Ensam hemma

Josefine höll på att strö blåbär över pajdegen hon just hade bakat när någon plötsligt knackade på dörren. Det är alltid lite obehagligt att gå och öppna när det knackar sent på kvällen, speciellt när ens föräldrar är bortresta tänkte Josefine medan hon halvt nyfiket och halvt motvilligt gick de få metrarna mellan köket och hallen. Efter att ha låst upp dörren och långsamt öppnat den, insåg hon att ingen var där. Underligt, men det var inte första gången det hände. Hon fylldes genast av en enorm obehagskänsla. Just den här gången hade hon inte kikat genom titthålet i dörren som hon brukade, något hon ska vara glad över…

Dagen efter kände hon att hon skulle ge vad som helst för att slippa vara ensam och hon antog att hennes vän Robert var på permission från lumpen som det var tänkt, så hon ringde honom och berättade om vad som hade hänt. Dock verkade han inte speciellt övertygad om att det var något övernaturligt. Det var trots allt ganska vanligt att ungarna i området knackade på dörrar för att sedan lägga benen på ryggen som ett litet bus. Hur som helst hade han gått med på att komma över på en filmkväll och sova över för att lugna Josefine.

Några timmar senare knackade det åter på Josefines dörr. Den här gången var det Robert. Han sa att han inte hade haft tid att köpa med sig nåt gott på vägen. Det gjorde inget sa Josefine som hade passat på att köpa några påsar chips samtidigt som hon hyrde film. Hon hade inte velat ha något för läskigt, men samtidigt inget larvigt, så det hade fått bli Nick Hornbys Om En Pojke och den alltid lika aktuella titeln Bridget Jones Dagbok med Renée Zellweger som råkade vara hennes favoritskådis.

När Robert hade fått av sig sin röda, och i Josefines ögon smått larviga vårjacka och sina skor följde han med henne in i köket där hon hade serverat blåbärspaj med vaniljsås. Efter att ha smakat och gett henne komplimanger över hennes bakkonst berättade han något som senare skulle komma att etsa sig fast i Josefines minne för resten av livet. Allt hade börjat för några dagar sedan i Boden där Robert för tillfället gjorde lumpen. En kväll hade han och hans lumparkompisar spelat lite poker och druckit en eller två öl för mycket. Det hela hade slutat med att en storvuxen kille vid namn Klas hade förlorat sin relativt stora insats på 300 kronor och blivit lite sur på Robert som med sin kåk hade slagit hans två par och sett till att Klas åkte ur deras lilla turnering. Efter det flöt kvällen på som vanligt, ända tills Robert var tvungen att gå och lätta på trycket inne på toaletten. Precis i det ögonblicket han hade blivit klar slet Klas upp dörren med en stor kniv från köket i högsta hugg och krävde att få tillbaka sina pengar. Han hade även fått Robert att gå med på att inte berätta om händelsen för någon, men nu kände han att det inte kunde skada om Josefine visste. Hon tyckte givetvis att Robert borde anmäla händelsen och inte återvända efter permissionen. Robert skrattade till och sa att han var tvungen att åka tillbaka oavsett vad han ville men att han skulle överväga att anmäla Klas.

Senare under kvällen hade samtalsämnet sedan länge passerat och dom satt och skrattade åt Bridget Jones pinsamma försök att åka skidor när Josefines mobiltelefon plötsligt ringde. Josefine ursäktade sig och gick ut ur rummet för att svara. Några ögonblick senare kom hon in igen och såg ytterst häpen ut och sa att det var någon som frågade efter Robert. Det verkade väldigt underligt eftersom ingen visste om att befann sig hemma hos henne. Med stor förvåning tog Robert emot telefonen och svarade.
”Va?” sa Robert, ”jag kommer på en gång”. Efter att ha lagt på förkunnade han för Josefine att han verkligen var tvungen att gå. Josefine undrade vad som stod på, men han verkade inte vilja berätta, så hon fick nöja sig med att Robert gång på gång bad om ursäkt men att han verkligen inte hade något val. Inom loppet av bara några sekunder hade Robert slängt på sig jackan och skorna och tagit farväl.

Josefine stod kvar framför den nu stängda ytterdörren i total chock. Efter ett tag återgick hon till att se filmen, men det dröjde inte länge innan hon hörde hur det väsnades ute i trapphuset. Hon blev genast lite orolig och tänkte på kvällen innan, så hon kröp ihop under filten och hoppades mer än hon nånsin tidigare gjort att det som sedan hände inte skulle hända. Hon hörde flera hårda knackningar på dörren, men hon vågade inte gå och öppna. Bankandet blev högre och högre, och tillslut hörde hon hur någon desperat ropade på hjälp utanför dörren, så med hjärtat i halsgropen gick hon ut i hallen för att kika genom titthålet. Där utanför stod Robert, slagen sönder och samman. Hans röda jacka var söndersliten och ansiktet var täckt med blod, han såg ut att frukta för sitt liv. Hon slet genast upp dörren, men möttes bara av en iskall vindpust. Robert var inte där.

Efter att ha lugnat sig lite och tänkt att det säkert bara var chocken från det som hände kvällen innan som satt kvar och gjort att hon såg Robert så bestämde hon sig för att ringa honom. Signalerna gick fram, en efter en, tills han tillslut svarade, trodde hon. Det visade sig vara en udredare hos polisen som med formell röst förklarade att Robert hade hittats knivskuren till döds inne på en av regementets toaletter några dagar tidigare.

Skriven av: fredso