Ett Liv Utan Gränser Del 5

13 Jasmine

Klockan var runt 10:00 på morgonen när Jason kom till Edge Dance Studio i Hollywood. Det var en stor byggnad, och Joey kom och mötte honom vid ingången. Han följde efter henne genom en lång korridor och in i en sal. Väggarna var mjukt ljusgula och ena långsidan var täckt av en enorm väggspegel. Golvet var blankt.
- Jag tänkte visa dig hur jag hade tänkt först, så kan vi göra några ändringar sen om det behövs, okej? Sa Joey och tittade leende på Jason.
Han nickade instämmande och log tillbaka. Joey satte på stereon som stod vid ena kortsidan och började dansa. När hon var klar stängde hon av musiken.
- Ska vi ta den tillsammans sakta först? Frågade hon och jason nickade.
Han ställde sig bredvid henne och de såg på varandra i spegeln.
- Tre steg framåt, ett hopp åt höger och hamna med fötterna isär.
Jason särade på fötterna och Joey fortsatte:
- Ut med höger hand med armen lätt böjd, som i balett. Samtidigt håller du vänster arm böjd bakom ryggen. Bra, berömde hon. Vi tar allt från början.
Några timmar senare satt de i ett rum som låg bredvid danssalen. Ljusblå tapeter omgav dem där de satt vid ett brunt, runt bord. Joey tog fram ett äpple.
- Jag hörde att du varit med och planerat inför videon, sa hon och tog en tugga. Hur känner du henne?
- Vem? Frågade Jason.
- Jasmine, svarade Joey.
- Jag känner henne inte. Jag träffade henne på en talangjakt för något år sedan. Sen stötte jag på henne i Louisiana när jag var där sist.
- Jaha, och? Frågade Joey och såg misstänksam ut.
- Ja, svarade Jason. Hon är speciell…
Han tog en tugga av sin macka och sköljde ner den med juice. Joey släppte honom inte med blicken, utan fortsatte titta på honom.
- Okej då, hon är gullig, medgav Jason lite generat.
Joey fnissade till.
- Vi ska gå på en Janet Jackson- konsert tillsammans, fortsatte Jason. Fast det är bara en vanlig fan- träff.
- Jasmine har verkligen haft tur, sa Joey. Blev hon glad när du bjöd ut henne?
- Ja, hon skrek jättemycket.
Precis när Jason sagt det insåg han vad han egentligen hade sagt.
- Eller jag bjöd inte ut henne. Hon vann en tävling.
Joey nickade, men Jason såg på hennes glada ansiktsuttryck att hon med all sannolikhet inte trodde på honom. Han hade försagt sig…

När Jasons mamma och Sean kom för att hämta honom senare på kvällen var han trött. Klockan var sex och han kände hur magen kurrade. De körde till hotellet där de skulle bo tre dagar framöver. Det låg ungefär 30 minuter från dansstudion. Jason klev in i hotellrummet där han skulle sova. Väggarna var vita med smala blombårder högt uppe vid taket, sängkläderna var vita och gardinerna var ljusa.
- Jason! Ropade Liz från köket.
Han gick ut ur sovrummet och genom en liten hall, och sen in i köket.
- Det är som en lägenhet, sa han och såg sig om.
- Visst är det fint? Frågade Liz och suckade lätt. Jag köpte pizza, det blir väl bra?
Jason nickade trött och fortsatte se sig om. Köksskåpen var ljusblå, golvet var ljusgrått med ett ljust invecklat mönster i, och möblerna var vitmålade. Han gick in i rummet intill som var TV- rummet. Jason slog sig ner i soffan som stod längs ena kortväggen. Han drog en djup suck. Fläkten i talet snurrade fort. Liz kom in och satte sig bredvid honom.
- Är du trött älskling? Frågade hon och la huvudet på snedd.
Jason nickade. Att dansa en hel dag tog på krafterna. De åt och tittade på teve en stund. Sen gick jason till sängs. En lång dag väntade på honom.

Tidigt nästa morgon kom Sean och väckte dem. De åt frukost och klädde på sig. Sen gick de ner till entréhallen och väntade på att en limousin skulle köra dem till inspelningsplatsen. Det var en park som låg några kilometer därifrån. När de kom dit var kamerautrustningen uppställd, och längre bort vid en liten dunge stod en skåpbil. Det var mycket folk. Mitt i folkmassan skymtade Jason David. Han stod vid huvudscenen; dammen med blommor längs kanten. Vattnet såg inte särskilt rent ut. Regissören, som hette Edward, kom fram till Jason och Liz.
- Hej! Tidigt än va? Sa han och puffade till Jason lite.
- Hej! Svarade Liz och skakade hand med honom. Nejdå, vädret verkar ju bli fint och Jason är på strålande humör.
Jason nickade och log. Han kände Edward, de hade träffats under inspelningen av Jasons album. Edward var tekniker i studion. Jason och Liz följde efter Edward till skåpbilen där Jason skulle byta om. Joey var där och hjälpte dom. När Jason hade bytt om och var klar att gå bort till inspelningsplatsen fick han syn på Jasmine. Han kände igen henne. Joey kammade till hans hår och tog i hårgelé. De gick igenom dansrutinerna innan filmningen började.
- jason, sätt dig på bänken! Ropade Edward bakom en kamera.
Jason satte sig på parkbänken som stod vid kanten av dammen.
- Mer åt höger! Ropade Edward och tittade i kameran. Så, bra.
Det gick några minuter.
- Tagning!
Musiken sattes på och jason började mima. Efter några sekunder stängdes den av igen.
- Bra, sa Edward och fixade med kameran.
Joey kom fram till Jason och slätade till t-shirten han hade på sig. Jason tittade efter David men han syntes inte till. Edward kom fram till honom och Joey gick mot någon som hade ropat på henne.
- Först filmar vi ut över dammen och när vi kommer tillbaka till dig så kommer Jasmine att sätta sig bredvid dig. Det är då du börjar sjunga till henne, sa Edward.
- Okej, svarade Jason. Ni stannar innan ni filmar här då, eller?
Edward förklarade hur han skulle bära sig åt. Det lät enkelt tyckte Jason men det var lättare sagt än gjort. De fick ta om andra scenen tre gånger, och sista scenen fick dom ta om fem gånger. Hela videon tog en hel dag att göra. Från klockan 7:45 på morgonen till omkring 21:00 på kvällen. När den allra sista scenen var klar, och Edward såg upp från kameran, sa Joey:
- Bra jobbat!
Alla började applådera och vissla. Jason såg på Jasmine som stod bredvid honom. Deras blickar möttes och Jason log generat.
- Hej, sa han lite hest och tog i sitt spretiga hår.
- Hej, svarade hon och tittade med sina kastanjebruna ögon på honom. Jag kan inte tro att det är sant…
Hennes mörkbruna hår gick en bit ner på ryggen.
- Här står jag bredvid dig och har precis varit med i din musikvideo, jag bor på samma hotell som dig och snart får jag träffa dig igen!
- Ja, tänk så det kan gå, sa Jason tyst.
Han var inte beredd på att berätta sanningen för henne.
- Är du här ensam? Frågade han.
- Nej, mamma och syrran är också här. Du då?
- Mamma är här, svarade han.
- Jag såg David, vi träffades i morse. Är inte Scott här?
- Nej, han är och jobbar med deras turné. Han kunde inte komma, svarade jason och såg ner i marken.
Han hade önskat att Scott skulle vara här. När han såg upp igen möttes deras blickar för andra gången och han rodnade. Jasmine började gå därifrån.
- Jasmine! Sa Jason och ångrade sig i samma ögonblick.
Hon vände sig om och tittade leende på honom.
- Jag tänkte att du… vi kanske kunde… stammade han och såg ner i marken.
- …träffas? Fyllde Jasmine i.
Jason nickade.
- Klockan tre i entrén då? sa en röst bakom Jason.
Jasmine nickade och fortsatte sedan bort mot skåpbilen. Jason vände sig om.
- Tänkte att du behövde lite hjälp, sa David och ryckte på axlarna.
- Tack, svarade Jason.

En stund senare var de tillbaka på hotellet och Jason satt i soffan och tittade på teve.
- Hur tror du Scott har det? Frågade han och tittade på Liz som satt bredvid honom.
- Han har det nog bra, svarade hon. Och han tar säkert väl hand om Pepsi också.
Jason nickade och fortsatte titta på teve.

På förmiddagen nästa dag skulle Jason på en intervju. Det gällde förstås videon.
Popstarz: 'Hur gick det igår vid inspelningen?
Jason: Det gick bra även om vi var tvungna att ta om några scener.
- Vad handlar videon om?
J: Det handlar om mig när jag träffar en tjej i parken, och att det blir kärlek vid första ögonkast.
- Tror du på kärlek vid första ögonkast?
J: (suckar) Ja, det gör jag nog.
- Har du upplevt det?
J: Jag är inte säker, men jag gillar en tjej som jag träffade för första gången för ungefär ett år sedan. Jag tyckte att det var något speciellt med henne då och det tycker jag fortfarande, men det var så mycket annat som hände då, så jag tänkte nog inte så mycket på det.
- Är du kär?
J: Ja, det är jag nog. Jag gillar henne så mycket att hon fick vara med i min video. Hon heter Jasmine och är jättegullig och snäll.
- På tal om tjejer, vet du om Scott har någon?
J: Det har han inte. Inte vad jag vet i alla fall. Men om han har en så får han säga det själv.'

Efter intervjun pluggade han tillsammans med sin privatlärare.
- Kom nu mamma! Ropade Jason från hallen. Vi blir sena!
Liz kom ut från köket och log mot sin son.
- Vi hinner, sa hon lugnt.
Klockan var tre och det var dags att möta Jasmine i entréhallen. Sean skulle följa med och han väntade utanför deras rum som det var bestämt. De tog hissen ner två våningar och när de kom ner började Jason se sig om direkt efter Jasmine. Hon syntes inte till. Han fortsatte längre ut i hallen samtidigt som han såg sig efter henne. För ett ögonblick tittade han ner på det ljusgråa, blanka golvet. Han satte sig på en bänk som stod i entrén. Liz och Sean följde efter honom.
- Hon kommer inte, sa Jason och lutade huvudet i händerna.
- Det är klart att hon kommer, svarade Liz med lugn röst. Hon är säkert bara lite sen ska du se.
Jason såg upp på en stor klocka som hängde över receptionen. Den svarta långa sekundvisaren gick ovanligt sakta. Jason suckade och drog med fingrarna genom håret. Han kollade för tionde gången att det inte fanns någon fläck på t-shirten. Han slätade till de pösiga jeansen och kliade sig i pannan. Varför kom hon inte? Han tittade på klockan igen. Det hade bara gått två minuter. En, en gång suckade han.
- Men lilla älskling, sa Liz och la armen om honom, hon kommer.
- Men när? Frågade Jason och såg sig om.
Liz log.
- Nu, sa hon och reste sig upp.
Jason fick syn på Jasmine som kom gående mot dem. De log mot varandra, och jason kände hur han inte visste vad han skulle göra. Skulle han krama henne? Eller ta i hand kanske? Hon hade med sig sin mamma och sin storasyster.
- Hej, sa Jasmine när dom kom fram.
- Tja, sa Jason och såg ner i golvet.
Liz hälsade på Jasmines mamma och syster. Eve och Sean började prata med varandra och det gjorde deras mammor också. Jasmine och Jason tittade på varann med forskande blickar. Plötsligt började Jasmine skratta. Vad gjorde jag nu? Tänkte Jason och såg sig försiktigt om.
- Förlåt, sa Jasmine och la sin ena hand på Jasons axel.
Han fick fjärilar i magen. Hon log när deras blickar möttes. Hon fortsatte skratta, men efter en stund lugnade hon ner sig.
- Jag är så glad, sa hon lite tystare.
- Jag med, sa Jason och log snett.
Efter en stund gick dom till ett café som låg på andra sidan vägen. Det var ett ganska litet café och de satte sig vid ett hörnbord. Jason och Jasmine satte sig längst in mot väggen på var sin sida av bordet. Deras mammor fortsatte prata på om allt möjligt.
- Mamma, sa Jason tyst.
Liz tittade på honom och han viskade till henne:
- Kan inte ni, började han och nickade mot ett annat bord som stod längre bort, du vet…
Liz såg först oförstående på honom, men log sedan. Hon tog med sig Jasmines mamma, Eve och Sean bort till ett annat bord. Jason skruvade på sig och log svagt mot Jasmine. En servitris kom fram till deras bord och gav dem varsin läsk och bullar.
- Jo Jason, sa Jasmine osäkert och rynkade pannan. Jag gillar verkligen dig.
Jason som just hade tagit en tugga av en bulle hostade till och slog sig för bröstet. Han svalde och tog en klunk av läsken.
- Du är så snäll och gullig, fortsatte Jasmine. Jag vet att vi just träffats, men jag gillar verkligen dig.
Jason satt mållös. Han var säker på att hon skämtade.
- Jag har följt din karriär från början och visst jag är ett av dina fans, men jag tycker om dig för den du är, sa Jasmine och log för sig själv när hon fortsatte; jag drömde om att få träffa dig och jag tänkte att om vi träffades så skulle du vara jättesnäll och gullig. Och det stämde ju!
Jason satt tyst och tittade på henne. Hon fortsatte prata, men efter en stund hörde han inte längre vad hon sa. Hennes läppar skimrade i en ljusrosa nyans och hennes hår var flätat i en lång fläta på ryggen. Hennes ögon var så djupa och de gnistrade när hon log med hela ansiktet. Det gjorde hon väldigt ofta.
- Känner du likadant? Frågade Jasmine och såg frågande på honom.
Han visste inte riktigt vad hon hade frågat om, men han nickade försiktigt. Jasmine sken upp och drack lite läsk. De åt färdigt under tystnad. När de var klara gick dom en sväng. De gick på trottoaren längs huvudvägen. Sean, Liz, Eve och Mrs. Blume gick en bit bakom barnen. Solen sken, men några mörka moln syntes på himlen. Vid vägkanterna låg små butiker och caféer. Några bilar susade förbi. På andra sidan växte det tre stora träd på rad.
- Vill du se på film ikväll? Frågade Jason nervöst. Eller senare.. hos mig…
- Gärna, svarade Jasmine.
Jason pustade ut. De började gå tillbaka till hotellet. Han och Liz åt middag och de städade lite innan Jasmine kom. Jason köpte blommor till henne och de dukade fram chips och läsk på tevebordet. En timme senare kom Jasmine tillsammans med sin mamma. Jason och Jasmine gick in i teverummet och satte sig i soffan. Mammorna gick ut i köket. Jason zappade mellan tevekanalerna och eftersom det var en stund kvar innan filmen började så gick de in i Jasons rum. Jasmine satte sig på sängkanten. Hon nådde inte ner till golvet. Hon hade en jeanskjol med spetsdetaljer på sig och ett vitt linne. Jason tänkte efter, han ville säga något utan att göra bort sig. Vad brukade Scott säga när han träffade tjejer? Vad skulle han ha sagt?
- Vad fin du är, sa Jason och tittade blygt ner i golvet.
- Tack, svarade Jasmine. Du med.
Jason såg upp. Han hade lyckats! Han hade sagt något utan att hon hade börjat skratta. Han log. Så mindes han blommorna. De låg på diskbänken i köket. Han hämtade dem och höll dem bakom ryggen när han kom tillbaka. Det var en bukett rosa minirosor. Han räckte fram den till henne och deras blickar möttes. Men den här gången såg han inte bort, utan höll kvar hennes blick. Han satte sig bredvid henne och hon beundrade blommorna för en kort stund. De såg på varandra. Jason kände hur han hade fjärilar i magen, och plötsligt lutade han sig fram mot Jasmine och pussade henne på munnen.
Strax efter ropade Liz att filmen började och Jason och Jasmine gick hand i hand in i teverummet. I sin andra hand höll Jasmine rosorna. Jason iakttog henne under hela filmen som varade i någon timme. När den var slut gick de in i hans rum igen.
- Tack för blommorna, sa Jasmine och luktade på dom.
- Jag tror jag är kär, sa Jason utan att tänka sig för.
Jasmine såg på honom med sina djupa ögon. Hon gick fram till honom och kramade om honom. Hon skakade lite, precis som när man gråter. När han sökte efter hennes blick såg han att en tår rann nerför hennes kind. Han blev orolig; hade han gjort eller sagt något? Klockan var mycket och det var läggdags. Jasmine och hennes mamma skulle gå till sitt hotellrum.
- Vi ses imorgon, sa Jason som fortfarande undrade varför Jasmine var ledsen.
Hon nickade och de gick ut i hallen där deras mammor var. De sa god natt och Jason kröp ner i sängen. Den var sval och skön. Imorgon var sista dagen, sen skulle dom åka hem igen till familjen. Till Scott och Pepsi.

På förmiddagen nästa dag pluggade Jason och han fick se hur videon blev. Den blev bra, tyckte han. Efter några timmar var de tillbaka på hotellet. Jasmine kom och de gick in i Jasons sovrum.
- Jag åker hem imorgon, sa Jason med låg röst.
- Jag också, sa Jasmine och satte sig i sängen. Jag vill inte åka hem, jag vill vara kvar här med dig.
- Vi får snart träffas igen.
Jasmine nickade utan att le.
- Jag kommer sakna dig, sa hon tyst och såg ner i sitt knä.
Jason lutade sig fram och gav henne en snabb kram. Hon la ena handen vid sitt hjärta och såg på honom med sorgsna ögon. Han såg hur dom tårades och strax efter kände han hur det brände bakom ögonlocken. Jasmine reste sig upp och gick mot dörren. Jason skyndade sig att hejda henne.
- Gå inte nu, bad han.
Jasmine kysste honom och kramade om honom igen innan hon fortsatte ut i hallen. De såg på varann och Jasmine stängde dörren efter sig.
- Gick hon? Frågade Liz som kom ut från köket.
Jason nickade. Liz satte sig på huk framför honom och la sina händer på hans axlar.
- Jag vet inte hur jag ska säga det här, började hon. Jag har förstått att du gillar Jasmine väldigt mycket. Hon är en mycket söt flicka, det är hon verkligen, men hennes mamma bad mig att berätta något viktigt för dig. Om Jasmine.
Jason såg Liz i ögonen. Dom glänste i skenet från lampan som satt i taket.
- Jasmine är sjuk, sa Liz.
- Vadå för sjuk? Frågade Jason.
- Hon har ett medfött hjärtfel.
- Hon blir väl frisk, eller hur? Frågade Jason ängsligt.
Liz hörde på hans röst att han var rädd, och hon visste att om hon sa som det var skulle hon såra Jason.
- Hon ska genomgå en operation, svarade Liz och blinkade snabbt så att han inte skulle se att hon var på gränsen till att börja gråta.
- Hon kommer väl att klara den?
Liz kramade om honom och önskade att hon skulle få mod att säga sanningen; att Jasmine troligen inte skulle klara operationen. Men hur kan man säga till sin son att hans bästa vän kanske kommer dö?
Det vita skummet sköljdes ner i avloppet och Jason såg ner i handfatet. Det var skinande rent. Han gick ut ur det lilla badrummet och in i sovrummet. Hans satte sig i sängen och kittlade sig under fötterna. Men han skrattade inte, det var inte kul. Han kunde inte låta bli att tänka på Jasmine. Men det var för sent att träffa henne en gång till nu. Det var sent och imorgon skulle dom upp tidigt för att åka hem.


Två dagar senare låg Jason i sin säng och stirrade upp i taket. Pepsi låg nedanför på en filt som Jason hade lagt bredvid våningsängen. Dörren öppnades och Scott kom in. Han gick fram till sängen och lutade sig mot kanten. Jason rörde sig inte.
- Är det något du vill snacka om? Undrade Scott och kliade sig bakom örat.
Jason ruskade på huvudet.
- Det var ett tag sedan men du kanske kommer ihåg när du sa att det vita pulvret var godis…
- Okej, sa Jason och satte sig snabbt upp i sängen. Jag ska förklara det där.
- Bra, sa Scott och klättrade upp till honom.
- När jag var hos Nicole så var en tjej som hette Jennie där. hon gömde droger på sitt rum, sa Jason och fingrade på en nalle.
- Bodde hon där eller vadå?
Jason suckade och tittade ner på Pepsi som såg ut att sova.
- Jennie var Nicoles systerdotter, och hon bodde där tillfälligt, svarade Jason. Jag kan lova att jag inte visste vad det var första gången som jag smakade på det, jag svär!
- Okej, okej, sa Scott och la ena handen på Jasons axel. Bli inte upprörd nu. Du är ärlig och det är bra.
- Jag önskar att jag inte hade rört det, mumlade Jason och hängde med huvudet.
Scott la armen om honom.
- Jag lovar att inte säga något om det här till någon. Men varför är du deppig? Frågade Scott.
Jason lutade sig mot väggen och la ifrån sig nallen. Den var mjuk och len. Nosen var av rosa plast, och med sina mörka svarta ögon tittade den sorgset upp mot Jason.
- Jasmine är sjuk, svarade han och såg ut genom fönstret. Mamma sa att hon har ett hjärtfel.
- Oj då, sa Scott. Ja, mamma pratade om någon operation med farsan förut…
Jason hoppade ner på golvet och la sig bredvid Pepsi.
- Det kommer säkert gå bra, sa Scott och hoppade ner han också. Du behöver nog inte oroa dig.
- Jag vet, sa Jason. Jasmine klarar det, hon är stark.
Scott tittade på sin lillebror med bekymrat ansiktsuttryck. Han visste inte varför, men han hade en känsla av att Jason inte mådde så bra som han brukade.
Senare på kvällen satt Jason på sitt rum och läste en serietidning. Resten av familjen satt i vardagsrummet och såg på teve. Sovrumsdörren öppnades och Liz kom in och satte sig bredvid Jason i den undre sängen.
- Varför sitter du här ensam? Frågade hon och strök hans hår bakom öronen.
Han log mot sin mamma, men svarade inte.
- Vill du inte komma ner till oss andra?
Jason ruskade på huvudet och snörvlade till. Liz kramade om honom.
- Jag vill till henne, mamma, viskade Jason och hans ögon tårades. Jag saknar Jasmine.
- Vi kom hem igår och du saknar henne redan. Är det verkligen så illa?
Han nickade.
Några dagar senare ringde Liz till Jasmines mamma för att höra hur det var. De hade blivit bra vänner och de hade lärt känna varandra en hel del. De pratade länge och Jason blev nyfiken när de nämnde Jasmines namn. Exakt när hon skulle opereras var inte bestämt. När Liz hade lagt på frågade Jason vad de hade pratat om, och hon berättade att Jasmine hade slagit sig. Hon hade ramlat av en gunga och fått några skrubbsår och slagit i huvudet. Men det var säkert inget att oroa sig för.
- Så fort såren har läkt så mår Jasmine bra igen, sa Liz och klappade Jason på huvudet. Hon saknar dig jättemycket.
När Liz såg hur Jason sken upp fick hon dåligt samvete. Kanske borde hon berätta att Jasmine kunde bli svårt sjuk. Hon var mycket känsligare än andra barn på grund av sjukdomen, och några skrubbsår kunde ställa till med mycket värre saker än vad man kunde tänka sig.

Skriven av: Marie