Ett dåligt minne

Jag minns fortfarande allting. Allt var som en mardröm som hade fastnat i mitt huvud.
Mardrömmen förstörde min barndom och ändrade mitt liv.

Det var kvart över fyra på natten. Klockan tickade långsamt i det gamla, kalla och mörka huset. Jag kunde inte somna. Jag satt i hörnet, skakade, kramade min nalle och grät. Min lillasyster Lisa sov på min axel som en liten ängel. Hon var för liten därför visste hon ingenting om kriget.

På golvet framför oss låg min mors kropp. Väggarna runt omkring var vita men golvet fylldes med blod och sorg. Vi var helt ensamma. Alla var borta. Min mamma hade dött, min pappa hade fångats av soldaterna och våra grannar hade flytt. Varje gång jag hörde bomber blev jag rädd men det blev inte min lillasyster eftersom jag berättade för henne att det bara var fyrverkerier och raketer. Jag berättade också att min mamma bara sov och min pappa gick för att handla mat och han skulle komma tillbaka snart.

Mitt hjärta slog snabbt och kraftigt och rädslan satte in i min själ. Jag ville försvara Lisa för hon var den enda som var kvar. Plötsligt så hörde vi någon som sparkade på dörren. Hela kroppen skakade även om jag visste att det var några soldater som skulle inspektera huset. Jag tog ett djupt andetag och försökte säga någonting men det kändes som att jag var stum. Jag kramade Lisa sen tog jag hennes hand och sprang till sovrummet där vi gömde oss under sängen. De slog sönder dörren och gick in. Det var många soldater. De var klädda i militärkläder, höga stövlar och de hade vapen med sig. Vi hörde dem när de krossade allting teven, vaser, fönstren och mycket annat. En av dem gick in i sovrummet och började inspektera rummet. Han förstörde hela rummet men jag och Lisa stannade kvar under sängen. Jag andades tungt och mitt hjärta slog dubbelt så snabbt men jag försökte ändå vara stark. Lisas ögon fylldes med tårar, hennes leende försvann och blicken berättade mer än tusen ord.

- Du får inte avslöja oss Lisa, jag är säker på att vi kommer att klara oss, sa jag med låg röst.

Efter en stund lämnade de huset då kunde jag andas normalt igen. Huset var förstört, som om en storm hade gått igenom det.

- Nu måste vi härifrån! skrek jag.

Vi packade våra ryggsäckar men vi visste inte vart skulle vi ta vägen. Det enda som jag tänkte på var att fly till en säker plats.

När vi gick ut blev jag chockad. Allt var annorlunda. Gatan var fylld med blod och kroppsdelar. Himlen var inte lika blå, den var fylld med grå moln och luften var fylld med rök. Vid lekplatsen stod en stridsvagn och många soldater. Mina ben skakade, magen hade spänt och huvudet blev tungt. Det kändes som att jag skulle svimma. Lisas ansikte blev konstigt och hon började gråta. Vi stod stilla som statyer. Jag visste att det skulle hända något dåligt.

- Hallå! Vad gör ni där borta? skrek en soldat.

- Kom hit! sa en annan.

Det enda som jag tänkte på var att inte ge upp. Vi sprang så fort vi kunde och vi var jätterädda. Soldaterna blev arga eftersom vi inte lydde deras order. En av dem tog sitt gevär och sköt tre gevärskulor på oss. Lisa ramlade på marken. Han hade träffat henne i ryggen. Hennes själ gick upp till himlen.


Det regnade mycket den dagen. Regnet tvättade bort blodet från gatorna men det tvättade inte bort min smärta. Jag satt där med tårar i ögonen och Lisas kropp låg där bredvid mig. Jag kunde inte försvara henne. Jag var en dålig syster. Allt var mitt fel. Det var den sämsta dagen i mitt liv. Jag satt där och tittade upp mot himlen och skrek även om jag visste att ingen kunde höra mig, även om jag visste att jag skulle bli ensam för alltid. Det fanns ingen som kramade mig när jag var ledsen, ingen som stöttade mig och ingen som sa att det inte var mitt fel.

Tasnim

Författare:

Publicerat

Dela: