En tuff brud i 'Pink' förpackning

En tuff brud i Pink förpackning

Nog för att det händer att vi bråkar så taket lyfter ibland men jag vet att jag inte kan ha en mer trogen vän än min Maria. Vi har känt varandra i snart tre år och vi står varandra lika när som vi gjorde den första veckan av vår vänskap. Då var vi så förtjusta i att ha träffat varandra att jag tycker att man kan jämföra det med början på ett förhållande. Vi skickade gulliga sms till varandra och köpte små presenter med tryckta klyschor och hjärtan på och lovade varandra att vi aldrig skulle förlora kontakten med varandra och vara bästa vänner för alltid.

Jag bodde i Stockholm och skulle börja på Komvux. Jag var som vanligt nervös och trodde att jag skulle få en hjärtattack. Jag letade upp mitt klassrum och gick och satte mig längst bak närmast fönstret och tittade ut och drömde mig bort. Efter en liten stund hörde jag att det var någon som satte sig bredvid mig. Jag vågade mig på en försiktig titt. Hon var klädd i neon rosa från topp till tå. Hon hade svart hår som var tuperat så att det så ut som ett fågelbo. Hon såg att jag tittade på hennes hår och log mot mig. Hon sträckte handen bakom huvudet och (till min stora förvåning) tog loss håret! Jag började skratta hysteriskt och det gjorde hon också. Hennes riktiga hår var tunt som på en baby och det var blekt så att det nästan var helt vitt. Hon hade stora blå ögon bakom ett par tjocka svart glasögonbågar. Hon hade en rosa näsring och chockrosa läppstift. Hon presenterade sig med sitt fulla namn, Kristina Maria Therese, men talade om att hon kallades Maria. Orden bara forsade ur henne, hon var rejält nervös vet jag nu, men jag trodde att hon var otroligt social. Hon pratade om sin kattunge som bara var 3 månader gammal och tydligen ett riktigt busfrö, och berättade om några böcker hon läst och filmer hon sett. Jag lyssnade helt förundrad över hennes förmåga att bara prata på utan att känna mig. Men ju mer hon tjattrade ju roligare tyckte jag att hon var. Jag tittade på henne och tyckte att jag kände igen henne. Till slut kom jag på vad det var. Hon kunde ha varit tvilling med sångerskan Pink. Jag sa det till henne, då grävde hon fram en lurvig lila filofax ur sin Nalle Puh ryggsäck, hon öppnade den och bläddrade fram några fotografier. Där fanns en utklippt bild av sångerskan Pink, och bredvid den bilden hade hon ett kort på sig själv, klädd i liknande kläder och sminkad på samma sätt. Likheten var otrolig.

Plötsligt märkte vi att klassrummet var fullt och lärarinnan var på plats. Vi skulle båda läsa på Komvux vård program. När vi hade rast gick vi och drack kaffe och fortsatte att prata. Jag började tina upp och jag gillade henne verkligen. Vi var tillsammans på lunchen och efter skolan följde hon med mig hem. Hon berättade om sin familjesituation som var väldigt lik min på många sätt. Hon kom inte överens med sin plast pappa och kunde inte bo hemma. Hon flyttade väldigt mycket och hade många gånger (som jag) känt sig som en zigenare. Det var ingen ide att packa upp väskan, det gjorde nästa uppbrott mycket lättare. Hon hade också bott på ungdomshem, vi hade till och med bott på samma ställe samtidigt en gång fast på olika avdelningar. Vi satt länge och berättade hur det var när vi växte upp och vad vi hade gjort för jäkelskap, jag kände igen mig så otroligt mycket i henne och hon sa att det var så för henne också. Jag bodde inneboende hos min kompis just då och jag önskade verkligen att jag hade haft en egen lägenhet så att jag hade kunnat erbjuda henne någonstans att bo. När hon åkte hem kände jag mig alldeles tom. Det kändes som att vi hade känt varandra väldigt länge och jag saknade henne fast att jag visste att vi skulle ses i skolan dagen efter. Efter ungefär 20 minuter ringde hon mig. Hon frågade om jag hade lust att följa med ut på krogen, hon hade ingen lust att åka hem och tyckte inte att det spelade någon roll om vi inte gick till skolan dagen efter. Det var ju bara andra dagen. Jag blev jätteglad och skyndade mig ut för att hinna med bussen till tunnelbanan där hon väntade på mig. Jag kan inte säga att jag minns mycket av vår krog runda men jag är övertygad om att vi hade roligt.

Efter den dagen struntade vi för det mesta i skolan. När vi gick dit så var vi inte där i många timmar, vi hade så mycket vi ville göra tillsammans. En del av det vi gjorde var väldigt farligt för oss själva. Båda var vi osäkra och sökte spänning i tillvaron. Vi tyckte att vi hade gått miste om så mycket roligt när vi satt på ungdomshem att vi gjorde vårt bästa för att ta igen det.

Maria är en mycket stark personlighet och mellan oss så hade vi mycket ytliga kontakter i Stockholm. Det vi ville få tag i fick vi tag i. Vi använde inte så pass mycket droger att vi blev beroende, men det räckte till för att vi skulle må rejält dåligt. En dag satt vi på trappan utanför Konserthuset som ligger vid Hötorget. Det var i slutet på oktober, vi var slitna och visste inte vad vi skulle göra. Jag hade bråkat med kompisen jag bodde hos och kunde inte bo där längre, Maria hade inte heller någonstans att ta vägen. Vi började prata om att göra slut på allting. Vi diskuterade olika sätt att ta livet av oss gemensamt eftersom vi var övertygade om att vi ville dö tillsammans. Vi grät bägge två och till slut kom vi fram till att vi skulle göra ett sista försök att få hjälp att ordna upp våra liv.

Vi sprang till tunnelbanan och åkte till St:Görans Sjukhus. Vi gick upp till psyk akuten och ringde på klockan. Då fick jag lite panik för jag visste att vi båda var i så pass dåligt skick att vi skulle bli inlagda och jag blev rädd vid tanken på att vara inlåst. Maria sprang ikapp mig och slet tag i min arm. Hon skrek åt mig att om jag skulle gå därifrån så skulle hon också göra det. Hon påminde mig om att vi var som Ronja och Birk i Astrid Lindgrens saga. Vi hade sagt flera gånger att om en av oss dog så skulle den andra också dö. Vi ville inte leva utan varandra. Nu sa hon att jag riskerade hennes liv tillsammans med mitt eget om jag gick därifrån. Efter en del om och men så gick vi tillbaka till akuten och blev insläppta. Det blev en del förvirring över att vi var två som sökte hjälp på det sättet. Dom trodde att Maria var med som stöd. Efter ett tag blev det uppklarat och då ville personalen som jobbade där att vi skulle gå till olika rum och vänta på att få träffa läkaren. Det ville vi ABSOLUT inte. Vi ställde till ett himla liv och de fick dra oss ifrån varandra med våld.

När läkaren blev klar över situationen blev vi placerade på olika avdelningar. Vi var förbjudna att ha kontakt med varandra, vilket jag nu tycker var det bästa som kunde hända. Efter ett tag blev jag familjehems placerad i Sundsvall och lämnade Stockholm och Maria. Jag tänkte på henne väldigt ofta. Det blev så fel mellan oss. Vi var båda destruktiva och vi drog ner varandra när vi mådde dåligt. Men trots allt som hade hänt såg jag henne som min allra bästa vän. Vi hade haft mycket roligt som inte var dåligt. Jag försökte länge att skriva till henne på sjukhuset, jag visste inte om hon var kvar där eller inte men jag hörde ingenting.

En dag i höstas kom jag hem från skolan och hittade ett brev på köksbordet från henne. Hon skrev och berättade hur länge hon hade försökt att få tag i mig. Hon mådde bra nu och hon saknade mig. Tårarna rann och jag slängde mig på telefonen och ringde det nummer hon hade gett mig. Dom gemensamma glädjetjut vi hävde upp måste ha hörts i Kiruna. Vi pratade länge om hur vi hade varit tillsammans och varför det hade blivit så fel. En dag i december åkte jag ner till Stockholm för att hälsa på henne. Vi hade diskuterat fram och tillbaka länge och väl om det skulle kunna vara bra att träffas. Ingen av oss ville ha det som vi hade det då, men vi bestämde oss i alla fall för att göra ett försök. När jag klev av tåget på Centralen bultade hjärtat och jag hade svårt att andas. Jag skulle träffa en person som hade varit min tvillingsjäl och syster och som jag hade levt så tätt ihop med att vi var med varandra på toaletten. Vi hade stått varandra så nära som det var möjligt. Jag undrade hur det skulle bli. Jag stod i folkmyllret och tittade efter henne. Hon kom bakom mig och knackade mig på axeln. När jag vände mig om så såg jag henne som hon såg ut första gången vi träffades i klassrummet på Komvux. Fräsch och rosa kläder, extremt sminkad och massor med smycken. Pink helt enkelt.

Skriven av: Katrin Carlsson-Thorn