En tidig morgon

En tidig morgon

BANG! Lät det när ytterdörren till lägenheten smällde igen. Samma tid varje dag. Precis klockan sju. Det har kommit många klagomål från lägenheterna i huset om att det varje morgon hörs en dånande smäll som letar sig genom alla dörrar, ett vibrerande som fortplantade sig genom golv, väggar, sängar och täcken. Ett dån som väcker alla. Ingen vet vem det är och ingen kommer heller få reda på det. Hon njuter av den trygga känslan som far igenom henne varje gång hon hör det hatade dånet. Samtidigt en känsla av olust. Nu måste hon ta hand om sin döende mor. Men det kommer inte att vara länge, för snart är det över. För alltid.

Hennes blick letar sig i rummet till väckarklockan som står på sängbordet. Hon är inte van vid siffrorna som visas på displayen. 04.30 AM. Så tidigt brukar hon aldrig stiga upp. Ett illamående banar sig fram i bakhuvudet och tankarna börjar snurra. “Vad gör han uppe vid den här tiden?”

Tyst och försiktigt sänker hon armen nedför sidan på sängen och låter fingrarna sakta leta sig in under madrassen. Tacksamt sluter hennes fingrar kring det välkända handtaget. På nätterna sover hon med en konstant oro att den en dag kommer att vara borta. Föremålet som en dag, för en vecka sedan slank ner i fickan under en rundtur på Ica. Hon bär den alltid med sig och när hon sluter handen om den känner hon sig alltid lugnare.

Hon kliver upp och tar på sig sin rosa morgonrock som hon fått ärva av sin mormor. Mormors röda morgonrock som endast har blivit tvättad en enda gång, hemma i hennes gamla lägenhet med den speciella lukten. Detta är det enda hon har kvar från henne. Hon skiter i om den luktar äckligt. Hon skiter i om den ser dålig ut. Kärleken som de hade tillsammans var enastående. Hon kommer aldrig glömma när hon fick morgonrocken i julklapp. De traditionella julaftnarna där farmor och farfar tjafsar med varandra, om helt onödiga saker. Hon tar ett hårt grepp om morgonrocken med båda händerna nedanför skärpet och trycker morgonrockens mjuka tyg mot ansiktet. En liten tår letar sig fram när hon luktar på det åldrade tyget. Den chockerande och förfärliga insikten om att de övergivit henne för alltid, verkar aldrig försvinna ur hennes inre.

När hon går ut ur sovrummet hörs snyftningar från sovrummet intill vänster. Ända sedan olyckan är mor förkrossad. Dag ut och dag in badar hon i tårar, ingen mat blir lagad och ingen tvätt blir tvättad och far, han har nätt och jämnt tid.

Långsamt går hon till kylskåpet i hopp om någonting att äta. Hon tar tag i det iskalla handtaget och en kylig känsla sprider sig i kroppen. En känsla som säger att det återigen är tomt. Denna gång talar känslan osanning. Dörren slinter upp men endast ölflaskor och vinboxar tränger sig fram i dess inre. Denna syn har satt sig i hjärnan men tanken om en liten portion är inte borta. Bland burkar och flaskor hittar hon ett halvätet äpple. Hon tar en tugga och känner den söta saften som sluter sig om smaklökarna. Den andra tuggan for in i munnen så snabbt att hon knappt hinner tänka. Hon tar med sig äpplet och slänger sig ner i deras bruna soffa och slår på teven. Det var det enda de ärvde från farmor och farfar, resten tog staten. På grund av den utslitna teven tar det en dryg minut att hitta signalen. Ettan slår på där det är ett reportage om en aktuell nyhet som skedde samma morgon. Stora rubriker syns över hela skärmen.

“Fyra män i 50-årsåldern har rånat Handelsbanken vid Rinkeby Centrum. De misstänkta är på fri fot.”
Hon blir inte särskilt chockad eftersom att det ständigt sker sådana händelser i kvarteret. Men en svag klump i magen växer sig allt större. Tanken på att det kan vara hennes far som utfört dådet letar sig fram, men hon försöker tvinga bort den. Ljudet från pendeluret når hennes trumhinnor snabbt och hon hoppar till . Uret visar att klockan strax slår över till sex. Vid den här tiden brukar hon inte vara uppe men hennes far lämnade ovanligt tidigt denna morgon.

Tunga och raska fotsteg hörs från trappuppgången och klumpen från magen har klättrat upp i halsen där den växer och växer. Snart kväver den henne. Tanken om att hennes far är en brottsling börjar bli verklighet och nu blir det allt svårare att stoppa den. Bilden av ett liv med en jagad rånare som far och en gråtande apatisk mor växer sig allt tydligare inför hennes inre. Tankarna äter upp henne inifrån. Ångesten växer och hon får snart ingen luft.

Ute i trappuppgången kommer de tunga stegen allt närmare, hon känner tydligt igen dem. Hennes far. Paniken kommer och hjärtat dunkar allt snabbare. Där inne ligger den, föremålet som hon aldrig trodde att hon skulle behöva använda. Hon tar ett djupt andetag och springer till sovrummet. Hon kastar sig ned på knä och sticker in handen under madrassen. Där ligger den välkända och trygga kniven, som hon hoppats slippa används. Hon drar sakta ut den, vänder den vassa spetsen mot sig. Hon sluter ögonlocken och tar ett djupt andetag. Plötsligt blir det ljust, ett ljus hon aldrig förr sett. Det är ett varmt ljus och långt bort ser hon mormor. Hon vinkar och ropar och börjar springa mot den åldrade kvinnan. Den känsla som for igenom henne kommer hon aldrig att glömma. En känsla av ständig frihet. Hennes armar sluter om den magra kvinnan och hon vill aldrig mer släppa taget.

Författare:

Publicerat

Dela: