Ett oskyldigt barn

Min mamma säger att vi ska åka bort ett tag, ett långt tag. Att vi inte kommer tillbaka. Vi har packat våra väskor, vi har inte mycket saker och det får plats i två ryggsäckar. Resten lämnar vi bakom oss som allt annat.
Min mamma ser glad ut och ler. Jag gillar att se henne le. Hon har för det mesta bara gråtit. Gråtit över allt dött, av allt omkring oss som inte längre finns. Jag hör henne på nätterna ibland, när hon gråter sig till sömns. När jag säger det till pappa så blir han tyst och säger att allt bara är bra och att det inte är något att oroa sig för. Men jag vet att det inte är bra.
Vi ska åka en båt. Mamma säger att den ska ta oss till en bättre plats, med bättre människor. Jag förstår inte riktight vad hon menar. Vad är en bättre plats egentligen? Är inte alla platser som min?
Det är många som ska åka med båten. Dom flesta är ledsna. Jag är däremot inte ledsen, jag är glad. För vi ska till en bättre plats med bättre människor.
När jag ser båten komma, är den en liten trä båt. Alla trängs för att komma på, mamma håller mig hårt i handen. Jag ramlar några gånger när alla trängs, men hon drar upp mig igen. Hon ger sedan en man tre biljetter, mannen nickar mot båten och vi går på den och tar några platser.
Båten är så liten och det gungar något förfärligt. Alla måste hjälpa åt att hålla i varandra så att den inte välter omkull. När det verkar som att alla har en plats så åker vi, i början är jag exalterad men efter en stund mår jag inte så bra. Mitt huvud gör ont och det känns som min mage ska vändas ut och in. Det är trångt här på båten också. Jag kan inte ens vrida på mig, alla måste sitta stilla för att inte ramla av. Men desto längre jag sitter på båten desto mer plats blir det. Jag hör att det är många som gråter. Jag hör också folk som ber, ber om allt ska bli bra . Jag ber också.
Efter timmar på båten är det mörkt och kallt, det är natt. Havet är så stilla och det känns så magiskt att kolla ner i det och se hur stjärnhimlen över oss speglas i den. Vi åker på sjärnhimlen, vi åker på hopp och drömmar. Jag fantiserar mig bort, bort till den bättre platsen. På den bättre platsen finns alla mina vänner, grönt gräs och bara soliga dagar. Jag väcks sedan ur min fantasi och fryser så att jag rasslar. Pappa tar fram en ryggsäck och drar fram en filt och lägger den runt mig. Den ger mig lite väme ialla fall.
Lukten här på båten blir bara värre för varje minut. Lukten av dålig hygien och en ohygglig stank jag inte trodde fanns.
Efter ytliggare några timmar så är det bäck svart och stjärnorna på himlen blev täckta av moln och det enda som ger oss ljug är en lykta som sitter i mitten av båten. Min filt gav jag bort till en man som var så lika blå som himlen på dagen. Så allt jag nu hade var kläderna jag hade på mig. Kylan trängde in sig i kroppen, den minsta vind pusten kändes som en blixt genom ryggen. Mina fingrar kände jag inte mer, mina tår hade jag förlorat känslen för länge sen. Man skulle aldrig kunna anna denna kyla i sånt varmt klimat. Men tack vare vatten som kommit i båten och den dimman som ligger nu över vatten ytan så blir jag inte förvånad. Men jag skulle klara mig ur det här. Jag ska till den bättre platsen, där gräset är grönt och solen alltid skiner.
Mina ögon börjar vackla och jag försöker hålla mig vaken. Min mamma ser orolig ut och skakar mig försiktigt och säger att jag inte får blunda. Jag försöker, men allt runt mig blir suddigt och min känsel i benen försvinner. Jag får panik, mina ögon kämpar för att bli stängda och jag kämpar emot. Men till slut så försvinner min känsel i min överkropp. Som om min kropp stänger av sig och till slut orkar jag inte kämpa emot. Mina ögon stängs och allt blir svart. Den bäck svarta natten var inte lika bäck svart längre, det här var en annan sorts mörker. Ett ensamt mörker. Jag försöker öppna mina ögon och att skrika på hjälp. Men jag är instängd, instängd i min egna kropp.
Jag kommer aldrig få se den bättre platsen med bättre männsikor. Jag kommer aldrig få känna det gröna gräset mellan mina tår och den varma solen mot min kind igen. Jag kommer aldrig få se min mammas vackra leende igen.
Allt jag ser nu är när jag långsamt åker ner till botten av det hav av hopp och drömmar jag nyss seglade på.

Slut

Författare:

Publicerat

Dela: