En verklig historia

En verklig historia

Ja, nu skulle man då äntligen börja i Storfors, hela sommaren hade man gått runt med en klump i magen, för man ville ju inte.
När man började femman längtade man tills man skulle få börja högstadiet, men då visste man väl inte...
Inte fören man satt i matsalen med en coca cola framför sig började man slappna av =O)
Det kanske inte skulle vara så tråkigt här i alla fall.
Redan efter första veckan hade man ”kommit in” och jag måste säga att jag trivdes rätt bra.
Det dröjde inte länge fören Julia började tycka om en kille i 9:an, och han henne, men hon tröttnade och sket i honom. Själv gick jag runt och små tittade lite på Johan Nygren i 9C... Men jag förstod ju att han aldrig skulle kunna tycka om en sån som jag, jag menar alla visste ju vem Nygren var... och så tyckte han ju om en annan tjej i 7:an.
Jag, Julia, Hannah, Ida och Sofia åkte till stan en dag för att vi skulle gå på bio. När vi var inne på en affär fick Sofia ett meddelande av just Johan. Han frågade efter Julias mobilnummer, men Sofia kunde inte svara för hon hade inga pengar på mobilen, så hon frågade om inte jag kunde skicka Julias nummer till honom, och det gjorde jag.
Vi fortsatte att skicka till varandra, han frågade frågor om Frida och jag svarade... det var ju inte direkt kul, för jag ville ju inte att han och Frida skulle bli tillsammans, eftersom att jag själv var lite intresserad.
När vi kom hem till mig efter bion sa Sofia att jag borde skriva till Johan att jag kanske tyckte om honom.
- Nej... det kan jag ju inte göra, jag känner honom ju knappt, och... nej! Men visst ville jag innerst inne.
Sofia övertalade mig, hon skrev det åt mig och skickade.
Nästa dag var det fredag, och jag tyckte inte alls att det skulle bli kul med helg, som jag brukar, nu ville jag ju vara i skolan där jag kunde titta på Johan...
På kvällen så skickade han ett meddelande och frågade om han kunde ringa, genast började mitt hjärta att dunka... när telefonen sen ringde trodde jag nästan att hjärtat skulle hoppa ut, med darrande händer svarade jag.
Men det dröjde inte länge fören jag slappnade av, Johan var så lugn, han verkade så snäll och rolig! Han var precis så som jag ville att en kille skulle vara...
När vi lade på så kände jag att mungiporna satt uppe vid öronen på mig.

Tiden gick, och vi pratade i telefon varje dag.
Jag blev kär i Johan...fast jag ville inte vara kär i honom, varför skulle jag alltid falla för killar jag ändå inte kan få?
En dag skrev jag dom tre gyllene orden till honom: Jag älskar dig! Men så fort jag skickat meddelandet så ångrade jag mig... jag visste ju att jag bara skulle få ångra det.
När han ringde den kvällen så var det väldigt spänt.
– Är det sant? Älskar du mig?
– Ja, det gör jag, annars så skulle jag väl inte skriva så.
Jag tror att det var då som han började tänka om, men jag vet inte, och det är inte så viktigt heller.
Men så blev det så i alla fall att han började tycka om mig med!
Själv var jag i sjunde himlen, det ända som existerade för mig var Johan, det ända som jag tänkte på var Johan, det ända som jag brydde mig om var Johan.
Visst hade jag varit kär förut, trodde jag i alla fall... men nu kändes det helt annorlunda.
Aldrig förr hade jag känt så här, aldrig förr hade jag gått runt med ett leende på läpparna jämt och ständigt, aldrig för hade jag känt den känslan i magen som jag nu kände...
Men nu när Johan tyckte om mig, blev allt helt konstigt, jag visste inte längre vad jag ville... skulle jag kunna vara tillsammans med honom? Visst ville jag, men det var något som kändes fel.
Dom flesta trodde att jag brydde mig om längden, och det kanske jag gjorde också, han var väl över 1,80 och jag var ju inte ens 1,60... men det var inte bara det, jag kände mig rädd för ett förhållande, rädd för att binda mig, jag hade ju aldrig haft ett riktigt förhållande förut.
Jag sa till honom att jag aldrig skulle kunna vara tillsammans med honom, att det skulle kännas fel.
Det var en sak att prata i telefon och att skicka meddelanden, och en annan att stå öga mot öga och prata med honom.
Varje gång jag såg honom kände jag hettan stiga upp för mina kinder och ville helst gå därifrån, men det kunde jag ju inte.
Det hände inte så mycket mellan mig och Johan, men jag blev bara mer och mer kär i honom, och längtade tills jag skulle få känna hans läppar mot mina...

Jag skrev till honom att jag ångrat mig, att jag visst skulle kunna vara tillsammans med honom, men att jag inte visste säkert vad han kände, han hade ju sagt att han tyckte om mig, men det är ju skillnad på att tycka om någon, och att vara kär.
Så jag frågade om han var kär i mig.
Till svar fick jag: Jo... det är jag... jag får ju för fan hjärtklappning när jag ser dej :o)
Snacka om att jag blev glad när jag fick det meddelandet, en varm känsla spred ut sig i hela min kropp.
Hannah skulle ha fest hemma hos sig, och det var rätt många som skulle dit... två av dom var jag och Johan.
Vi hade pratat rätt mycket om det han och jag, vi hade väl typ ”planerat” att vi skulle bli tillsammans den helgen... och man kan väl kanske säga att det blev som... ”planerat”
Den kvällen var den lyckligaste kvällen i hela mitt liv.
Jag hade väl kanske lite svårt att fatta att han valde just mig, när han skulle kunna ta en mycket snyggare tjej i sin egen ålder...men han valde mig.
Johan har lärt mig hur det känns att älska, han har lärt mig vad kärlek betyder.
Och han har även lärt mig att man inte behöver ha långt ljust hår och stora bröst för att bli omtyckt...

/Emelie 3 nov -02

Skriven av: Emelie Ullström