Ett leende....

Enda sedan jag var liten så har ingen sett mig. Jag har varit osynlig för omvärlden. Jag var osynlig ända tills den där varma dagen i Maj.
Jag var 17 år då. Jag kommer ihåg att jag satt på bussen på väg in till stan. Det var soligt och försommarens värme smög sig på ett väntandes stockholm. Överallt satt människor i grönskande små parker och åt gott och umgicks med deras näraste och käraste.
Det var så härligt väder att jag bestämde mig för att kliva av i slussen och promenera till t-centralen.
När jag kom av bussen så möttes jag av värmen den kom som en vägg emot mig. Jag kände att idag skulle något hända. Det låg liksom som en spänning i luften. Om jag bara visste hur rätt jag hade.

När jag gick som bäst i mina egna tankar så fick jag syn på dig. Du stod ett par meter framför mig iklädd det vackraste leendet. Jag tittade mig omkring förvånat. Var det verkligen mig du stod och log mot? Ja, det var verkligen så. Jag kände hur benen började skaka under mig. Hände detta verkligen mig? Du kom fram till mig och sade:
-Hej....
Jag kände hur jag blev alldeles knäsvag. Behandlade du verkligen mig som en människa? Jag hade aldrig varit med om detta förut, att någon såg mig. Jag fick lite panik och visste inte vad jag skulle ta mig till.
-hej. Svarade jag lite förläget.
-Jag heter Erik, vad heter du? frågade han mycket nyfiket.
Nu höllt jag på att tappa andan. Jag kunde verkligen inte förstå att detta hände mig.
-Jag heter Olivia, svarade jag och kände hur mina kinder blev alldeles varma.
-Vart ska du då?
-In till stan...
-Vad trevligt. Det ska jag med. Ska vi ta sällskap.

Vad skulle jag nu göra. Jag, världens blygaste tjej blev tillfrågad av en kille om jag skulle följa med honom in till stan. Innan jag ens hann svara så tog han min hand tittade mig djupt i ögonen och sade med ett leende: Jag lovar att jag inte är farlig...
Vi promenerade längs med vattnet och såg båtarna åka förbi oss en efter en. Erik pratade med mig hela tiden och berättade om hans intressen och jag svarade så gott jag kunde. Efter ett tag blev Erik trött så vi gick och satte oss under ett träd för att vila oss lite. Erik lade sig ner och jag följde hans exempel.
Han fortsatte att prata med mig och jag kände att min blyghet började att släppa.
Efter ett tag så diskuterade vi hej vilt om allt möjligt från matlagning till politik. Tiden gick och innan jag visste ordet av det så var det kväll.
Jag var tvungen att gå hem...
Det var med sorg jag berättade det för Erik. För jag trodde att detta var första och sista gången jag skulle få träffa honom. För inte vill han ha mitt nummer. Men ack så fel jag hade.
Erik bad om mitt nummer och innan jag gick därifrån så gav han mig en stor varm kram och frågade om vi kunde träffas nästa dag. Det gjorde vi.

Jag och Erik träffades många fler gånger och så småningom blev vi kära. Han fick mig synlig igen. Fick mig att tro på världen och mig själv igen...
Nu är jag 19 och lyckligare än någonsin. Lycklig tillsammans med min Erik.
Han fick mig levande igen tack vare ett enda leende. Allt detta tack vare ett enda leende....

Författare:

Publicerat

Dela: