Ensamheten

Har ni tänkt på hur ensam en person kan vara? Det spelar ingen roll om man har tusen människor runt omkring, inom sig känns det som om man alltid är ensam. Så känner jag, dagligen. För det mesta är jag ensam men även när jag är på jobbet med underbara kollegor så känner jag mig alltid ensam. Jag kan stå och skrika men ingen skulle höra, jag skulle kunna stor gråta men ingen skulle se för jag smälter in bra i bakgrunden. Jag är som en soffa, folk kan titta på mig, dom kan sitta på mig och dom kan mysa i mig men när natten kommer så släcker man lampan och lämnar mig ensam i vardagsrummet.
Jag försöker att se det positiva i framtiden men allt jag ser är flera år av ensamhet framför mig. Känns lite som me against the world... Ibland önskar jag att någon skulle se mig, som jag är. Jag är ingen hörnsoffa, ingen skinnsoffa jag är Marie. Tjejen som gör allt för alla i sin omgivning, tjejen som muntrar upp dig när du mår dåligt, tjejen som håller ditt hår om du behöver spy... Sen då? Hennes liv? Ingen bryr sig, ingen frågar. För om man inte frågar behöver man inte bry sig. Jag är som dom flesta andra, jag vill hitta på saker, jag vill titta i mitt fotoalbum och se någon annan än mig själv och mina djur. Jag vill se att jag har ett liv so inte innefattar jobbet, jag vill veta att det finns såna som bryr sig om mig, jag vill att någon ska ringa bara för att fråga hur jag mår eller ifall jag vill hitta på något. Välkommen till mitt LIV!!

Varje dag är den andra lik. Vaknar av att min sambo röjer i köket, gör min obligatoriska morgonkiss sen blir den cigaretten... Jag hadde vart så ensam utan den, och så finns det folk som frågar när jag ska sluta?? Galna människor, så länge jag inte finns så tänker jag röka. Då var det dags för frukost, jag gillar inte ens frukost men även det har blivit till en vana i mitt rutin-liv. 3 smörgåsar och ett glas juice... Tittar lite på tv medans jag äter, ibladn ensam då sambon åt innan jag vaknade. Som vanligt går det bara skit på tv:n så efter frukosten blir det ut på samma runda som varje dag med hunden. Vi har dock börjat gå den åt andra hållet nu, det är mycket spännande att se gräset från andra sidan... Kommer hem och drar ut min solstol och hans soldynor, lägger oss ner med hunden under stolen och pressar i solens varma strålar. Egentligen ligger man där och lider, man svettas och irreteras av alla flygfän som hästhagarna runt oss drar dit men likt förbannat så ska man bara ha dom där soltimmarna. Kl 15.00 åker sambon till jobbet, jag går då in i huset som alltid luktar kattkiss, med reg-plåtar som dekoration och smutsiga golv. Då kommer ångesten, jag är ensam.

Börjar med att spela lite spel, det brukar göra så att tiden går fortare. Spelar tills jag får ont i ögonen, inser då att det bara gått en timma. Zappar lite bland alla dessa underbara "ring och vinn" programmen och känner frustrationen växa sig starkare och starkare varje gång jag hör minut visaren röra sig. Hungrig börjar jag också bli men jag vill inte äta ännu, det tar ju tid att laga mat och det vill jag dra ut på så jag har något att göra sen. Tittar i godis-skåpet, tittar på min mage, stänger godis-skåpet och går och tar ett äpple.
Inte ens godis vill jag tillåta mig själv att trösta mig med, jag vill bli smal som jag en gång var, då hade jag massa kompisar och hur jag än gjorde så räckte aldrig tiden tid. Är det därför jag är ensam tro? Jag är lite rundad över magen och höfterna, men varför skulle mina vänner bry sig om det? Dom ska ju knappast ha sex med mig, det har ju ingen, måste banne mig vara likt ett dödsstraff. Sätter mig igen framför datorn, kanske har någon på msn försökt att få kontakt med mig, nähä. Ingen orange flik nertill...
Tittar på klockan igen, det är 7 timmar innan min sambo kommer hem. Hmmm, hur ska jag göra då? Jag lagar mat, hungrig som en liten ostboll, man brukar ju kunna bli glad av mat. När jag väl sitter och äter känner jag mig ensammare än någonsin, ingen berömmer min ädla kok-konst, ingen som smackar brevid mig. Äter knappt halva middagen innan jag ger upp hoppet till att få glädjen i mig igen. Får ett löjligt leende på munnen när jag ser maten ligga kvar på tallriken, nu lär jag tappa flera kilon tänker min dumma hjärna.

Resten av min kväll spenderar jag i soffan pendlandes mellan tv och datorn. fram tills klockan 00.00, då får jag bråttom, jag måste duscha, smörja in mig och ta på mig lukta gott medel. Jag kanske kan få lite ömhet denna natten, lite bekräftelse på att jag existerar. Borstar igenom håret, tar på mig lypsyl och smörjer på mig den godaste body lotionen jag äger. Som en klocka hör jag dörren öppnas 00.45, ligger halvnaken i soffan och försöker se inbjudande ut. Låtsas även ha legat och små slumrat lite bara för att han ska märka att jag verkligen väntat på honom. Han går till micron och värmer dagens middag, tjatar på hur mycket han har haft att göra på jobbet, hur alla diskussioner med kunder och chefer har gått medans jag verkligen anstränger mig för att se intresserad ut fastän jag har samma sak varje kväll bla bla bla... Han tar tallriken och sätter sig i soffan och tittar på tv. Lutar sig tillbaka efter maten och strax därefter hör jag hur snarkningarna börjar komma. I ren ilska går jag och kissar, borstar tänderna och tar en cigarett under köksfläkten och säger sen med sockerlen röst " ska vi inte gå in istället". Han släcker ner alla lampor och vi kryper ner, han slocknar och ensam kvar är jag och soffan.

Författare:

Publicerat

Dela: