En trasig familj

Nu ska jag berätta en historia om mitt liv, det kommer inte vara en lycklig historia, även fast den har några ljusglimtar.
Allting kretsar kring min pappa. En pappa är en person man ser upp till, en trygg punkt i sitt liv, en förebild. Jag har aldrig haft en sån pappa. Min pappa är alkoholist, inte den sorten som sitter på parkbänkar och dricker folköl, inte heller den sorten som dricker för att slappna av och bli social. Min pappa blir agressiv, inte bara när han dricker utan även i nyktert tillstånd.
Han dricker mest på helgerna och i veckorna sköter han sitt jobb, bland sina arbetskamrater är han trevlig och rolig, killen hela dan, men bakom den 'fina' fasaden så döljer sig ett sjukt beteende, mycket ångest och aggressivitet.
Min mamma, min fina mamma, lever i ett fängelse. Han skjutsar henne till och från jobbet, följer med henne vilka ärenden hon än må ha. Dom samtalar aldrig som normala människor, de har aldrig pratat med varandra så länge jag kan minnas. Allt hon någonsin får höra är klagomål på henne eller deras tre döttrar. Min mamma har aldrig fått höra att maten är god eller att hon städat fint, hon får bara höra: varför har du inte gjort si eller så?
Klart man förlorar kraft och ork när man är omgiven av all denna negativ energi, men som om inte detta är nog så blir min mamma misshandlad av min pappa. Det är en blåtira ibland, en stukad for en annan gång. Jag har en känsla av att det är mycket värre än så, att det är allt för mycket jag aldrig får reda på, för min mamma vill skydda sina döttrar från allt ont. Hon bär på alldeles för mycket på egen hand.
Jag älskar min mamma, hon är min trygghet, min bästa vän, så självklart vill jag skydda min mamma från allt ont, från allt som har med min pappa att göra.
Men hur?
Vad kan jag göra?
Hur kan jag hjälpa någon som inte vill ha hjälp?
Någon som biter ihop och går tillbaka varje gång, någon som säger att nästa gång det händer då ska jag....
Men nu har det gått för långt, jag är rädd, sä rädd, att nästa gång är det för sent, att det går långt över gränsen. Och tro mig, det blir en nästa gång, det blir det alltid och det blir bara värre och värre. Vi har blundat alltför länge, bitit ihop och lämnat djupa ärr i själen. Men med en uppväxt av rädsla och slag, hot och skam så ser man inte klart, man är så van vid situationen så att man inte vet att allt är fel, så jävla fel.
Jag vill ha tillbaka min mamma, jag vill ha en lycklig mamma och nu är det dags, nu tänker jag inte låta det fortsätta. Det kommer att bli svårt och jag har ingen aning om hur det ska gå till, men nu ska det ske, nu ska vi få den trygghet vi aldrig haft,
det här är för din skull, mamma!

Skriven av: Linda