Ett mess från döden

Det jag måste klara av, det klarar jag av. Den devisen hade jag alltid framför ögonen när det dyker upp ett ”måste” jag måste ta itu med.
Nu dök ett av dessa måsten upp.
Jag var nu bara tvungen att flytta från det fina lilla hus jag bodde i.
i den lika fina och lugna Stockholmsförort där jag hittills trivts så bra.
Jag kan inte säga varför. Det var bara en känsla som kom över mej, plötsligt en dag. Det måste in något nytt i mitt liv.
Catarina hade lämnat mig efter ett förhållande som varat ett par år. Jag visste väl egentligen inte varför det hände heller.
Vi grälade aldrig särskilt mycket. Vist kunde jag reta mig på att hennes eviga mobiltelefon, men det var något jag genomled under tystnad. Jag fann mig i att äta min frukost i ensamhet. Ackompanjerad av knappandet från de eviga Facebookinläggen som Catarina alltid skrev.
En gång läste jag en novell om en kvinna som slog ihjäl sin man för att han alltid skulle slå upp morgontidningen framför sig, vid frukostbordet, som en slags sköld. Det var kanske tur att Catarina valde att försvinna alldeles själv.
Jag var kanske bara allmänt tråkig. Inte många intressen och ingen stor umgängeskrets. Kanske skulle jag gå över till att leva ett eremitliv? Köpa ett hus ute på landet och isolera mig från omvärlden? Nej, det var nog inte riktigt min stil. Jag ville att mitt liv skulle innehålla något lite äventyrligt. Jag var inte någon våghals. Det skulle aldrig falla mig in att åka skidor tvärs över Grönland. Aldrig bestiga ett berg. Inte ens Kebnekaise. Men jag ville gärna göra något med en liten äventyrskänsla i.
Jag läste aldrig en bok. Jag såg nästan aldrig på TV. TV – spel, som så många av mina kompisar var så förtjusta i, roade mig föga. Ändå ville jag vara en del av samhället.
Jag läste om en man som levde året runt i en husvagn mitt ute i ingenstans. Ingen värme, vatten eller elektricitet. Ingen toalett. Ingenting. I artikeln om honom stod det att hans son hade letat rätt på honom en snorkall februari – dag, och försökt övertala honom att flytta in till närmaste by.
Givetvis ett lönlöst försök.
Hade Catarina kommit och försökt övertala mig att komma med henne hade jag nog följt med. Men det så klart, hon skulle väl bara höra av sig i ett SMS. Nu hade hon inte ens sagt hej då, innan hon försvann.
Jag tog upp min egen gamla mobiltelefon. Den var av den typ som inte hade några som helst finesser eller moderniteter. Man kunde inte surfa eller se några filmklipp på den. Men SMS kunde man få. Men inte ens den vägen hade Catarina tagit farväl. Skärmen förblev tom, förutom några gamla meddelanden som härrörde från tiden Catarina och jag ännu inte bodde ihop.
Jag kanske skulle flytta till en plats mitt ute i ingenstans? Men i så fall skulle det vara något jag fixade ihop helt själv. Det tilltalade mig betydligt mycket mer än att köpa något färdigt.
Jag hade inte tummen mitt i handen. Förra veckan hade jag till exempel murat igen hålrummet efter den gamla öppna spis som sotarmästarembetet för så länge sedan utdömt som oduglig.
Ett egenbyggt hus ett stycke från närmaste granne föreföll alltmer lockande. Gärna en plats där moderna mobiltelefoner inte hade någon teckning.
Bara det fanns en butik inom rimligt cykelavstånd så skulle jag nog klara mig. Jag tog på mig en jacka, och promenerade iväg till kiosken och frågade vilken skrift som lämpligast skulle införskaffas om man stod i begrepp att köpa tomt att bebygga.
- Köpa tomt, skrattade kioskinnehavaren mig rakt upp i ansiktet. Köpa tomt! Har du tomtar på loftet?
Jag berättade om mina planer och fick veta att han minsann inte skulle profitera på mina drömmar. Jag skulle nog få finna mig i att använda mig av moderna media en gång till. Om det var så att jag inte hade en modern smartphone eller inte ens en dator, så fick jag bege mig till biblioteket. Där kunde man få låna en dator en stund så man kunde gå ut på Internet och hitta sidor där man enkelt kunde köpa tomtmark.
Jag sade några väl valda ord om att behöva begagna sig av datorer för att göra något man för inte alltför avlägsen tid sedan lättast gjorde på ett avsevärt mer gammalmodigt sätt.
Kioskägaren hade nog rätt visade det sig. Det var tämligen lätt att få fram ett flertal förslag på lämpliga objekt genom olika internetsidor. Jag antecknade ett antal telefonnummer i min anteckningsbok, ( åh vad mossigt ) och begav mig hemåt.
När jag gick in genom grinden lade jag märke till att Catarinas cykel stod uppallad mot staketet. Hade hon kommit tillbaks? Eller hade jag bara inte lagt märke till att den stod där tidigare? Catarina brukade ta pendeltåg eller buss när hon skulle någonstans, men brukar som oftast ta cykeln för att komma till närmaste hållplats.
Väl inne genom ytterdörren ropade jag hennes namn. Inget svar.
Jag såg inte heller några saker som inte stod som jag hade lämnat dem.
Varför hade hon lämnat kvar sin cykel? Det måste väl ändå betyda att hon tänkte komma tillbaks?
Jag funderade på när jag senast hade sett henne. Det måste ha varit dagen innan jag började mura igen öppna spisen. Kanske förde jag så mycket oväsen att hon inte kunde få ro med sin mobil?
Plötsligt slog det mig att hennes ytterkläder fortfarande hängde på sin galge på klädhyllan i hallen. Jag gick in i sovrummet och öppnade hennes garderob. Jag kunde inte se några luckor som talade om att hon haft någon packning med sig när hon gav sig av. Kunde det ha hänt något? Skulle jag ringa polisen? Nej, de skulle säkerligen bara tro att det var jag som gjort något, och det hade säkert inte hänt något. Hon skulle säkert sitta bredvid mig i soffan i morgon och knappa på sin eviga mobil.
Men nästa dag kom, och fortfarande ingen Catarina.
Dagarna vart veckor. Veckor vart till månader.
Jag sålde mitt hus, hastigt och lustigt. Jag köpte en tomt utanför Ljungby. Jag köpte, mot allt vad jag tidigare sagt, en husvagn, som jag ställde upp på tomten. Jag måste ju ha tak över huvudet medans jag byggde. En husvagn var bättre än att behöva bajsa i skogen.
Jag hade satt upp en brevlåda ute vid vägen och ett av de första försändelser som dök upp var ett eftersänt brev där Catarinas mamma frågade efter sin dotter. De kom inte särskilt väl överens, men något oftare än vad som nu var fallet brukar de ha kontakt, så hon började bli orolig.
Om inte jag kunde säga var hon var någonstans så skulle hon kontakta polisen. Jag skrev ett svar att jag inte sett henne sedan sent i April, och nu hade vi redan kommit en bra bit in i Juni.
Ett annat brev som landade i min låda var ett klagomål från han som köpte mitt hus. I den högsommarvärme som nu varat från mitten av Maj, hade en besynnerlig lukt sprida sig i huset. Kunde jag ha en aning om vad det kunde vara?
Naturligtvis kunde jag inte det.
Virket till det blivande husbygget anlände och samma dag kom det två civilklädda poliser och frågade ut mig om vad jag visste om Catarina och hennes göranden och låtanden.
Jag sa precis som det var att jag inte hade en aning om vart hon tagit vägen. Vi hade inte haft några gräl på sista tiden. Ville de hitta Catarina så var det väl bara att leta rätt på hennes mobiltelefon. För där Catarinas mobil fanns, där fanns helt säkert också Catarina.
Dagen efter att polisen varit på besök fick jag ett nytt brev från husköparen. Han skrev något om dolt fel och ville ha detta fel åtgärdat och avdrag på den kostnad han betalat. Jag gick utan vidare med på att sänka priset med 250000. Det skulle täcka att göra om igenfyllningen av öppna spisen. Det var där som husets nya ägare fått för sig att felet satt. Kanske något djur som ramlat ner innan själva skorstensstocken fyllts igen. Nå, med tanke på det tomtpris jag fått betala så var de 250000 bara en bråkdel av vad jag fått över vad husförsäljningen beträffar
Det gick ytterligare några veckor när jag i fred och ro började resa stommen till mitt blivande nya hus.
Det var en tisdagsmorgon når två målade polisbilar rullade upp för min infart. Fyra man kliver ut, och en polisman med myndigt utseende kliver fram.
- Det du sade om att vi skulle hitta Catarina om vi bara hittade hennes mobil, visade sig vara helt riktigt. Nu hade man funnit Camillas mobiltelefon. Den hade legat i utrymmet där det tidigare funnits en öppen spis. Det utrymmet jag murat igen och det utrymmet som den nya ägaren till mitt hus ville ha omgjort. Poliserna var riktigt trevliga. De lovade att jag skulle inte behöva lägga ner mer energi på mitt nya hus på ett bra tag. Jag skulle få mat och logi fixat för ett bra tag framöver, sa de.

Författare:

Publicerat

Dela: