En vampyrkrönika

Prolog
Det var en röst någonstans på en avlägsen plats som länge hade lockat på mig. En porlande röst som viskande hade kämpat för att få min döda kropp att åter leva, att åter resa sig och sätta sina fotspår på jorden. Smekande ord letade sig ner genom den stenkista som omgav mig, och kring denne ett tjockt lager av hårdtrampat och illa åtgången mull från andra icke levande. Bara min sista borg av sten hade stått emot tiden och dess frätande tårar från en allt dystrare sky. Inget jag ville återvända till. I en avlägsen värld rös jag av tanken, och i samband med det verkade röstens styrka öka ett par decibel, blev istället för ett tillfredsställande kluckande mot bryggan allt större vågor som svepte in över en öde strand, tidigt en augustimorgon. I fjärran kände jag en stickande känsla som löpte genom en kropp som inte borde existera. Den stickande känslan återkom, kraftigare nu som en elstöt genom kroppen. Samtidigt drogs mitt sovande sinne allt närmre och doften av jord och instängdhet letade sig in i en ännu inte riktigt fungerande hjärna där den analyserades. Rösten rullade in likt en jordbävning, begravde mig i en kaskad av känslor som jag under alla dessa år hade glömt. En spasm av skräck fick min livlösa gestalt att vilt virvla i stenkistan tills allting plötsligt tog slut. Jag kände mig andfådd och berövad på något, som om jag blivit våldtagen. Tyst och försiktigt som en fjärils färggranna vingar svepte sig rösten in genom mina förmultnande öron och fladdrade nästan lite vilset i mitt huvud.
”Förlåt mig, min käraste, förlåt mig” porlade rösten och ett undanträngt minne av vårbäcken bakom ett träskjul svepte förbi och försvann innan jag hann greppa det.
”Jag har väntat och väntat, och nu äntligen är du på väg tillbaka.”
Tröttheten smög sig över mig likt en jagande puma med sin silkeslena päls i spunnet guld och dess lömska ögon en mörk vinternatt.
”Lämna mig.”
Vassheten i mina egna ord överrumplade även mig själv, och på en plats som fortfarande var utom räckhåll för mina stigande krafter kände jag en gestalt rycka till och rygga tillbaka.
”Lämna mig.”
Föraktet smakade förbjudet blod i min mun och hatet återvände likt en övergiven älskare till mitt hjärta när det tillslut fick tillräckligt med ork för att slå ett slag… Två…
”Men jag…”
”Jag är svag, låt mig vara.”
Tveksamhet lade sig likt en flammande sköld kring gestalten innan känslan av närvaro sakta tynade bort. I min ensamhet lät jag sedan tiden vandra medan jag återvann min forna styrka alltmedan jag noggrant undersökte den och dennes förmågor. Mina lungor lärde sig på nytt att dra ihop sig för att tillföra min kropp syra och mitt hjärta fann sin rytm i den djupa dvalan, men slog ännu enbart för slagens skull. Det var många gångna år sedan mitt blod torkat ut till damm i mina ådror.
Min självständiga rehabilitering var i sitt slutskede när jag kände en närvaro sitta och beskåda mig på ett plan bortanför det jordliga.
”Du är stark.”
En sötsur blandning av föraktfullhet och begär spred sig i min tilltygade kropp över berömmet.
”Är det inte därför du kommit?”
Mitt svar förvånade honom, och hans tystnad kändes evig innan han åter vände en tom blick mot mig.
”Jag kom för sällskapet.”
”Ingen av oss söker sällskap.”
Hans attityd irriterade mig, hans förnedring av det heliga släktet fick mitt tomma hjärta att slå hårdare mot min sköra bröstkorg.
”Varför inte?”
Dårskap, ville jag skrika men lät bli när hans gestalt försvagades framför mig som om han påminde mig om sin egen brist på styrka.
”Makt. Vi vill alla ha makt.”
”Inte jag.”
”Alla vill ha det.”
”Vill du?”
Tystnaden sänkte sig som natten sänker sig över dagsljuset och förmörkar världen. Hånfullt vände jag ryggen mot honom och koncentrerade mig på den sista återföringen mellan min själ och min kropp. Utan att röra sig eller yttra ett ljud satt han bakom mig och studerade allt jag gjorde. Hans blick brände mig i ryggen, fick mig att njuta över min kraft, stark nog att behärska döden, som han så hänfört beskådade.
Med ett sista tyst ord kände jag hur min ljusgestalt sögs ner mot jorden, jag såg min kropp ligga lealös på ett golv av sten och sedan… ett bländande ljussken och en smäll som fick jorden omkring mig att darra. Smärtan från tusen års förmultning skar genom mig som en plötslig svallvåg, som en tsunami av bleknande känslor som nu återvände. En bit bort från min brännande smärta kände jag hans kropp vrida sig i spasmer i en kamp mot det jag kände.
Efter vad som kändes som en evighet började allting sakta tyna bort, stormen förvandlades till ett lätt duggregn mot mitt skadade sinne och stillheten sänkte sig över kyrkogården. Bröstkorgen hävde sig uttröttat, mina utmagrade fingrar grävde sig ner i kistans golv. Med darrande ögonlock öppnade jag mina ögon för att möta mitt första intryck av världen jag fötts till. Den gråa stenen omgärdade mig och mina fingrar sökte alltmer desperat efter en spricka. Mitt sinne slog bort alla lama försök från honom och vreden glödde under den spridda kolen inom mig tills jag fick nog och med ett ramaskri fick sten och jord att spruta mot skyn innan tyngdlagen tvingade dem att åter söka sig mot sin rätta plats. Haglande stenskärvor skar in i min kropp och min arm som jag lönlöst höll upp för att skydda mina svaga ögon. När jordregnet upphörde var jag alltför svag för att orka röra mig. En fast och livfull hand sträcktes ner i min gravsänka, torkade bort lera från min kind innan den tillhörande kroppen sänkte sig ner till mig och omfamnade min svaga kropp. Med lätthet lyfte han mig ur min dödsbädd och bar mig bort från kyrkans heliga skugga medan fullmånen kastade ett oroligt sken över den förstörda graven.









Kapitel 1 – Överfallet
Natten var ljum och asfaltens brännande yta sände impulser av smärta genom mina nakna fotsulor, vindlade sig upp genom nervtrådarna i benen och vidare upp genom min kropp till huvudet som sakta pulserade av alla intryck. Framför mig låg hela världen och vilade sig med enbart små fladdrande ljus som lyste upp den mörka tillvaron där träden sakta svängde sina grönskande grenar i en viskande dans som bara de hörde. I vinden kände jag en doft av det närliggande havet, den salta smaken klistrade sig fast på mina läppar och det var anledningen till den hunger som sänt mig ut på denna jakt ikväll där jag vandrat längs med stadens gator för att ta mig till den centrala parken vars högväxta träd och välfriserade buskar fångade verkligheten och stannade upp tiden i den underbara dödliga tystnaden som lockade alla av mitt slag. Här, i parkens hjärta, hade jag funnit mitt offer och medan kroppen bearbetade födan så svällde mina sinnen tills de hotade att svämma över min ännu bräckliga kropp. Detta var min sjunde natt i friheten, långt ifrån kyrkans överlägset vakande attityd men min kropp hade tagit lång tid på sig under återhämtningen. Mästaren sade att det bara var att vänta sig efter min tusenåriga sömn, men jag hatade denna väntan på fullständighet och oron kretsade kring mig likt jorden kring solen i ett desperat försök att värmas upp. Utan ett ord till de andra hade jag sökt mig ut i natten för att frossa på livets tillvaro och förpliktelser för att stilla min stegrande hunger en smula. Utan samvetskval för den livlösa kroppen jag lämnade bakom mig dansade jag på tysta fötter fram över vägen som lystes upp av enstaka gatulampor vars gyllengula sken påminde om den svaga månen ovanför mitt huvud. Med ett brett leende sträckte jag mina likbleka fingrar mot det svarta välvda taket ovanför mig som gnistrade av biljoner diamanter. Jag skrattade, rått och befriat, medan jag tog ett par virvlande danssteg tillsammans med en vilsen suck från havet och en nattfjäril som fladdrande sökte sig till ljuset. Snabbt slöt jag mina händer kring den vingbeklädda varelsen och kände luftdraget från dess vingar slå mot mina handflator innan djuret gav upp och slog ner sina fötter på min hud. Sakta öppnade jag händerna och såg på den med öm blick.
”Var inte rädd, min vän, jag vill inte skada dig.”
Förbryllat klippte fjärilen med sina gråmelerade vingar, men vek sedan prydligt ihop dem över sin rygg.
”En dag blir du också en fjäril.”
Med en försiktig rörelse sträckte jag ut handen mot himlen och lade huvudet på sned medan jag granskade min nyvunna vän.
”Flyg, så länge du flyger för oss båda.”
Utan ett ljud fällde fjärilen ut sina vingar och försvann i en stigande spiral mot den närmaste lampan där den försvann i ljusskenet. Förstrött stod jag en stund och såg efter den, men gav tillslut upp och vandrade sakta hemåt med slokande axlar och tunga steg. Det kändes som om fjärilen tagit min frihet med sig mot ljusets brännande hetta och låtit det brinna upp. Rysande slöt jag de magra armarna om mig och såg bort mot horisonten som syntes över den vidsträckta hamnen jag passerade. En otydlig båge av ljus hade börjat leta sig fram över havets slut och en fiskmås skränade yrvaket borta vid kajen. Huttrande skyndade jag på mina steg över bron som välvde sig över det kolsvarta flytande vattnet som fridfullt sökte sin svindlande väg genom stadens centrum. Den förut så varma asfalten byttes ut till kalla stenar under mina fötter och de stora husen verkade se hotfullt på min klena gestalt när den skyndade sig fram genom bostadsområdena. Tusen ögon iakttog mig och viskade om den förbjudna rasen, den tysta döden som vandrade längs med stadens gator, de mystiska försvinnanden och de konstiga uppdykandena av personer döda sedan långt tillbaka. Skräcken var ett faktum i staden och den trängde sig allt närmre in på mig tills det outhärdligt och den allt kyligare vinden slet i mina trasor till kläder medan den bar med sig löften om ytterligare en soluppgång över den fördömda staden. Jag började springa och smärtan skar genom mina ben när de gång på gång stötte emot den hårda stenen under mig. Flämtningarna ekade mellan husväggarna och jagade mig genom de smala gränderna tills jag panikslaget rusade in och äntligen kunde slå igen den tilltygade träporten bakom mig. Uttröttad av språngmarschen sjönk jag lutande mot dörren ner på golvet och försökte återfå lugnet innan jag på staplande ben reste mig upp och med stöd mot väggen började min vandring ner för den långa trappan som slutade vid en källardörr. Med mina sista krafter lyckades jag öppna och åter sluta den efter mig. Tystnaden var kännbar, men något annat i dessa trakter vore oroväckande. Under en kort stund stod jag orörlig, lät mina ögon vänja sig vid det totala mörkret som rådde kring mig och kände in omgivningarna. En bit bort rasslade en råtta i ett försök med att förflytta en bit halvruttet tyg till sin håla, men det smutsiga blodet som rann i djurets ådror tilltalade mig inte, även om det fanns de som huvudsakligen livnärde sig på dem. De ändlösa korridorerna låg tomma framför mig och jag påbörjade min vandring medan hjärnan arbetade frenetiskt för att minnas de rätta vägarna i denna dödsförgätna labyrint. Vid en korsning tvingades jag att stanna upp, innan jag beslutsamt fortsatte åt vänster. Mitt val baserades på den unkna doften av kloaker från höger. Mästaren var en av de mest uppskattade i de här trakterna vilket betydde att han levde som en sann gentleman i Englands storhetstid. Valet visade sig stämma, för ju längre utanför staden jag kom, ju högre ljudnivå möttes jag av tillsammans med stundtals upplysta gångar. Det lågmälda ljudet av prat och rörelse nästlade sig ut genom korridorerna och in i mina uppmärksamma öron. En människa hade troligtvis aldrig lyckats höra det, så risken för upptäckt var minimal. De som pratade hade sedan länge vetat vem jag var och var jag befann mig, det var därför de slappnade av och fortsatte med vad de höll på med.
En barsk röst trängde sig ut genom en dörr jag passerade och jag uppfångade ett par lösryckta ord ur mannens samtal.
”… kan inte låta Isaks gärningar passera ostraffat såhär…”
Någon mumlade instämmande och sedan ebbade rösterna ut medan paret försvann åt ett annat håll. Oron smög sig lömskt fram genom korridorerna bredvid mig och avtecknade sig som ett kattdjur på jakt. Ibland tyckte jag mig till och med se dess glimmande ögon i dunklet. De sista metrarna fram till den förgyllda ekporten som angav var jag bodde fick mig att återfå modet och krafterna. På lätta fötter sprang jag fram och blev nästan omkullslagen när porten plötsligt slogs upp. Vägandes på tårna såg jag framför mig hur jag nästan hade krossats mot stenväggen bakom mig i tunneln och det tog ett tag innan jag återvände till verkligheten där en storvuxen gestalt bredde ut sig i dörröppningen som verkade alltför liten för den massiva kroppshyddan. Mannens hy var lika groteskt grå som glänsande metall och det vindpinade och eldröda håret gnistrade i värmens sken bakom honom medan de skogsgröna ögon spände sin örnblick i mina.
”Var har du varit?”
Kaxigt sträckte jag på mig, höjde hakan ett snäpp och mötte hans smaragdgröna ögon.
”Det vet du mycket väl, Krysoprasus”
Ett roat leende lekte på hans tunna, blodlösa läppar medan hans stora hand föll som ett klippblock på min axel för att krama den med en förvånansvärd ömhet för något så kraftfullt.
”Jag är inget barn.”
Han nickade medhållande med en besvärad rynka i pannan och hans överbeskyddande gestalt flyttade på sig åt sidan för att släppa in mig. Jag steg kvickt innanför dörren och såg honom kasta en orolig blick längs med de dunkla korridorerna innan han slog igen porten och låste den noggrant efter sig.
”Man pratar om att inte låta Isak komma ostraffat undan” sade jag tvärt och granskade de skiftande känslorna som avlöste hans annars orörliga ansikte. Roat följde jag hans tankebana tills han instinktivt stängde mig ute.
”Hur vet du det?”
”Jag lyssnade.”
Enbart ett ilsket grymtande nådde mig som svar då han vände ryggen åt mig och försvann djupare in i det råttbo som föreställde vårat hem. Rakryggad följde jag hans gestalt, böjd av tidens gång och påfrestande beslut. Det fanns en tid då Krysoprasus, den nutida härskaren över De Gömda, hade burit sin stolthet på breda axlar och med klar blick men nu var han hopsjunken och hans ögon var inte på långa vägar så klara som de en gång varit. Trots denna långsamma förtvining ledde han sin coven med en järnnäve, en metod som gav lika många trogna följeslagare som giftigt drypande fiender.
Vi trädde in i ett lätt upplyst rum vars väggar var uthuggna ur en mörk svart sten som från ett fjärran minne påminde mig om obsidian och glänste guldgrönt i eldskenet. Rummet var mer ovalt än cirkelrunt och med jämna mellanrum fanns stora dörrar, vissa tydliga, andra nästan osynliga. Taket välvde sig som natthimlen utanför och facklorna som lyste upp rummet speglades som stora stjärnor i det blanka materialet. Mitt i allting stod det väldiga trädbordet vars avlånga sidor täcktes av högryggade stolar. I en av dessa massiva stolar satt en långbent man med brinnande gula lockar som föll ner över hans änglaansikte. De isblåa ögonen såg upp från den uppslagna boken han läste och de körsbärsröda läpparna drogs upp i ett leende som blottade hans perfekta snövita tandrad med de båda huggtänderna på vardera sidan. Utan ett ord återvände hans frusna blick sedan till boken framför honom och hans citringlänsande fingrar drogs fundersamt genom lockarna. Han var den tysta typen, man diskuterade till och med om han kunde prata alls eller om han var stum, men hans tystnad ersattes av hans klokhet. Ibland när hon skulle sova kunde han dyka upp, lika tyst som en skugga, och slå sig ner vid hennes kista för att förmedla sina känslor till henne. Oftast sa de henne mer än andras ord, och detta skapade ett särskilt band mellan de båda. Det var han som hade befriat henne ur graven hon legat i under sin dödssömn, efter att hon sprängt stenkistan i bitar.
”Raphael, var är Isak?” Krysoprasus röst innehåll en ton av ängslan och den stumme läsaren pekade utan att slita blicken från texten mot en av de nästintill osynliga dörrarna. Mästaren nickade kort och sjönk med en djup suck ner på en av de kraftiga stolarna som knarrade oroväckande för mannens tyngd.
”Jag får ta och sända iväg honom någonstans, för hans eget bästa.”
”Vart då?”
Krysoprasus’s blick verkade ha drunknat i bordets yta, och fick med en kraftansträngning slita sig loss från den förtrollning han förtillfället hade drabbats av. En kort nick mot ytan fick mig att rygga tillbaka för en elektrisk stöt.
”Ska du skicka honom upp dit?” skrek jag och Raphaels bok föll med en ljudlig duns ner på bordet. Hans ögon gnistrade ilsket åt mig att hålla tyst, eller åtminstone vara dämpad och jag knep ihop mina läppar i en arg min medan jag blängde ondskefullt på Krysoprasus som trött reste sig för att komma fram till mig. Hans händer lade sig ännu en gång denna dag på mina axlar och jag kände hur knäna protesterade mot den extra tyngden.
”Airen, du måste förstå detta. Det Isak gjorde var…”
Han sökte efter ett ord och jag kände Raphaels närvaro smeka förbi som en ljum sommarvind för att hjälpa sin Mästare.
”… oförlåtligt av många. De är inte redo för att se en så ung skapelse som han har makt nog att återkalla dig från de döda, och ännu mindre är de redo för att möta ett tronbyte som kommer att kosta dem deras trygghet och kanske till och med liv.”
”Jag vill inte skada någon.”
”Det vet jag Airen, det vet jag. Men ibland måste man…”
Han öppnade munnen för att avsluta meningen när ett ljudligt knackande ekade genom rummet. Med en förbryllad min lämnade han mig stående ett par meter ifrån den tyste Raphael vars sinnen pulserade koncentrerat, men inte på texten framför honom utan på vad som väntade dem. Ett svagt väsande på min högra sida fick mig att sända ut en trevande tanke som stötte emot ett hårt pansar.
”Isak.”
Svaret uteblev.
”Isak. Gör inte så.”
”Den är ond.”
”Vem är ond?”
I samma stund öppnade Krysoprasus dörren och en svart gestalt flög in i rummet. Ett gällt skrik av extas ekade mellan väggarna när Mästaren föll till marken med ett djupt jack över sin vänstra kind. Isaks sköld ökade så snabbt i intensitet att jag var tvungen att backa undan. Samtidigt hade Raphaels varningsrop fått alla andra i bostaden att vakna till liv och de anlände i en samlad och hatisk trupp. Krysoprasus kom snabbt på fötter igen med det öppna såret gapandes och med en mordinriktad blick. Den svarta varelsen skrek igen, nu med en besviken ton som skar genom våra kroppar, innan den försvann ut med ett svagt svischande. Ett sista avlägset rop från varelsen ekade genom korridorerna innan lugnet åter lade sig.
”Vad helsike var det där?”
Jag steg fram till Krysoprasus och lade en lätt hand på hans skadade kind medan jag såg in i hans fasta ögon. En befriande värme spred sig genom min kropp och försvann ut genom min hand. När jag sänkte den var såret läkt utom ett svagt ärr och Mästaren log mot mig såsom en far ler mot sitt barn när denne gjort något att vara stolt över. Jag besvarade inte leendet utan såg uttryckslöst på honom. Då såg han över mitt huvud på den brokiga skaran som i sin tur granskade honom avvaktande i väntan på en förklaring och ett beslut.
”Det där…”
Han nickade mot den fortfarande öppna dörren där monstret försvunnit.
”… var en Nephesh.”
”En vad?”
”Man kan säga att det är en själ, som slitit sig loss från den kropp som fungerar som dess bostad, för att istället härja utan att bindas av några jordliga regler.”
”Vad ville den då?”
Frågan hade knappt blivit färdigställd fören allas blickar fäste sig vid den hopkrupna gestalten som tryckte i ett hörn. Den skrämda blicken flackade mellan gruppen innan de gömdes bakom ett par darrande händer. Krysoprasus såg med en faders ömma blick på honom, men sorgsenheten lyste igenom den massiva gestalt han utgjorde i det nu kalla ljuset.
”En Nephesh slukar allt den kommer åt och förgör det för att öka sin egen styrka. Vi hade tur som kom så lindrigt undan.”
”Vi behöver någon som vaktar.”
Under samtalet hade jag stått och sett ut genom den öppna dörren, men nu drog jag mig ur mitt frånvarande sinnestillstånd och sköt igen porten. Medan de andra var inbegripna i ett lågmält men ändå livligt samtal gick jag bort till Isak och satte mig på huk framför honom. Vänligt men bestämt drog jag undan hans händer från ansiktet och försökte få kontakt med honom.
”Isak.”
Hans blick irrade omkring ett tag innan den fastnade på hans egna händer. Hårdhänt grep jag tag i hans spetsiga hake och tvingade honom att vända sitt ansikte mot mig.
”Isak, lyssna på mig nu.”
Vreden i mina ord verkade göra nytta när han tillsist vände sina dimmiga ögon för att möta mina. Hans sinne riktades mot mitt och jag lät greppet slappna av lite.
”Du måste sova nu, imorgon ska vi resa.”
”Vilka vi?”
Hans röst var ett barns förväntansfulla, det hemska som nyligen hänt verkade ha försvunnit ur hans efterutvecklade huvud.
”Du och jag, Isak, blir det bra?”
Besviket såg han på mig.
”Inga fler?”
”Vilka fler vill du ha med dig?”
”Raphael.”
Barnansiktet sken upp när han nämnde den änglalika killens namn och jag nickade eftertänksamt.
”Vi kan fråga om han vill. Är det någon mer du vill ha med?”
”Nicholas.”
Jag kunde inte låta bli att sucka tungt. En mer egoistisk person än Nicholas gick nog inte att hitta, även om man levde i flera hundra år och letade. På något sätt hade den egenkära engelsmannen vunnit unge Isaks hjärta, vilket var rätt roande då Nicholas inte klarade av barnets beundran.
Med ett fast tag om Isak drog jag upp honom på fötter och såg bestämt in i hans ögon.
”Lova att du går och sover nu.”
Han nickade och försvann på lätta fötter mot sitt rum. Strax innan han drog igen dörren såg han på mig och jag upplevde en känsla av trygghet, som bryskt klipptes av när han försvann in på sitt rum. Trött efter dagens upplevelser drog jag mig undan de andras diskussion och sjönk utmattad ner i en sliten fåtölj som förutom en kista och ett par bokhyllor var den enda möbeln i det alldeles för lilla rummet. Den annars påfrestande klaustrofobin uteblev denna kväll, när jag drog upp knäna under hakan och slöt ögonen. Sömnen omgärdade mig innan jag ens hunnit dra ytterligare ett andetag och jag märkte inte när Krysoprasus stack in sitt huvud för att kolla till mig. Kort därpå sjönk även han ner i en djup sömn i sin kista som varade tills kvällen ovanför våran underjordiska bostad föll.

Författare:

Publicerat

Dela: