Ett avlägset rop

Det var egentligen bara ett avlägset rop, men det dånade som åska i mitt huvud. De ropade hans namn, om och om igen där utanför.
Jag tittade ut genom fönstret, och mycket riktigt; han gick fram till dem med ett leende på läpparna. Jag ville fortsätta titta på dem, jag ville se vad som skulle hända, men jag kunde inte. Det gjorde för ont inuti mig. Min blick fastnade istället på spegeln vid den motsatta väggen.
Den visade en mager flicka på 12 år, sittande på fönsterkarmen till ett klassrum med armarna runt benen. Håret var blont och vågigt och ögonen var blåa. Blåa och sorgsna.
Jag suckade. De hade frågat om jag ville följa med ut och ha snöbollskrig, men jag hade sagt nej. Jag hade varit tvungen att tänka en stund.
Jag tittade ut genom fönstret igen. En av mina kompisar hade brottat ner honom i snön och mulade honom med en stor boll. Det kunde inte ha varit hårt, för de skrattade båda två.
Det hade alltså gått lika bra att ha snöbollskrig med killarna som med mig. Och de kastade faktiskt mest på honom. Inte för att de inte gillade honom, det verkade faktiskt vara precis tvärt om.
Jag som alltid hade trott att kärlek bara var någonting härligt, men det var inte bara härliga och lyckliga känslor i kärleken, det insåg jag nu. Inte för att jag förstod den där känslan som skavde så fruktansvärt i mitt bröst just då, men en sak var då säker; det var ingen härlig känsla.
Jag hade suttit helt stilla en stund, och försökt identifiera den där känslan, när det ringde in från rasten. Jag såg hur alla började röra sig mot dörren, och efter en stund hörde jag hur mina klasskamrater skrattandes och pratandes tog av sig och hängde upp sina blöta jackor och mössor på klädhängarna i korridoren.
Jag hoppade ner från fönsterkarmen.
Nästa sekund började klasskamraterna strömma in genom dörren, men jag stod helt lugnt kvar där jag var.
Skulle han säga någonting till mig? Kanske fråga varför jag inte var med dem på rasten?
Vanligtvis var ju jag jämt tillsammans med tjejerna, de var ju mina allra bästa kompisar. Trodde jag i alla fall.
Nu kom han emot mig, och gick tyst förbi mig. Jag suckade. Han skulle nog aldrig lägga märke till mig. Jag tittade bakom mig. Tjejerna gick fram längs bänkarna. Jag väntade mig att de skulle tala om vad som hade hänt under rasten, eller i alla fall fnissa, men de gick bara förbi. De gick fram till honom och började prata istället.
Mina ögon började fyllas med tårar. Jag var alltså inte en i gänget längre. Det hade förändrats, det var de och killarna nu.
Hela resten av dagen satt jag som i en trans. Inga tårar syntes, jag försökte dölja att jag grät. Men inom mig gjorde jag det. Där grät jag floder.
Vägen hem kändes som en ranglig bro. Kämpa mot tårarna hela tiden. De ville upp, jag blev bara mer och mer full av tårar inuti mig. Snart spelade det inte någon roll längre, snart spelade ingenting någon roll. Jag hade bestämt mig för vad jag skulle göra. Om han inte skulle märka mig efter det här, skulle ingenting fungera.
Väl hemma kunde jag inte hålla mig för gråt längre. Jag lät inte tårarna forsa, bara rulla sakta ner för mina kinder. Jag drog av mig mina kläder och tog fram en lång, vit klänning. Jag drog djupt efter andan, sedan satte jag på den. En gång hade jag fått den här klänningen av min farmor. Det var precis innan hon dog. Jag hade saknat henne något förfärligt, och jag ville gärna ha på mig klänningen när jag kom till henne.
Jag tog fram en vacker, snidad kniv. Min hand smekte den längs bladet. Den var mycket vacker, jag undrade om den hade någonting emot det som skulle hända. Jag satte mig på sängen, och mycket sakta förde jag kniven mot mig. Jag stack den rakt in i hjärtat, liksom öppnade upp det, för att aldrig mer behöva känna en sådan sorg igen.

Skriven av: Linnea Nordin