En underlig vänskap

Det är somamrnatt.
Som så många andra nätter är det inte mörkt. Himlen är mörkblå och därborta vid horisonten verkar det hela tiden bli ljusare, men det är bara en synvilla, precis som alltid. Några få tunna stjärnor glimmar stilla.
Vid strandpromenaden i centrum är det inte speciellt livat, men inte heller totalöde. Bortifrån Hamnpiren dånar hög musik och festljud kommer från Rådhusparken. En upplyst buss åker förbi på gatan.
Vid volleybollnäten ligger ett ganska ungt par i sanden och hånglar, ljudligt och stönande. Vid buskarna står en kille på sexton och pissar. Han tittar upp mot himlen och av det hon hör nynnar han soundtracket till James Bond.
Hon går ner på själva stranden. En meter bred är den, sand blandat emd sten, torkat gräs och gammal grillkol. Här finsn papper och en gammal ölbukr. Ute i vattnet flyter något som är riktigt likt en plastpåse från Ica.
Sofia sätter sig ner utan att bry sig om sina vita linnebyxor. Smutsiga, so what. Det här är sista riktiga somamren, sen börjar allvaret. Hon gick ut åttan i förrgår. Nu ska hon börja nian efter hösten, och när den väl är förbi ska hon få åka på språkresa och förberedas på gymnasiet. Mamma vill ut på landet, men Sofia vill stanna. Hon ska bo i en lägenhet borta vid Torpa. En lägenhet på sextiofem kvadrat. Nu ska hon bara njuta av sommaren.
Plötsligt kommer någon gående. Någon med gympaskor. Shorts och en öppen skjorta. Lång, jättelång, och kort hår. Linus såklart. Linus har aldrig ägnat Sofia minsta blick, Sofia själv har varit hjälplöst förälskad´sedan sjuan. Och det är just likt Linus att komma gående ensam på strandpromenaden nionde juli, inget konstigt med det. Festen vid piren väntar väl.
Men Linus stannar upp, och Sofia vänder sig om.
- Sofia, vad gör du här?
- Njuter av sommarnatten. Själv då?
Han funderar ens tund medan han sätter sig bredvid, tätt intill.
- Jag vet inte...detsamma tror jag.
Hans lår är varma, känns genom linnetyget.
Sakta kluckande mot strandkanten. Vågorna är outtröttliga. De pratar om sommaren, framtiden, dåtiden. Kärleken såklart...´Linus som aldrig sagt mer än 'Vad har vi i läxa?' sitter tätt, tätt intill Sofia på Vätterstranden och pratar om livet. Därborta väntar Piren, det hånglande paret i sanden och killen i busken. Men Linus stannar där, med Sofia och sommaren.
Sofia anar den innan den kommer, den långsamma smekningen över hennes långa ljusa hår.
- Det är så ljust...så vitt. Glimmar som guld i solen, vet du det? Vävt guld. Du är vacker Sofia.
Han säger inget mer. Sofia däremot genomlider helvetets kval inom sig, när dumma, vackra, älskade, ouppnåeliga Linus sitter nära, smeker hennes långa blodna hår. Vävt guld...det säger mamma också.
Och sedan finns ingen återvändo. När Linus väl har lutat sig över henne finns ingen vändzon. Det är enkelriktad väg mot kärleken.

I sommarnatten finns festen på Piren, som slutar med att en pojke dör av en överdos och tre flickor blir våldtagna. Det finns en kille som har däckat i buskarna, hans promillehalt är farligt hög, men om tre timmar och sexton minuter kommer han att vakna och må skit. Paret i sanden vid volleybollnäten ligger med varandra, långsamt och kärleksfullt bildas grunden till det barn som kommer att födas tre veckor för tidigt om 8,75 månader. På stranden, den smala stranden, sitter Sofia. Hon kysser Linus. Smärtfyllt, ömt, ilsket och sorgset. Hon tror hon är ett one night stand, men kan inte stanna upp. Hon tror fel. Linus sitter bredvid och kysser Sofia. Han tror att han kanske, kanske, kanske, kanske äntligen har nått upp till Sofia. alltid lite utanför, men så respekterad och ouppnåelig. Han tror rätt. Den natten bildas grunden till deras egen kärlek. Den håller i sexton månader, innan första stora grälet kommer. Det går två dagar, innan nästa period påbörjas. Sedan gifter de sig ytterligare tretitoåtta månader senare.
Ingen på stranden eller borta vid piren vet något om allt det här.

I den svala sommarnatten finns bara nuet.

Skriven av: Katja