Ett livsviktigt beslut del 2

Jag stod utanför ett av de större universitetssjukhusen i Sverige. Min man följde med upp till avdelningen. Min dotter fanns redan på plats sedan en vecka tillbaka. Jag fick ett varmt bemötande av sjukhuspersonal. Inskrivningssamtal med läkare, sjuksköterska och kurator.
”Hur känns det”, sa sjuksköterskan samtidigt som hon tog blodtrycket. Jag tänkte att det har skenat iväg i höjden. Hela kroppen pulserade.
”Nervöst och stort, ” sa jag.
”Blodtrycket är bra, ” sa sjuksköterskan och informerade vidare om instruktioner inför morgondagen.
Dagen gick fort med olika undersökningar. På sen eftermiddag/kväll var jag tvungen att duscha två gånger med fyra timmars mellanrum. Allt för att det skulle vara så sterilt som möjligt.
På morgonen var det noga förberedelser innan jag rullades iväg till operation. Min dotter skulle opereras några timmar senare.
Jag vaknade av att jag låg nedbäddad i en säng, en röst sa:
”Allt har gått jättebra och din dotter är på operationsbordet.” En lättnad spred genom hela kroppen. Efter några timmar blev jag förd tillbaka till avdelningen. Personalen hade ordnat ett dubbelrum för oss. Jag låg i sängen och väntade och väntade på min dotter. Ringde på en sjuksköterska som lugnade mig och sa att allt var under kontroll. Hon behövde mer observation på grund av hennes diabetes. Slumrade till och vaknade med ett ryck av att dörren öppnades och in kom en säng rullande och där låg hon som ett litet knyte.
”Tjenare morsan, gick det bra för dig”, sa hon med sluddrig röst. Jag kravlade upp ur sängen och gick fram och gav henne en innerlig kram.
Dagen efter kom transplantationsläkaren, som dagen innan med varsamma händer opererat in min njure i min dotters kropp. Han rullade in en ultraljudsapparat på rummet och visade hur njuren redan hade börjat jobba. Helt ofattbart och fängslande.

Vid mitt utskrivningssamtal höll verksamhetschefen tal:
”Bästa njurdonator, det finns få saker som kan mäta sig med detta när det gäller att visa oegennyttig medmänsklighet.”
Reste mig upp, rörd och kramade om verksamhetschefen vid kliniken och var så tacksam över livet.

Författare:

Publicerat

Dela: