Ett cykeläventyr

Skrothandlaren tittade på de två ynglingarna med en road min.
”Vad får er att tro, att jag har en speciell version av tandemcykel till salu? ” frågade han.
”Smeden Johan Andersson, som har tillverkat den en gång i tiden, och som sedan har sålt den som skrot till dig, har berättat det för oss”, sa Roland, och sneglade på kompisen Ingvar.
Roland och Ingvar var bägge nitton år. Roland var lång och mager, med ett smalt ansikte, bruna ögon och svart halvlångt hår, som lockade sig i nacken.
Ingvar var lite kortare till växten, och mer muskulöst byggd. Han var mellanblond, även han hade halvlångt hår, och hade vänliga ljust blå ögon, i ett ovalt ansikte med mjuka drag.
”Jaha, då tror jag att jag vet vad det är ni är ute efter”, sa skrothandlaren och började gå mot ett skjul, i ena hörnet på tomten.
”Stanna här ute, så ska jag gå in och hämta skrotet”, sa han till de två kompisarna.
”Fan ska han riva stället”, sa Ingvar. De stod och lyssnade till oväsendet inifrån skjulet.
”Cykeln står kanske långt in”, svarade Roland.

Till slut kom skrothandlaren ut, kånkande på något rostigt. Det var mycket riktigt en tandemcykel, rostig och utan däck.
Men det var något speciellt med cykeln. Om man jämförde den med en ”vanlig” tandemcykel, så var denna betydligt mer robust. Den hade kraftigare ram, och hjulen var någon tum eller två mindre än standard, men även de kraftigare. Utmärkande var också att den var utrustad med en tvåväxlad novaväxel. Nackdelen med konstruktionen var att den var väldigt tung.
”Vill ni ha skrotet, så får ni den för hundra spänn”, sa skrothandlaren.
”Taget!” sa Roland och Ingvar i munnen på varandra.

När Roland och Ingvar stod utanför med tandemcykeln mellan sig, så kliade Ingvar sig i nacken.
”Hur ska vi få hem den till ditt. Det är en tung jävel att bära på i tre kilometer”, sa han.
Roland stod och funderade.
”Farsan har en cykelkärra i källaren. Tror du inte att vi skulle kunna få upp den på den? Sedan får en gå och hålla cykeln på plats, och en får dra kärran”, sa han.
”Kör till, sa Ingvar. Jag stannar här, om du kilar till Augustenborg och hämtar cykelkärran”.
Pojkarna bodde i Malmö, och Augustenborg var det bostadsområde som Roland bodde i hemma hos sina föräldrar. Ingvar bodde i en egen liten lya i Limhamn.
Sedan tidigare hade man dock bestämt att renoveringen av cykeln, skulle göras i en cykelkällare på Augustenborg.
Det var praktiskt, för Roland bodde dessutom granne med en cykelverkstad, så det var nära både till reservdelar, och förhoppningsvis goda råd.
Roland gav sig av hemåt, och Ingvar slog sig ner på en bit gräs och lutade sig mot planket som omgav skrothandlarens tomt.
Det var Oktober 1965, och en lågt stående höstsol värmde i Ingvars ansikte.

Det var nu April. Ett halvår hade gått sedan Roland och Ingvar, hade köpt de rostiga resterna av en tandemcykel.
Nu stod de i en cykelkällare i Augustenborg, och studerade nöjt det färdiga resultatet av sitt omfattande renoveringsarbete.
Man kunde inte tro att det var samma tandemcykel, som stod framför dem. Ynglingarna hade använt sig av lite humor, när de designade cykeln. Främre halvan hade de målat klart gul, den bakre halvan hade man målat blå. Fälgarna på hjulen var röda, och allt annat var kromat. Man hade utrustat cykeln med nya däck, och köpt två rejäla cykelväskor, som hängde på vardera sidan av bakhjulet. Dessutom hade man kommit över en extra bred pakethållare, av samma typ som finns på postens cyklar. Denna hade man med hjälp av en cykelreparatör, som man var granne med monterat över framhjulet.
Men varför detta omfattande projekt ?
Jo de två ynglingarna hade bestämt, redan för ett år sedan, att de skulle cykla till Borgholm på Öland i Juli, och att färden skulle göras med en tandemcykel.
Nu var cykeln färdig. Nu återstod två månaders hård cykelträning, för att förbereda sig fysiskt för långfärden, även detta hade man en plan för. Eftersom båda killarna jobbade, så fick man koncentrera sin träning till veckosluten. Man hade tänkt sig att cykla till Ystad, Simrishamn och Skanör/Falsterbo i olika omgångar.
Ett veckoslut skulle man cykla till norra Skåne, till Ingvars tant Tora. Där skulle man övernatta för att cykla hem igen dagen efter. Man bestämde sig för att nästa helg påbörja träningen med att cykla till Skanör/Falsterbo.

Helgen kom och Roland och Ingvar, stod ute på gatan färdiga att påbörja sin första träningstur. Förbipasserande stannade upp och med glada miner tittade de på den originella skapelsen. Plötsligt dök det upp två tävlingscyklister, från Augustenborgs cykelklubb, som var på väg hem efter en träningstur. De stannade upp, sidan om Roland och Ingvar, och deras cykel.
”Vilken jäkla trevlig cykel, vad hade ni tänkt att använda den till?” frågade den ene cyklisten.
Ingvar berättade att de hade för avsikt att cykla till Öland i Juli, och att de nu skulle påbörja sin träning, och göra eventuella justeringar på cykeln.
”Beundransvärda planer”, sade den ene cyklisten.”Ett tips bara. Byt för fan ut sadlarna mot sådana här” sa han och slog med handen mot sadeln på sin tävlingscykel.
”Med de sadlarna, som ni har nu, får ni problem. Ni kommer att få skavsår både på insidan av låren och på pungen, och då blir det inget kul längre”, sa den andre cyklisten.
”Jag tror faktiskt, att ni kan få låna ett par sadlar av oss på klubben, mot att ni skriver under en försäkran om att lämna tillbaka dom, efter avslutat äventyr”, sa den första cyklisten.
”Väldigt bussigt”, sa Ingvar.
De krånglade sig upp på tandemen, och följde efter de två tävlingscyklisterna till deras klubb tre kvarter längre fram.
De ene cyklisten försvann till de inre lokalerna, och dök snart upp med två ”löparsadlar”, långa och smala, och väldigt hårda. Cyklisterna hjälpte till att montera sadlarna, och justera in dom. De andra sadlarna lade Roland i cykelväskorna.
Ingvar och Roland skrev på en låneförbindelse på sadlarna. De tackade cyklisterna för hjälpen.
”Det var så lite”, sa den ene av cyklisterna. ”Men tänk nu på att det tar några dagar att vänja sig vid de här sadlarna. Ni kommer att få ont som tusan i arslet till att börja med, men det tränar ni bort”, sa han med ett leende.
Nu stod de ute på gatan igen och grenslade sin tandem, Ingvar fram och Roland bak.
”Mot Skanör och Falsterbo, ett två tre”, hojtade Roland glatt. De trampade i väg, och Ingvar växlade upp, Pang. Växelvajern small av.
”Det var väl själva satan”, svor Ingvar. ”På det här sättet kommer vi aldrig iväg”.
”Jag tror att cykelverkstaden är öppen fortfarande”, sa Roland.
”Ja och det var ju tur att det hände här, och inte halvvägs till Öland”, sa Ingvar.
Cykelverkstaden var mycket riktigt öppen. Men det fanns ingen växelvajer som var tillräckligt lång.
”Det händer inte så ofta att vi får in växlade tandemcyklar”, sa cykelmakaren med ett leende.
”Men det finns en lösning, man kan helt enkelt flytta växelhandtaget till bakstyret, så får han som sitter bak helt enkelt ansvara för växlingen, då klarar man det med en normallång vajer”.
”En styr och en växlar, det fixar vi”, sa Ingvar med ett leende.
Sagt och gjort. En kvart senare, så stod de på gatan igen, färdiga att ge sig iväg.
”Nu kör vi”, sa Ingvar.
”Mot Skanö..”, började Roland.
”Tyst!” hojtade Ingvar. ”Sist du sa det så small växelvajern”
Ingvar och Roland, gav sig iväg med god fart, hjärtligt påhejade av promenerande på gångbanorna.
Forts. följer.


Författare:

Publicerat

Dela: