En svart själ och ett tungt hjärta

Jag står på bryggan och ser ut över det brusande havet. Vågorna gungar tryggt medan vinden sliter tag i mitt hår. Ovanför mig flyger vita duvor och jag lyssnar till ljudet från deras vingslag. Bryggan är blöt och känns sval mot mina nakna fötter. När jag vänder mig om så ser jag en stor grön äng som är fylld med nyutslagna blommor som jag kan andas in doften av, trots att jag står så långt bort. Den söta doften från blommorna blandas med den salta doften från havet och jag tar sakta ett djupt andetag. Solen är på väg ner och himlen färgas rosa. Plötslig hör jag hur någon ropar mitt namn, du. Med lätta, svävande steg springer jag mot ängen där du står och väntar på mig. Du sträcker ut armarna och ler brett när jag kommer rusande mot dig. Jag slänger mig i din famn och du svänger runt med mig, båda skrattar vi lyckligt. Dina gröna ögon glittrar och ditt bruna hår har blivit alldeles rufsigt av vinden. Vi ramlar omkull i gräset och du kysser mig varsamt. Du håller om mig och jag kurar ihop mig i din famn. Tillsammans ser vi upp mot den rosa himlen och låter grässtråna kittla oss under fötterna. I din famn är jag trygg och älskad. Plötsligt så stiger en ängel ner från himlen och hon lyser, runtom henne är allting ljust. Hon bär en lång vit dräkt och på ryggen sitter ett par enorma vita vingar. Det långa, ljusa håret räcker ända ner till midjan på henne och hennes ögon ser vänligt på mig. Händerna sträcker hon ut mot mig och utan att tänka tar jag dem. Jag känner hur jag lyfts från marken och börjar sväva bort med ängeln. Jag känner mig förtvivlad och skriker:
- Nej! Ta mig inte bort härifrån! Låt mig stanna!
Men ängeln lyssnar inte och plötsligt så vaknar jag. Salta tårar rinner nerför mina kinder då jag ser ut i det dunkla mörkret. Ensamheten tränger sig in i min själ än en gång och den får hjärtat att skrumpna ihop. Jag är inte älskad, jag är fel person. Ångesten hinner ikapp mig och mina blåa ögon spärras upp. Du finns inte. Du är bara en fantasi, en dröm om att jag en dag kommer att bli älskad och kunna känna mig trygg. Du är inte verklig. Utanför huset hörs ett evigt bankande, dunk, dunk. Sluta, får jag lust att skrika, jag orkar inte höra mer! Varför måste jag vara den jag är? tänker jag. Jag vill så gärna vara någon annan, någon som är älskad, trygg och lycklig. Som hon jag är i drömmen. Som ett förvirrat barn känner jag mig, men det har jag alltid gjort. Ska det aldrig ta slut? brukar jag tänka, och det tar aldrig slut. Det bara fortsätter. Ingen förstår, det jag har upplevt kan ingen förstå. Plågan av att inte vara älskad och ideligen önska att man vore någon annan, smärtan av att inte vara trygg någonstans och skammen av att vara sig själv. Allting med mig är fel, det vet jag. Ingenting jag gör eller säger är rätt, jag föddes som ett syndens barn. Jag föddes som fel person. Hur mycket ska jag klara av, hur länge ska jag orka? Kommer drömmen om att bli älskad någonsin bli sann? Inuti detta lilla, dunkla rum luktar det surt. En sträv hand kramar om mitt hjärta, försöker att kväva det och få det att sluta slå. Jag hoppas att handen ska lyckas döda det, men mitt hjärta bara fortsätter att slå.
- Jag vill inte! skriker jag rätt ut, men vad är det jag inte vill?
Vad är det jag vill och inte vill? Jag vet inte. Allt jag vet är att jag vill bli kvitt alla hemska känslor och mörka tankar, jag vill slippa den gräsliga ensamheten. Jag vill dö, men samtidigt vill jag leva med hoppet om att en dag bli älskad, lycklig och trygg. Alla vill vi uppleva dessa tre känslor någon gång i livet och alla borde vi få uppleva dem. Ingen borde få bli kvarlämnad och glömd. Samma fråga fortsätter att klinga inuti mitt huvud, varför? En enda fråga, med så många olika svar. När ska jag få mina svar? Aldrig?

(Denna novell är inte uppbyggd av mitt eget liv, utan jag har bara använt mig av känslor vi alla upplever ibland, och förstorat upp dem.)

/Sara, 14 år

Författare:

Publicerat

Dela: