En vintervandring

Två gympaskor är dom första att möta snön. Försiktigt nosande, till en början. Går med lätta steg bort från huset som liksom resten av världen är täckt av snö. Allt för att inte förstöra den jämna yta som lagt sig som ett täck över det som en gång var en grusgång. Och för att små kalla kristaller inte ska leta sig in mellan sömmarna i dom slitna skorna som är mer grå än vita. Under tyget bor tio tår som inte vill bli blöta.
Hon går ut på vägen där någon varit smart och skottat upp all snö på trottoaren. Hon funderar en stund, hennes tankar går mellan att gå på den sandade vägen och riskera att bli överkörd eller plusla på trottoaren och bli blöt om byxbenen.
När all fåfänga har lagt sig blir valet lätt.
Ett skutt upp i en driva och färden fortsätter. Med snö upp till knäna.

Två kinder är dom första att möta kylan. Den smyger tyst inpå, så först märker man den inte. Och när den väl upptäcks är den ofta svår att få bort. Nyper tag i rödrosiga kinder där sommarfräknarna skrämts bort av mörkertiden och där sanden i håret sedan länge är bortsköljd.
Hejdå sommar med ljusa kvällar och salta bad.
Goddag vinter människa.

Ofta försvinner hon ut. Och det är extra lätt såhär i dagen före julafton stöket. Ingen hinner ens märka att hon är borta. För den korta stunden hon är ute kunde lika gärna vara en tur till soptunnan. Eller en resa till Kanarieöarna. En timme hit eller dit...

Hon går vidare. Mot lekparken.
När hon kommer fram är grinden öppen. Grinden som ska hålla hundar ute och barn inne.
Hon kliver in i parken utan att stänga.
- Världen är till för alla, muttrar hon och tänker tillbaks på den första höstdagen då hon gick till gräsmattor med stora skyltar på där det stod att tillträde var förbjudet. Hon ville sparka ner dom, bjuda in barn och hundar till dans på det frodiga gräset, men gjorde det ej.
Många tankar tänks, men så få blir till handling.
Med raska kliv går hon tillbaks mot grinden och sparkar till den, så att den gnisslar ut på vid gavel. Lite snö faller ner i farten. Tar med sig en del av dom arga känslorna som så oväntat blommat upp i henne. En pust av ilska över världens orättvisor virvlar av henne när hon går förbi frusna sandlådor och översnöande blåa grävskopor i plast. Som inte ska sticka nosen mot solen förrän till våren.

På sommaren brukar det virvla av barn här, men nu är allt så stilla. Inga fotspår i snön.
Hon är den första att beträda denna gnistrande park som berättar historier om drömmar och lekar. Barn som strålar i sig själva, som stjärnan över stallet.
Barndom. Hon smakar på parken och hela parken är barndom.

Går förbi en bänk.
Knaster knak under fötterna.
Där burkar vuxna och förståndiga sitta och se på när barnen springer runt. Ja där brukar de sitta och prata vuxenprat, melodilösa röster som bara mal och mal.
Kallpratsvarning lyser det i deras pannor.
Och hon önskar att den bänken kunde flytta någon annanstans. Då hade dom vuxna kunnat vara med i barnens lekar, ja den parken skulle kunna vara någon slags fristad. Dit kunde de vuxna komma och ha en ursäkt för att besöka barnens världar.

- Det finns ju ingen bänk så då kan jag ju lika gärna...
Bank bank på kakformen.
Kill i maggropen när gungan rusar upp och ner.
Sandtårta idag, mums.
Pappa drar på sig galonisar över kostymbyxorna och bjuder på geggamoja paj.

Hon önskar att det vore mer accepterat. Att fler vuxna vågade leka. För hon har just kommit till den stunden i livet då man är för gammal för att kallas barn men för liten för att vara vuxen.
Mittimellan allt.
Så många gånger har hon velat springa ut runt och i fantasi men hindrats. Av sig själv. Sin ålder. Av att hon inte längre är ett litet barn.
Men just nu är allt tyst och stilla. Och ingen ser henne där hon svajar på en gunga.

Hon gungar och ser ut på lekplats som sover. Lekarna som flyttat in i husen för några dagar.
Till paket, Jesus barn och röda luvor. Knaper på pepparkakor. Norpa godis och få barr i nacken när man klämmer på julklapparna i smyg. Jul som spritter i hela kroppen.
Och hon tänker på dom vuxna som bara stressar runt. Och lovar sig själv att aldrig glömma bort att vara ung och lycklig. Glad utan att veta varför. Med snö i skorna.
Lycklig över livet.

Vuxna klagar så ofta och säger att allt var mycket lättare när de var barn. Kanske är det så. För unga har en förmåga att blanda in fantasi och förståelse i livet. Inte konstigt om livet blir rikare då. Som att ha en kub i sin hand, istället för en fyrkant som ska föreställa en låda.
Livet är inte lättare för de yngre. Bara mindre komplicerat.
Men smärta gör lika ont för gammal som ung.
Och kärlek bubblar på samma sätt i magen.

Så reser hon sig upp och följer sina bakvända fotspår hem.

Skriven av: Wilma