Ensam på en flygplats

Ensam på en flygplats

Det började förra sommaren. Jag var ute och rastade min pudel Gunnar, vi tog en skogspromenad. Plötsligt såg jag en främmande kvinna närma sig med en liten terrier utan koppel. Hon stannade upp och log mot mig. Detta är mycket ovanligt i området där jag bor. Hallå sade hon på dålig svenska och fick ett glatt hallå tillbaka.
Hurra, det fanns människor som ville prata och vara vänliga, här gällde det att hänga på. Kvinnan hette Fenny och kom från Holland. Hon bodde nästan granne med mig och hade kommit till Sverige genom att svara på en kontaktannons över Internet. Mannen hon gift sig med några månader tidigare hade jag aldrig vare sig sett eller träffat. Hade på omvägar hört att det var en ensling som verkade underlig och lite ovänlig mot sina grannar på vägen där han bodde.
Fenny, terriern Buddy och jag blev goda vänner och de kom ofta över till mitt hus för en fika och en pratstund. Min man Olle tyckte också att Fenny var en kul och bussig tjej och hon var alltid välkommen till vårt hem.
Framåt hösten förändrades Fenny, hon blev sluten och nedstämd. Till slut kom hon inte och hälsade på mera och vi såg inte heller till henne. Olle och jag började undra ty nu hade vi fått veta att mannen hon gift sig med hade importerat kvinnor från utlandet förr och det hade alltid slutat med att kvinnorna blivit utkastade eller lämnat honom. En eftermiddag strax före Jul gick Olle över för att kolla vad som hänt. Han mötte då en storgråtande Fenny som han tog med sig hem. Mannen ifråga var på jobbet. Det Fenny till slut vågade berätta var inte muntert. Han hade lurat henne på besparingarna som hon haft hemma i Holland och ville därefter att hon skulle bli hans personliga slav. Som tur var hade hon kvar sitt lilla hus i Amsterdam som han velat sälja även det. Han hade till och med sålt hennes lilla Morris som hon haft i flera år.
Nu ville Fenny lämna mannen men fick inte utan vidare ta den lilla hunden tillbaka till Holland. Det handlade om vaccination, karantänstid mm. Nu var hon alldeles förtvivlad ty hon ville inte lämna kvar hunden hos mannen och det fanns ingen som kunde hjälpa henne. Natruligtvis tog vi hand om lilla Buddy och redan följande dag körde vi Fenny till flygplatsen. Hon ville bort från mannen så fort som möjligt.
Det var först i mitten av April som hon kom tillbaka för att hämta alla sina saker som fanns kvar i huset där hon bott. Det var en glad kvinna som återvände till Holland med sin älskade lilla Buddy i en hyrd van som hon själv kört hela vägen från Amsterdam.

Jag är pensionerad journalist och konstnär, har haft en operation i knäet varför jag går lite dåligt för närvarande. I början av juni beslöt jag att fara till Amsterdam för att hälsa på Fenny och Buddy. Nu hade jag fått en ny vän fast hon bodde väldigt långt borta. Att flyga ensam var väl okey men av erfarenhet visste jag att Amsterdams flygplats är enormt stor. Reste till Canada för ett par år sedan och mellanlandade där. Hur som helst så lovade Flygbolaget att ta hand om mig när jag landade och det kändes ju tryggt. Jag skulle bli mött vid Gaten av en liten vagn som skulle ta mig till utcheckningen. Vad jag inte visste då jag bokade resan var att jag hade en begynnande lunginflammation.
Resan var lugn och så var jag ty jag visste att jag skulle bli väl omhändertagen vid framkomsten. Jag sade glatt hej då och tack till flygvärdinnan när jag lämnade planet och gick de få stegen bort till Gaten där jag skulle bli mött. Där stod jag och väntade men ingen liten vagn kom för att hämta mig. Efter en stund gick jag vidare ut i ankomsthallen som nu var nästan folktom. Alla hade försvunnit åt olika håll.
Vad skulle jag nu göra nu, vad skulle jag ta mig till? Oron steg för varje sekund. Hade jag kunna gå ordentligt skulle jag väl ha klarat mig i alla fall. Jag är inte känd för att vara handlingsförlamad. Jag kände hur febern steg och jag blev varm i hela kroppen. Nerverna dallrade och jag tittade förgäves efter någon som kunde hjälpa mig. Fenny skulle möta mig men hon stod förmodligen nere vid utcheckningen oroligt väntande. För en helt frisk människa vore kanske inte detta något att tala om men för mig blev det en katastrof. Det blev det för mycket. Tårarna började rulla och jag råkade i panik. Plötsligt fick jag syn på ett par unga piloter som kom gående i hallen. Jag rusade vilt fram och bad om hjälp. Den ene piloten stöttade mig och den andra tog upp en mobil och började ringa runt. Deras engelska var inte den allra bästa men jag förstod att de ville göra allt för att hjälpa mig.

Så småningom kom en liten vagn rullande och i den satt en ung kvinna med fin uniform. Nu slapp jag traska genom de oändliga gångarna men kvinnan var inte vidare vänlig. Hon upplyste mig om att detta inte tillhörde hennes uppgifter och visade tydligt att jag var till besvär. Efter en stunds åkande stannade hon vagnen och klev av framför en disk. Där stod det två araber i fotsida dräkter som hon samtalade med länge och väl. Plötsligt lämnade hon mig och vagnen och drog iväg med araberna. Där satt jag ensam och kunde inget göra ty jag visste inte var jag befann mig. Efter ungefär en kvart kom hon tillbaka och vi for vidare till bagageutlämningen. Det kom några väskor på bandet men ingen av dem var min. När jag förklarade detta blev hon otrevlig och påstod att jag inte varit tillräckligt observant, min väska måste finnas på rullbandet Jag berättade att min resväska hade ett rött band knutet vid handtaget. Det kom ännu flera väskor på bandet men min var inte med. Nu var jag rädd att den var på väg till Banankock eller någon annan avlägsen plats. Nej, till slut anlände den helt ensam på rullbandet. Tack och lov. I det ögonblicket upptäckte jag Fenny vid utgången och jag hörde ett illvrål från Buddy. Han hade inte glömt mig.

Nu är historien slut Eller hur? Åhnej vi skulle fortfarande komma bort från flygplatsen och garagen låg ett bra stycke från utcheckningen. Nu hämtade Fenny en rullstol från ett litet kontor i hallen. Nu blev det att åka upp och ner i gångarna innan vi hamnade i ett garage nästan lika stort som flygplatsen.
Var fanns nu Fennys lilla röda bil? I vilken av dessa långa rader skulle hon leta. Hon hade varit nervös då hon parkerade och inte lagt märke till de nummer som stod intill varje rad. Nu var jag helt slut och hade säkert över 40 graders feber och kände mig heltaskig. Allt jag nu ville ha var kallt vatten och en säng. Efter ihärdigt sökande fann Fenny till slut bilen och vi for iväg genom en stad med oändliga bilköer innan vi till slut hamnade i världens guligaste lilla holländska radhus ett par mil utanför Amsterdam. Jag hade kommit fram.

Nästa gång får ni läsa om vad som hände i Amsterdam trots att jag kände mig pyton hela tiden

Inger Malm www.malms.info

Skriven av: Inger Malm