En syssla som väcker tvivel

En syssla som väcker tvivel



Ellen hade bara några veckor kvar av datastudierna. Därför hade hon börjat söka jobb. Hon ville vara ute i god tid. Det var en lätt sak. Att söka jobb alltså. Hon sökte jobben på Altavistas Jobbsök. Satt framför datorn en lördagskväll med en färdig dokumentmall som hon bara ändrade namnen på. Sedan mailade hon iväg dem. I rask takt. Det var hur enkelt som helst. När hon sedan åkte till skolan på måndagen började mobilen pipa när hon skulle gå på tåget. Det var ett meddelande. Så fort hon kom till skolan ringde hon upp numret i meddelandet. Det var till ett av de jobb som hon hade sökt. Det bestämdes att hon skulle träffa Torbjörn som killen hette redan nästa dag. Som vanligt när hon skulle in till stan åkte hon kommunalt. Som så många gånger förr sitter hon på de obekväma sätena. Tåget kränger hit och dit. Undglidande blickar gör sitt bästa för att slippa se in i andras ögon. Även hennes egna. Kunde inte fler av sätena vara vända åt samma håll. Som i de nya vagnarna. Då skulle man slippa stirra ut genom fönstret hela tiden. Eller läsa ointressanta notiser och artiklar i en lika ointressant tidning. Hon skulle helt enkelt vilja sitta och titta rakt fram. Bara tanken kändes skön och tilltalande. Kanske skulle man då slippa den där stelheten i nacken efteråt.
Det var på förmiddagen hon skulle träffa honom. Efter det skulle hon till skolan igen. Arbetsplatsen låg centralt inne i stan och hon hade inga svårigheter att hitta. Ellen blev inte speciellt imponerad av lokalerna som egentligen bara bestod av ett rum. Men Torbjörn verkade trevlig så hon konstaterade att det kanske var en trevlig arbetsplats ändå. Torbjörn var den enda anställda på företaget för tillfället och de hade behov av att anställa någon mer snabbt. Inom en vecka fick hon träffa arbetsgivaren som sedan anställde henne. Ellen hade fått jobb innan hon ens hade hunnit sluta skolan. Men eftersom hon bara gick i skolan på eftermiddagarna kunde hon jobba halvtid de två första veckorna.

Ellen hade ett litet problem. Hon hade inte varit hos en optiker på flera år så hon hade börjat se dåligt med de glasögon som hon hade. Antagligen hade hennes syn försämrats under dessa år. Och hon märkte omedelbart att hennes glasögon inte räckte till för hennes nya arbete. Allt för ofta blev texten suddig och hon såg inte att läsa. Hon var helt enkelt tvungen att skaffa nya glasögon. Annars såg hon inte den pyttelilla texten på de små askar som kontaktlinserna låg i. De askar som sedan skulle skickas med posten till beställarna. Och kunde hon inte se texten skulle hon inte kunna utföra sitt jobb. Så hon hade med andra ord inget val. Om en vecka skulle hon gå på synundersökningen och sedan skulle det säkert ta ytterligare en vecka innan de nya glasögonen var klara. Det var nu inget som hon kunde påskynda så hon tog det med ro. Det fanns så mycket annat att lära sig om jobbet så det spelade inte så stor roll. Jobbet gick ut på att ta emot beställningar från kunder som ville beställa kontaktlinser. Men många valde att beställa dem själva direkt på nätet. Så hon fick posta många fler än de beställningar som gjordes på telefonen. Men hon beklagade sig inte. Hon tyckte om att ha mycket att göra.

Så var då dagen för synundersökningen inne. Det är på en lördag så hon behövde inte ta ledigt från varken jobb eller skola. Optikern som undersöker hennes ögon är trevlig och de har en lätt konversation med varandra. Ellen berättar bland annat att hon säljer kontaktlinser på nätet. Optikern reagerar inte nämnvärt med påpekar att om någon får besvär av de linser som säljs så är det linsföretaget som bär ansvaret för det. Och med tanke på att det var så lätt att köpa linser på nätet kunde människor kanske lockas att köpa sådant som inte passade deras ögon. Det var inte ovanligt att personer handlade linser som de aldrig provat förut. De tyckte att nu kunde de passa på och prova sig fram själva. Och varför skulle de inte göra det. Så enkelt som det nu var att handla på nätet. Nätet var en välsignelse. Den gav frihet åt människorna. En frihet som ibland ledde till ögonbesvär. Vid ett par tillfällen hade personer uppsökt optikern för besvär som uppstått av linser som köpts av något linsföretag. Han bad henne begrunda det lite grann. Vilket hon också gjorde. Hon tyckte att det vore beklagligt ifall människor for illa av de linser som just hon skulle komma att sälja på nätet. Men hon motade bort sin oro. Hon intalade sig själv att något sådant inte hände ofta. Efter det kände hon sig betydligt bättre till mods. Hon var övertygad om att det inte var något fel alls att sälja linser på nätet.

När Ellen kommer till jobbet på måndagen berättar hon för Torbjörn vad hon och optikern har pratat om. Hon får ett märkligt svar och redan nu börjar hon så smått ana att något inte står helt rätt till. Torbjörn tycker att hon inte borde ha nämnt för optikern vad hon jobbade med. Ju färre som visste vad hon sysslade med desto bättre var hans åsikt. Ellen känner sig lite irriterad. Hon tycker att hon har rätt att prata om vad och med vem hon vill. Speciellt om det är om henne själv. Men hon väljer att tiga. Hon vill inte ha en konflikt i ett så här tidigt skede.
Att hon inte får tala om för telefonkunderna var de befinner sig tycker hon däremot inte är så märkligt. De är ju ett e-handelsföretag som man kan nå via telefon, mail eller fax. Därför tycker hon inte att det är nödvändigt för kunderna att veta var de sitter. De tar faktiskt inte emot några kundbesök ändå. Hon tycker alltså att just det är i sin ordning. Till en början.

Inom en tidsperiod av några veckor flyttar de ut verksamheten till en av Stockholms förorter. Och så börjar två tjejer till på företaget. Det är enbart trevligt tycker Ellen. Är man flera finns det mer att prata om resonerar hon. Ellen resonerade helt rätt. En av de nya tjejerna är riktigt pratsam. Så pratsam så att ingen annan knappt behöver säga något alls. Och trots att det nästan bara är en som pratar så är det nästan aldrig tyst. Men Ellen misstycker inte. Av den orsaken behöver ju inte hon själv säga så mycket.

Ellen märker av fler konstigheter De får instruktioner om vad som får och inte får sägas på telefon till kunderna. Och det ena är mer uppseendeväckande än det andra. Sedan tidigare visste hon att de inte fick tala om var de befann sig. Men nu fick de inte heller tala om att linserna som de skickade till kunder postades i Sverige. Nej, istället skulle de sitta och ljuga kunderna rakt i ansiktet och säga att linserna skickades direkt från Holland. Ellen tyckte att det är löjeväckande. Om linserna postades i Holland hur skulle de då förklara att det satt en svensk poststämpel på breven. Det var ju nästan skrattretande. Och arbetsgivarens förklaring var nästan än mer skrattretande. De skulle säga att alla breven först budades från Holland till Sverige. Och att de sedan postades inne i Sverige. Ellen tyckte att det är löjligt alltihop men väljer att hålla god min. Hon har ännu inte börjat fundera på ifall hon ska jobba kvar eller inte.
Saker och ting förvärras. Antalet kunder som ringer för att klaga är ansenligt. De irriterar sig på att linserna de köpt så snabbt går sönder. Det irriterar Ellen också. Hon vill inte gärna tro att det är kontaktlinser ur andra sortering som hon säljer. Ellen har heller inte haft helt klart för sig att det bara får säljas linser mot recept i Sverige. Hon använder inte själv linser och har därför aldrig haft anledning att fundera över det. Men här sitter hon mitt i Sverige och säljer och postar linser utan minsta krav på recept. Hon undrar vad hon håller på med. Om hon överhuvudtaget borde fortsätta med det. Har hon inte haft tvivel innan så har hon det definitivt nu.

Jobbet som Ellen först gladde sig åt börjar kännas smått olustigt. Det var inte ett sådant här jobb hon ville ha. Hon vill ha ett jobb som kändes hederligt . Än märkligare blir det när de uppmanas att inte nämna sin arbetsgivares namn för någon utomstående. Och det innefattade de flesta. Det var något helt nytt för Ellen. Aldrig tidigare hade hon jobbat under så underliga omständigheter. Hon börjar känna motvilja mot sitt jobb. Hon trivs inte alls att jobba under sådana arbetsförhållanden. Men hon har fortfarande inte bestämt sig för vad hon skall göra. Jobba kvar eller sluta. Det finns mycket att ta ställning till. Men hon börjar till slut få på känn hur hon ska göra. Torbjörn ger henne lite hjälp på traven. Vid en diskussion en dag när det var lite att göra säger han att han helst undviker att anställa annat än unga tjejer. Ellen förstår att det var riktat mot henne. Hon ensam var runt 40 och alla de andra var under 30. Så nog var det riktat mot henne alltid. Torbjörn förklarade sitt påstående med att många kvinnor har svårt att ta order från personer yngre än de själva. Ellen tyckte att det var en löjlig anklagelse. Bra ledarskap i Ellens tycke hade inget med ålder att göra. Det var istället en fråga om personliga egenskaper och kompetens. En bra chef ska helst vara en person som har både goda ledaregenskaper och hög kompetens. Men det var något som alla de inblandade saknade helt. Där fanns ingen som man kunde lära sig det minsta lilla av ens. Det var annars just sådana personer som Ellen helst ville jobba för. Föredömen som man kunde lära sig av. Lärdomar som man sedan kunde ta med sig genom livet. Det diskuteras vidare om mer eller mindre viktiga saker. I ärlighetens namn får man väl säga att diskussionsämnet inte tyngdes allt för mycket av vikt. Frågan var vilka som passade bäst som telefonister. Män eller kvinnor. Någon tyckte att kvinnor, speciellt unga sådana, passade bäst. För att de hade så trevliga och käcka röster. Någon annan tyckte att män hade mer behagliga röster. Ellen själv sa inte så mycket. Hon undrade bara lite för sig själv. Att lyssna på pipiga, tillgjorde kvinnoröster, till exempel. Hur kul är egentligen det?

Det har kommit ett välkommet avbrott i tillvaron för Ellen. Det är semester. Under semestern bestämmer sig Ellen mer eller mindre för hur hon ska göra. Men för övrigt undviker hon att tänka på sitt jobb. Hon ägnar sig istället åt familjen. De har hyrt en stuga i Lysingsbadet i Västervik. Dagarna går åt till bad, fiske och rundturer i omgivningarna. Det är faktiskt välgörande för Ellen att ägna sig åt annat än jobbet.
Semestern är slut och de befinner sig hemma igen. Ellen är fortfarande ledig från jobbet. Resten av familjen också. Nu kan de äntligen ägna sig åt saker som de tyckt att de inte hunnit med tidigare. De gör ett besök på Gröna Lund. Som uppskattades rejält av barnen.
Ellen tittar i Lokaltidningen. Där står något på förstasidan som fångar hennes uppmärksamhet. Hon bläddrar fram i tidningen för att läsa mer. Till slut kommer hon fram till rätt sida. Där står att läsa om Ellens arbetsplats. Det var verkligen en överraskning. Men inte i positiv bemärkelse. Snarare tvärtom. Det som står skrivet är ingen upplyftande läsning för Ellen. Det står att företaget hon jobbar på bryter mot lagen. Det är alltså det hon har gjort de senaste månaderna. Brutit mot lagen. Hon har haft det på känn rätt länge. Men har valt att blundat för det. Men nu kunde hon ju inte fortsätta att låtsas vara blind. Eller döv heller för den delen. Hon kan läsa en del märkliga påståenden. Gjorda av företagsledningen. De påstår att de inte behöver följa svensk lag. Den uppfattningen grundar de på det faktum att det inte finns något huvudkontor i Sverige. Det ligger i Holland. Men Ellen tvivlar på att det finns något bemannat kontor överhuvudtaget i Holland. För hade det funnits det borde de väl inte få så mycket eftersänd post från Amsterdam. Hon tänker speciellt på ett brev. Ett brev adresserat till kontoret i Amsterdam som hon skickade iväg själv. Efter ett par veckor kom det tillbaka. Det hade blivit eftersänt.

Artikeln i lokaltidningen får avgörande effekt för det beslut som Ellen nu fattar. Hon bestämmer sig för att sluta. Och varför skulle hon inte göra det. Hon hade inte ens fått något anställningsbevis. Men det hade ingen av de andra tjejerna heller. Så på den punkten var det jämnlikt. Ellen kan sluta på en gång. Hon hade valt att säga upp sig på månadens sista dag. Och eftersom inte hade något anställningsavtal så slapp hon uppsägningstiden. Ellen tänker lite på tjejerna på jobbet. Hon önskar att det ska gå bra för dem. Och att ingen optiker ska bli allt för sur på deras arbetsgivare. För det hade stått att läsa i tidningen att socialstyrelsen inte tänkte vidta några åtgärder mot dem. Så vida inte någon sur optiker anmälde dem.

SLUT

Skriven av: Leila