Ett litet liv...

De andra hade tagit över vort land.
Ryssland.... Vi hade varit ett hot mot dem, men nu hade de vunnit.
- Lite självständiga är vi ändå, hade mamma sagt.
Jag drömde fortfarande mardrömmar av det.
Julia låg i sin vagga och pratade för sig själv.
Hon var nästan ett år nu.
Jag var väldigt stolt över henne, hon var underbar.
- Jag är hunjig, mamma, sa min andra lillasyster Emma.
Vi är alla tjejer i vår familj, pappa gick bort för ett år sedan, när mamma var gravid.
Jag är storasyster, mamma låter mig göra allt.
Och jag vill hjälpa henne, hon är så svag.
Jessica kommer in med strumbyxorna på.
- Jag är osso hungii! skrek hon.
Det var ett år som skilde dem alla.
Mina småsyskon alltså.
Julia var ett år, Jessica var två och Emma tre.
Mamma tittar hjälpande på mig.
Det var kväl och klockan var halv sex.
- Jag ska göra iordning gröt åt er, sa jag.
Jag kom inte på något annat.
Jag var tio. Stora storasyster som gör allting.
Mamma suckade belåtet och lät ögonlocket falla.
- Mamma dog! skrek Jessica.
- Nää! skrek Emma med tårar i ögonen. Mamma får inte dö, får inte, får inte!
Jag fnissade i mjugg, det var så konstigt att se barnen uppträda helt normalt efter det vi hade gått igenom.
Banr är barn, väldigt små, de förstår ingenitng, påminde jag mig.
Jessica och Emma började gråta.
De trodde visste på allvar att mamma dog.
- Mamma är inte död, sa jag. Hon vilar bara.
Emma tittade upp på mig medan Jessica fortsatte gråta.
Jag lyfte upp bebisarna.
- Mamma är trött, hon har jobbat hårt, sa jag och kittlade Jessica. Men hon är inte död, ser ni? Hon andas!
Jessica och Emma började skratta.
- Jaa! sa dem i kör.
- Mamma baja sovej! fnittrade Jessica.
Klockan började ticka.
- Gröten är färdig, sa jag och lyfte ner barnen. Jag ska mosa lite äpple och sedan äter vi.
Jag gav dem varsinn puss på kinden och gick för att görsa iordning deras kvällsmat.
De åt med god aptit, som om de variit väldigt hungriga.
Julia hade lyckats somna.
- Jag läser för er, sa jag som kände att jag snart skulle bli trött och känslig.
Jag var störst så det var jag som kände mest abv allting, jag som förstod hur det låg till och vad det egentligen var som hände runt oss.
Mamma mådde inte ra och jag var rädd varje sekund på vad som skulle hända härnäst.
Jag hittade på en saga om en prinsessa som dog som en hjälte.
Emma fnittrade.
- Prinsessor dör väl aldrig! sa hon.
Jag kittlade henne.
- Snipp snapp slut, sa jafg bestämt.
- God natt, sa Emma.
Jessica hade lyckats somna under tiden jag läst.
- God natt, sa jag.
Det var sju månader sedan vi hade slutit fred ich pappa hade dött för åtta, men jag kom aldrig över det.
u lade jag mig tillrätta och började gråta.Jag skulle ta det på det gamola vanliga sättet - gråta mig till söms.

Jag vaknade väldigt tidigt av Jessica och Emma som stod och skrattade för fullt inne i rummen.
Jag gick in till dem, Julia sov av någon anledning fortfarande, mamma också.
- Schh, ni väcker hela huset, sa jag allvarligt.
babysarna tittade upp på mig. Då drog jag på munnen och de började skratta igen.
- Kom, så gör vi lite frukost, ni hjälper väl mig?
- Ja, Johanna, svarar flickorna.
När vi passerar vardagsrummet ser mamma helt vit ut.
- Oj, mamma fryser, sa jag. Jessica, stänger du fönstret? Jag menar... Emma, stänger du....?
- Ja, sa Emma.
Jag stoppade om mamma med filten och rörde vid hennes hand.
Hon var iskall.
- Hon MÅSTE FRYSA väldigt mycket, viskade jag.
Men nät jaag ruskade om henne tog mitt hjärta en volt.
Mamma slog upp ögonen och jag nästan andades ut av lättnad, innan jag s
åg hennes glasartade blick.
Jag blötte mina läppar när Julia valde det ögonblicket att börja skrika.
Jag hörde att jag själv skrek.
Det var inte bra.
Vad skulle jag säga till Jessica och Emma?
- Mamma... Är....
- Nää! sa Emma med ett leende. Var inte rädd, Johanna. Mamma sovere och vilar bara.
Jag drar upp henne och håller henne intill mig och då börjar jag gråta.
Det är som om Emma och Jessica förstår.
- Är mamma död? frågar Jessica. Död, dö, död!
Hon skriker som om hon blivit stucken.
Hon slänger sig i marken och började stampa och skrika.
De gråter, tänkte jag.
Emma slingrade ur mitt grepp, hennes ansikte var rött och hon skrek och grät vansinnigt.
De flrstår, tänkte jag. Men hur? De förstod inte när pappa.... De kände iknte pappa väl, han var jämt borta, men ändå.....
Jag blev alldeles varm, vad skulle ajg göra?
Vi hade inga släktingar och inga föräldrar, jag var äldst men jag visste inte vad jag skulle göra.
Jag kände att de hade vunnit, jag föll ihop på golvet, knep igen ögonen och grät jag med.

- Mamma är inte död, viskade jag två timmar senare. Hon är hos änglarna. Hon åkte till himlen, för mamma har det bättre där, hon ville att vi skulle had et bra och..... Lät mig stanna kvar, hon ville åka själv. Mamma har det jättebra nu.
Jessica och Emma nickade.
- Mamma äj en ängel som är i himlen och äter i buffé, sa Emma.
- Jaa, och hon har hittat en jättesöt pojke att vaja tillsammans med, sa Jessica.
Jag nicckade och log mot dem.
Man kan lura dem, tänkte jag. Men jag kommer aldrig få tröst.
Jag höll Julia i famnen, hon hade slutat äta bröstmjölk, var det någon tröst?
Jag visste bara inte hur jag skulle leva.
Jag var knappast utbildad till någon mamma, och ´jag kunde ju inte klara av en enåring, tvååring och treåring, det gick inte.
Jag var bara 10!
Väntas nu... När fyller ens Jessica, Julia och Emma år? HJälp!
Jag läste en saga och gick sedan tilll vardagsrummet med Julia, som var pigg som en lärka.
- Ska inte du också sova lite, Julie?
Som på given signla satte barnet igång att tjuta.
Jag suckade och började vandra omkring med Julia som genast tystnade.
Men jag kommer bli jättetrött om händerna, jag var bara 10!
Jag öppnade babymaten och matade Julia, sedan vandrade jag runt oc sjöng.
När Julia äntligen somnade och jag försökte lägga ner henne i vaggan så började jag bli ledsen igen.
- Det går itne, viskade jag.
Det kändes som om jag skulle spy, spy upp all sorg.
Mamma, pappa. Egentligen var jag inte ledsen.
Det insåg jag till min förvåning, jag var ledsen för småbarnens skull, men inte riktigt ledsen.
Bara när pappa dog.

- Tack för maten, sa Jessica snabbt.
- Den var god, sa Emma ännu snabbare. Vi leke med bajsbies, visst Jessie?
- Bajbie! Jaaaa! skrek Jessica.
- Får jag vara med? frågade jag.
Emma och Jesica såg förvånade ut, till slut nickade Jessica.
Hon hade fortfarande sina vita strumbyxor på samt en liten rosa tröja.
Det var det minsta jag kunde göra.
Men när dagen blev till kväll och alla somnat igen gick jag, till en tant som jag ofta kallat mormor.
Det var inte jag som kommit till henne utan hon hade sagt att hon kunde vara min mormor efter att mammas mamma dog.
Jag knackade, hon öppnade.
- Kom in, lille vän, sa mormor.
- Tack, sa jag. Jag har nåt att berätta, oc vill ha ditt stöd.
Mormor höjde på ögonbrynet.
- Jaså, vad ska en gaming som jag stötta dej med?
Jag rodnade, jag hade akllat henne för '' Du är en gamling som aldrig gör rätt ''.
- Förlåt, sa jag.
- Det gör inget, sa mormor. Säg vad det är.
Plötsligt börjar jag gråta.
- Mamma har dött, snyftade jag.
Min mormor kom fram, tröstade mig som om jag vore hennes barnbarn.
- Det är en sak du inte vet, sa mormor.
Jag tittade upp.
- Vadå? Hur kan du veta något om mig om du inte ens är släkt med mig?
mormor skrattar.
- Fel, älskling.
Något i hennes ton och '' älskling '' får mig att hoppa till.
- Vad menar du?
- Det var Jessicas, Emmas och Julias mamma som dog va?
- Min mamma också, sa jag som började bli irriterad.
Mormor skakade på huvudet.
- Nej, din mamma hete Susanna, har du aldrig undrat varför ditt hår är brunt och för att du egentligen heter Jane?
Jag drog mig från henne.
- Lägg av! skrek jag.
- Din mamma skickade dig till att jag skulle ta hand om dej, du är mitt barnbarn.
- SLLUTA! skrek jag. Sluta ljuga för mig! Min mamma har baby- bilder om min födsel!
Jag drog åt mig jackan och sprang därifrån.
Jag hatade henne!
Men samtidigt kändee jag kärlek för käringen.
Jessica hade vaknat.
- Vaj vaj du? sa hon argt.
- Ute, sa jag kort. Varför sove rdu inte?
- Däjföj! Du äj jättedum!
- Och du är en idiot som inte kan säga R ifall du inte håller käften! skrek jag.
Det var väl klart att min mamma var min mamma, och min smpsyskon var mina småsyskon, visst?
Jessica började i alla fall att gråta, men det struntade jag i.
När jag sov började jag fundera på det mormor sagt.

- God morgon Jessie, sa jag nästa dag. Och förlåt.
- Det göj inget, sa Jessica.
- Du ska hem till Rebecca och Malin, fortsatte jag.
Emma och Jessica tittade häpet på mig.
- Ja, du med Emma, sa jag.
Jag hade fixat in alla tre hos mrs Water, Rebecca och Malin.
- Hejdå, sa jag en stund senare.
- Hejdå, sa Jessica oh Emma i kör.
Alla verkade väldigt glada.
Men jag had ebestämt mig för att lyssna på mormor.
Jag hade sovit på saken.
Jag knackade på dörren.
- Sit gin, sa mormor, jag visste att du skulle komma.
JKag nickade och steg in.
- Jag vill höra mer.

Din mamma heter Susanne och fick ett barn under början av kriget.
Susanne var sjuk och hennes man hade lämnat henne i början av graviditeten.
När hon märkte att hon inte orkaede gav hon barnet åt pappan som hittat en fru.
De tog hand om barnet som hette Jane och döpt om henne till Johanna.
Men din riktiga mamma, Susanne klöarade sig av att vara sjuk men nu var det försent att ha hand om barnet.
Hon sa till mig att gå till byn där vvart hennes dotter bodde och det gjorde jag.
Jag kom till dig, Jane. Och nu har din mamma Josefine dött, så jag kian berätta det här.

Jag nickade.
- Och ska jag tillbaka till mamma nu? frågade jag.
- Om du är redo, så åker vi. Du ska ta med dig dina syskon och jag ska med.
Jag nickade och kände tårarna bränna.
- Okej, viskade jag. Okej, okej, okej. Jag är nog redo i morgon.
Mormor nickade sakta och gned sin kind mot min.
När jag gick hem stod jag där i balkonen och tänkte påp allt som hänt mig, min mamma lämnade mig till min pappa som dog och lämnade mig med en mamma som älskade mig som sin egen dotter men som inte var min riktiga mamma.
En dag så är hon död och jag får reda på att jag har en annan mamma.
Och nu ska jag berätta för min syskon att jag ska flytta in, att VI ska flytta in hos en annan gammal tant.
För fast mormor skulle ljuga skulle det väl vara bättre än att stanna här där alla minnen om vår gamla liv var kvar.
Och de enda som skulle bli kvar var små spår av vårt sätt att leva i helvetet.

Skriven av: Tamara Mäntyniemi 10 år.