Ett år av lycka

David väckte mig redan kl 04.32 i morse. Han satt vid fotändan på min säng och klagade över att hans syster barrikaderat sig medelst filtar och gosedjur mellan sina föräldrar och endast en smal tarm vid fötterna fanns att tillgå för hans deltagande i samkvämet...

Jag log ett trött leende mot honom och sa: '-Lägg dig i min säng, snygging! -Jag tar Claras säng!'. På vägen till Claras rum kastade jag en blick ut genom fönstret. Solen hade precis gått upp och stod lågt på himlen. Dimmoln svepte mellan husen - älvorna dansade - och himlen var blå. Som daglig motorcyklist lever man nästan alltid med en prognos över dagens väderutsikter i huvudet på något sätt och kanske var det just därför jag hade ett belåtet flin på läpparna när jag knölade ned mig bland de övergivna gosedjuren, Betty Spaghetti och den allmänna övriga bråten i Claras säng...

Jag bestämde mig för att 'bara vila en stund' eftersom jag inte längre hade någon väckarklocka vid sängen. Min egen hade jag ju stängt av när jag lämnade sovrummet. Kanske var det denna stress - eller var det månne vädret som gjort intryck på mig - som gjorde att jag inte riktigt kom till ro, utan i stället klev upp ur sängen igen kl 05.01...

Jag kastade en hastig blick på kaffebryggaren men insåg snabbt att det fanns mer prioriterade njutningar denna vackra sommarmorgon än att sätta sig på altanen och dricka kaffe. Jag gick nedför trappan och gjorde mina morgonbestyr, rakade mig och grävde fram lite rena kläder. Jag förbannade mig själv för att jag inte tagit med en skjorta ur garderoben på övervåningen. Skulle jag gå upp igen fanns det risk för att jag väckte någon. En nytvättad T-shirt fick duga - jag skulle ju inte ha några möten den här dagen...

Kl 05.20 rullade jag ut henne! Hon var lite småskitig sedan gårdagens regnfärd till Uppsala. Fast vad gjorde väl det - hon fick sin hundramilaservice under gårdagen och förgasarna var nu synkroniserade så att den antydan till ojämn gång som tidigare visat sig kring 3-4000 varv nu var helt borta. Jag stängde garagedörren sakta och försiktigt, jag ville ju inte väcka någon...

Av samma anledning rullade jag med avstängd motor nedför gatan och fortsatte att rulla längs gångbanan förbi lekparken. Skorstenspiporna från Sebring brukar ju med önskvärd tydlighet förkunna att det är en karl i antågade och jag ville inte irritera grannarna mer än vad jag redan brukar göra. Väl nere på gatan nedanför vårt eget område lät jag startmotorn gå någon sekund. Hon svarade blixtsnabbt med ett morrande 'Godmorgon' som lät lite ilsket - kanske var hon bara lite morgontrött...

Jag cruisade på tvåan ut genom hela området, lugnt och tyst med tanke på den tidiga morgonstunden. Ute vid korsningen med Sockenvägen visade multidisplayen att hon nu var uppe i full arbetstemperatur, så när jag svängde vänster mot Eknäs gav jag henne lite mer gas än hon fått tidigare. Hon trånade efter mer och när jag med ett distinkt klonk petade i tvåan så släppte också de ödmjuka hämningar jag haft dittills denna morgon. Hornen växte och jag gav henne full rulle...

Hon svarade direkt med ett tack i form av en omvänd bugning och lät framhjulet gå till väders några meter innan jag tog ned henne på jorden igen. På bara några sekunder var vi på den solbelysta 70-vägen uppe i 135 knutar bland dimmolnen. Bäst att skruva av lite - jag fick en känsla av att det var rådjursväder...

Mina tankar besannades bara några hundra meter längre fram. En råbock med knoppiga horn stod vid vägkanten och undrade vad det var för monster som kom dånande i den annars så fridfulla sommarmorgonen. Han vände och sprang in i skogen, men stannade och såg efter mig då jag passerade. Kanske hade han aldrig sett en orangefärgad älg förut...?

Aaahh! -Vindstilla, fuktig morgonluft som började värmas upp av solen. Syrendoften var bedövande och jag struntade för ett ögonblick i mina allergier och drog några häftiga andetag genom näsan för att förstärka intrycken. Jag beslutade mig för att åka ned till Stäket och min favoritplats - en stenbelagd udde där man kan sitta och filosofera en stund och bara titta ut över vattnet...

När jag var framme vid den tvära kurvan strax innan udden var det dags för dagens första felbedömning! På andra sidan kurvan låg min udde fortfarande i skugga! Jag fortsatte i stället grusvägen fram och satte kurs mot Gustavsberg. Jag tog inte den närmaste vägen, utan svängde av mot Kovik och sedermera den slingrande asfaltsvägen ut mot Räknäs. Den här vägen är trots sin belägenhet ett stenkast från huvudstaden rena landet och en kviga som stod och såg på mig från vägkanten såg så där förvånad ut som bara kreatur kan göra. En annan animal upplevelse denna morgon var att jag fick sällskap av en hare som under en sträcka av nästa hundra meter sprang zick-zag framför mitt framhjul. Jag tyckte för ett ögonblick lite synd om haren. -Tänk att leva ett helt liv och aldrig få uppleva känslan av att åka motorcykel...!

Nu var jag strax framme. Där låg den! -Precis som jag föreställt mig den låg bryggan insvept i tunna dimmoln och med solen gassande österifrån. Fjärden låg blank som en spegel. Jag satte mig ned på bryggan. Hur vackert var det inte? Jag tittade åt höger och såg en fallfärdig brygga insvept i ömsom sol och skugga och med tunna dimmoln svävande över det blanka och stilla vattnet. Bilden jag såg verkade nästan hämtad ur den typ av väggkalendrar som saluförs i receptionen på Grand Hotel. Det var helt tyst. Det vill säga om man räknade bort de otaliga fågelarter som hälsade solen denna underbara morgon. -Jag satt kvar nästan som i trance i ungefär en halvtimme...

Nu var klockan 06.15 och jag började bli hungrig. Jag sadlade fröken VonTrapp igen och hade kanske en något mer stressad rytm när jag nu styrde västerut mot Stockholm. Ut på den tomma motorvägen med fulla 9000 rpm på varje växel. Jag drog inte av förrän jag vid en hastig blick på displayen konstaterade att den visade 194. Jag blev också medveten om andra människors existens då de likt myror på en stig ringlade sig ut på vägen från anslutande påfarter...

Jag tog av mot Orminge och ned mot Björknäs igen. Vid Centralkonditoriet gick jag som så många gånger tidigare in bakvägen - de hade inte öppnat än - och köpte mig några nybakade gifflar. Personalen var mycket tillmötesgående och bredde smör och lade på ost på dem innan jag tackade för mig och stoppade ned påsen i topboxen. Med ett ilsket vrål (nu var väl folk vakna?) styrde jag kosan mot Nacka Strand för att mumsa i mig frukosten och återigen få njuta av sommarmorgonen i närheten av vatten, något som alltid utgör näring för min själ...

Två gifflar och en Festis senare började denna härliga morgon att övergå till en helt vanlig grå arbetsdag. Jag tog det lugnt in mot stan och var på kontoret vid 07.00-tiden.

Sådana här morgnar borde egentligen inte få återberättas – bara upplevas...

Och du - det är bara den 11 juni än...

Författare:

Publicerat

Dela: