Erkännandet

Bakgrundsfakta: medlemmarna i Blue är: Lee, Duncan, Simon och Antony.
Medlemmarna i a1 är: Mark, Christian, Paul och Ben
Medlemmarna i Westlife är: Nicky, Bryan och Shane (resten pratar inte)

Skriver de så du vet vem som säger vad..




Blue var precis färdiga med deras spelning som hade gått jättedåligt, men det var dom vana vid. Dom var inte det enda bandet som skulle uppträda den kvällen, och Blue hörde hur publiken jublade när Westlife gick upp på scenen.
”Varför får aldrig vi så mycket jubel?” klagade Lee och såg ledsen ut. Dom andra nickade instämmande och såg ledsna ut dom med. Då kom A1 in för att förbereda sig, dom var nämligen nästa band som skulle upp på scen. Blue blev genast avundsjuka på A1, men det visade dom självklart inte.
När Westlife kom tillbaka önskade dom A1 lycka till och A1 gick in. Blue hörde de högsta jublet dom någonsin hört, det var högre än vad dom nånsin fått.
”Hur lyckas dom med att få så många fans?” frågade Duncan lite stöddigt. ”Jag är ju faktiskt snyggare än alla dom tillsammans” ljög han.
”HA! skratta Lee retsamt, Blue hade aldrig kommit särskilt bra överens.
”Vadå ha? Jag ÄR ju det!” svarade Duncan divigt. Han fick bara tre trötta blickar tillbaka, då började han att gråta.
”Jag erkänner! Jag erkänner!” skrek han med tårar som strömmade ner. ”Alla i A1 är snyggare än mig! Och jag är så avundsjuk på Ben! Han har så fint hår.” snyftade Duncan.
”Yo yo yo var inte en sån mes yo!” sa Simon och försökte se cool ut.
”Ja, lugna ner dig! Folk kan höra.” fräste Antony. Men det var för sent, Westlife som satt i rummet bredvid hade hört allt. Dom satt och grät av skratt.
Så fort A1 var klara berättade Westlife vad dom hört.
”Är ni säkra på att ni hörde rätt?” frågade Mark förvånat.
”Ja, helt säkra.” svarade Bryan och började skratta igen. Efter en stunds skrattande började dom prata om annat.
”Visst är det varmt här?!” sa Ben och tittade sig omkring. Alla fönster var öppna och solstrålar sken in. Utanför hördes bara massa jubel och vrål.
”Nu ser jag varför!” fortsatte Ben med en suck. ”Elementen är ju på!”
Nicky som bara hade ett grått linne och ett par luftiga byxor sa ironiskt;
”Det är ju inte alls varmt!”
Dom andra brydde sig inte om att svara.

”Ska vi inte gå och se vad Westlife och A1 gör? Frågade Lee medan han försökte tjuvlyssna genom dörren.
”Jo, det kan vi väll göra man.” svarade Simon.
Så knackade dom på och gick in. A1 och Westlife tittade frågande på Blue som inte kunde få fram ett ord.
”Ehum.. vill ni vara här?” frågade godhjärtade Paul.
”Nu när du insisterar!” svarade Duncan glatt och gick in med dom andra hack i häl. Men eftersom Simons blå blommiga byxor var alldeles för stora och hans vit/gul randiga skor alldeles för små råkade han snubbla på sig själv och ramlade pladask på golvet med ett brak. Massa fotografer rusade in och tog bilder på händelsen. Simon hade aldrig varit med om nått så pinsamt, förutom den gången han var hos frisören för att göra sitt hår afro men när frisörskan sett all mjäll han hade i håret hade hon spytt på honom.
”Yo yo, vad snackade ni om?” frågade Simon när allt var över.
”Inget särskilt..” svarade Shane och undrade när Blue skulle gå. Men dom gick inte, så A1 och Westlife fick stå ut med dom hela kvällen. Och när kvällen äntligen var slut gick Blue för att äta middag. Dom träffade som vanligt inte ett enda fan.
”Visst var det trevligt med dom andra.” ljög Lee och låtsades som om han var glad.
”Men sluta fejka Lee!” suckade Antony trött. Lee la en hand över sin mun och gjorde en förvånad min.
”Hur kan du säga nått sånt här! Jag blir faktiskt sårad!” tjöt han.
”Yo yo yo vart é Duncan man?” sa Simon för att dom skulle sluta bråka.
”Han är på toa och fixar med sitt hår.” sa Lee. Sen så sträckte han sig för att visa dom hel vits byxorna och den rosa tröjan med en mus på som han hade på sig. Just då kom Duncan och råkade hälla chilisås på Lees kläder.
”VAD GÖR DU?!” utbrast Lee skrikande med en väldigt ljus röst.
”Men det var ju inte meningen fattar du väll!” fräste Duncan tillbaka. Lee började gråta.
”Det här är mina finkläder!”snyftade han. Duncan suckade och satte sig vid bordet. När dom ätit klart gick dom hem för att sova. Dom skulle på en gala och ha en intervju morgonen därpå.

Antonys klocka började pipa klockan 8 nästa morgon. Han var alltid morgonpigg, men när han kom på att han var medlem i Blue stönade han högt. Han tog på sig sina favorit hängsle byxor – som var lime gröna, och sin rosröda skjorta med blåa ränder på. Han gick fram till spegeln för att beundra sitt fula jag. På spegeln hade han satt upp en bild på Christian, som han var hemligt kär i.
”Honom kommer jag aldrig att få.” tänkte han för sig själv och suckade. Sen gick han för att äta frukost.

När Antony kom fram till Top of the pops huset där dom skulle ha intervjun, såg han att dom andra stod och väntade på honom. Lee sprang fram till honom.
”Vi måste prata, grabbarna och jag har kommit fram till en sak.” flåsade han. ”Och kommentera inte Duncans kläder, han är djupt deprimerad.” sa Lee och drog med sig Antony till dom andra. Antony fick en chock när han såg vad Duncan hade på sig. Han hade ett par orangea tjejbyxor med tulpaner på, byxorna gick bara upp till knäna! Som tröja hade han en stor svart jumper. Sen såg Antony håret, då började han skrika, men slutade genast när han kom ihåg vad Lee hade sagt. Duncan hade färgat sitt hår illrött. Antony harklade sig.
”Vad var det nu ville säga?” frågade han och undvikte att titta på Duncan.
”Jo, vi har kommit fram till att det är bäst om vi säger sanningen om oss själva.” svarade Simon som börjat gråta. ”Jag ska inte försöka vara cool genom att säga yo och man hela tiden” snyftade han. Antony förstod och nickade. Detta var det enda kloka beslut som Blue nånsin tagit.
Så när intervjun var slut och Blue var på den direktsända galan där b la A1 också var erkände Blue allt.
”Vi vill erkänna att vi alltid har velat vara som A1.” stortjöt Lee.
”Och vi har egentligen inga bra röster alls, dom mixar alltid med dom.” fortsatte Antony och snyftade.
”Och jag har alltid trott att jag är så cool genom att säga ’yo’ och ’man’ hela tiden och att ha på mig pyjamas i våra videor.” sa Simon och försökte vara stark, men han klarade det inte och bröt ihop han med. ”JAG ÄR EN TÖNT!” skrek han.
”Och jag är deprimerad!” sa Duncan. ”Jag är så ful.” fortsatte han snyftande. ”Men jag trivs faktiskt i dom här kläderna!” sa han och visade upp sig, till svar fick han bu rop från publiken. Antony putte bort Duncan, svalde och sa – högt och tydligt;
”Jag är olyckligt kär i Christian Ingebrigtsen från A1!” han började gråta. Publiken skrattade mer och mer. Blue grät så mycket att dom inte kunde gå, så det fick komma vakter och bära ut dom.
A1 kom ut på scen för att lugna ner publiken, men publiken bara vrålade högre och högre. Blue hade skapat kaos. Efter en stunds desperata försök att få tyst på publiken, blev det äntligen tystnad.
A1 var där för att dämpa det som Blue sagt om sig själva, egentligen så fanns det ju ingen riktig anledning för A1 att göra det eftersom Blue hade pratat skit om dom i 2 år. Ben gjorde i alla fall ett försök.
”Det Blue gjorde var väldigt modigt av dom.” började han men ångrade sig. Varför skulle han rädda Blue?
Publiken var tysta och man kände spänningen i luften, tillslut tog Paul mikrofonen.
”Nej Ben, det var inte mod. Det var ren dumhet!” sa han och började skratta. Publiken började vråla och skratta. Stämningen var på topp igen och Blue var glömda.

Författare:

Publicerat

Dela: