Ett paradis i förfall / forts. på Uppgörelsen

Ingvar var nu en medelålders man på 56 år, året var 2002.
Livet var som för de flesta slentrianmässigt, sällan inträffade det något riktigt spännande. Ingvar jobbade som bussförare inom kollektivtrafiken i Malmö. Jobbet som svarvare hade han övergivit för flera år sedan.
1974 gifte han sig med Lisa, som han hade träffat två år tidigare. 1977 föddes det enda barnet Marie. Nu var Marie utflugen, och det första barnbarnet hade gjort entré bara några månader tidigare.
Släkten hade Ingvar mycket lite kontakt med, frånsett systern Sara.
Kompisgänget var av naturliga skäl upplöst sedan en massa år. Detta skedde i samma takt som kompisarna bildade familjer. En del hade dessutom flyttat från Malmö. Visst hände det ibland att man stötte på någon av de gamla kompisarna, på något varuhus, eller på stan, och då pratades man vid så klart.
Ingvars far Bertil levde fortfarande, men var sjuklig. Han bodde på ett sjukhem i Malmö.
Ingvar och Lisa brukade hälsa på honom minst en gång i veckan. Den sista tiden hade han börjat visa oroande tecken på demens. Det lade Ingvar och Lisa märke till, när han förväxlade Lisa med Sara.

Ingvars fostermor Tora dog 1992, nittio år gammal. De sista tre åren bodde hon på ett sjukhem i Ljungbyhed.
Ända sedan Ingvar flyttade från Tora 1962, så hade Ingvar upprätthållit kontakten. Fortfarande så tänkte Ingvar på Tora som den viktigaste människan i sitt liv. De sex åren hos Tora var de lyckligaste i hans liv.
Två år efter att Tora hade avlidit, ringde Toras son Lars till Ingvar, och undrade om han var intresserad av att köpa Toras hus. Ingvar avböjde, med skälet att han just då inte hade de ekonomiska förutsättningarna för att köpa huset.

Det var en lördagsmorgon, och Ingvar och Lisa satt vid frukostbordet. Ingvar tittade ut genom köksfönstret.
Det var en solig och fin morgon i juli. Ingvar kom av någon anledning att tänka på byn Snälleröd, i norra Skåne, där han hade bott hos Tora. Han tänkte att det faktiskt var tio år sedan han besökte byn senast, och det var i samband med Toras begravning. Det hade helt enkelt inte blivit av att de hade kört dit. Ingvar tittade på Lisa.
"Ska vi packa en matsäck, och ta en utflykt till Snälleröd?" frågade han, "Det är fint väder, och det är tio år sedan vi var där senast".
"Javisst, det kan vi göra", svarade Lisa.

De körde in i byn. Längre fram till höger låg Toras hus på en liten kulle. Ingvar tyckte att något kändes annorlunda, men kunde inte säga vad det var.
Han passerade grusvägen som ledde fram till Toras hus. Han körde fram till den nedlagda handelsboden, som var närmaste granne till Toras hus, och parkerade på den lilla grusplanen framför huset. Han noterade att handlarens hus såg obebott ut. Handlaren hade på sin tid bott i huset, där hälften hade utgjorts av handelsboden.
Huset sidan om hade en gång varit hembageri. Ägaren till hembageriet brukade köpa ägg av Tora. Inte heller hembageriet fanns kvar, men huset såg bebott ut. På en ganska så nyanlagd garageuppfart stod en svart Mercedes, med tyska registreringsskyltar.
Ingvar och Lisa promenerade ned på grusvägen mot Toras hus. Från andra hållet kom en medelålders kvinna promenerande. Hennes grå hår hängde löst ner över axlarna. Hon var klädd i ljusa shorts, och en löst hängande blus. I sällskap hade hon en liten flicka på runt fyra år, som mödosamt trampade på en trehjuling, förmodligen var det ett barnbarn.
Kvinnan log och nickade till hälsning när de möttes.
”Ursäkta!” sa Ingvar, ”Vet du möjligtvis vem som äger det huset?” Han nickade mot Toras hus.
”Ja det vet jag. Det har bytt ägare ett par gånger sedan Tora dog. Men nu är det ett yngre par från Norrköping som äger det, men de är inte här så ofta, och de sköter inte om huset så bra”, svarade kvinnan. Hon fortsatte ”Vi i trakten hade hoppats på att du Ingvar skulle köpa huset, när Lars skulle sälja det”. Nu log hon brett.
Ingvar var överraskad. Han tittade noga på kvinnan, och nu kände han igen henne.
Det var Kristina Johansson, en klasskamrat, och dottern i gården längre in längst med vägen. I skolan kallades hon för ”Vackra Stina”, och var omsvärmad av killarna.
”Vackra Stina”, sa han ”Nu känner jag igen dig”.
Kvinnan log. ”Vackra Stina, det var många år sedan”, sa hon och skrattade.
”Äger du gården nu?”, undrade Ingvar.
”Nej, det är min son som har tagit över gården. Han har lagt om verksamheten till grisuppfödning, och lite skogsbruk. Marken brukar han inte längre”. Hon fortsatte. ”Kommer du ihåg Leif Magnusson?”. Ingvar nickade. Leif var en annan klasskamrat, från grannbyn, tillbakadragen och lite blyg.
”Leif och jag gifte oss, och tog över gården, när mor och far inte ville fortsätta driva den. Leif omkom i en traktorolycka för tre år sedan när han jobbade i skogen”. Kristina såg ledsen ut.
”Jag får verkligen beklaga”, sa Ingvar.
”Efter det så överlät jag gården till min son Anders, och flyttade in till Ljungbyhed, där jag jobbar på konditoriet. Men i dag så är jag barnvakt åt mitt lilla barnbarn. Anders och svärdottern är i Ullared”.
”Men titta gärna lite närmre på Toras hus, ägarna är inte där i dag. Sedan vill jag gärna bjuda på en fika nere i gården, om det går bra?” sa Kristina.
”Ja tack gärna”, svarade Ingvar.

Ingvar och Lisa gick upp till huset, och kom upp till den välbekanta gårdsplanen. Det var som Kristina hade sagt, huset var dåligt underhållet. På taket var flera takpannor trasiga. Färgen på huset flagnade betänkligt på flera ställen. Det Faluröda, var i akut behov av att målas om, och de vita knutarna och vindskenorna hade inte mycket färg kvar.
Ingen hade brytt sig om trädgården på flera år. Det växte meterhögt med gräs nästan överallt. Uthuset var i ännu sämre skick, än boningshuset. Det såg ut att kunna rasa ihop när som helst. Hönsgården på baksidan av uthuset fanns inte kvar. Där stod det ett par bilvrak, bland meterhögt gräs och en massa annat bråte.
”Tora som var så noga med att sköta om huset”, sa Lisa.
Ingvar fick ett plötsligt infall. Han tog sig fram till en avsides del av trädgården. Lisa såg med förvåning hur han började riva omkring bland nästan midjehögt gräs och buskar. Plötsligt stannade han upp, och tittade ned. Han böjde sig ned och plockade upp en murken plankbit, den flisade och pulveriserade sig när han tog i den.
”Mirras grav”, sa han och tittade på Lisa. Sedan lade han tillbaka plankbiten och gick tillbaka till Lisa.
Mirra var den enögda katten som Ingvar hade begravt 1962, samma år som han flyttade tillbaka till Malmö.
Det enda som såg någorlunda nytt ut på boningshuset var en stor parabolantenn på gaveln. Det stod även en relativt ny gungställning av stålrör, med en plastgunga på gårdsplanen.
Ingvar kände sig sorgsen när de gick ifrån huset. Han tittade på fruktträden när de gick förbi.
“Det blir mycket äpplen och päron i år”, sa han.

Kristina bjöd på kaffe och bullar i köket på gården. Ingvar hade varit där inne några gånger som barn, och det mesta var sig likt, frånsett att köket var moderniserat.
Kristina berättade att det inte fanns, som hon kallade det, ”så många urinvånare kvar” i trakten. De flesta kamraterna från förr hade flyttat från byn.
Fyra skolkamrater, förutom Leif, levde inte längre. De flesta hade avlidit i sjukdomar. I ett fall var det självmord.
Nästan alla gårdarna var numera övergivna, frånsett ett par stycken som hade blivit uppköpta av tyskar, och som användes som sommarvistelser. Förutom gården som vi satt i, så var det bara en gård till som fortfarande var i drift.
Närmaste affär var i Ljungbyhed, och dit var det en mil. Även skolan var nedlagd, eftersom det fanns för få barn kvar. De som fanns blev bussade till Ljungbyhed.
”Det har blivit en riktig avfolkningsbyggd”, sa Kristina.
Ingvar och Lisa tog adjö av Kristina.
”Ni är välkomna tillbaka, här är mitt telefonnummer i Ljungbyhed”, sa Kristina, innan de skildes åt.
”Vi går ner och kollar på ån”, sa Ingvar till Lisa. Det som en gång hade varit en tydlig traktorväg, med två breda hjulspår, och en gräsrand i mitten, var nästan helt igenvuxen. Ingvar mindes hur han och kompisarna brukade cykla här som barn.
De kom fram till den en gång kraftiga träbron över ån. Ingvar tittade över broräcket. Ån var nästan helt igenvuxen, och hade reducerats till en smal bäck, dold under buskar och sly, man hörde det låga porlandet av vatten.
”Här brukade vi fånga kräftor”, sa Ingvar till Lisa.

De fortsatte upp för en sluttning, och passerade först en ödegård, och längre fram låg ytterligare en. I denna gård hade en gång i tiden Ingvars bästa kompis Erik bott. Nu var gården helt förfallen. En lucka i den gamla ladugården stod och slog i vinden. Det rådde en nästan spöklik stämning över allting.
Den forna ängen på baksidan av ladugården, där Ingvar och Erik brukade rida på den gamla ardennerhästen Pelle, fanns inte längre. Naturen hade tagit tillbaka den. Kristina hade berättat att Erik fortfarande ägde och brukade skogen som tillhörde fastigheten, men han bodde inte kvar i byn.

Ingvar och Lisa var tillbaka vid bilen.
”Vi kör hem”, sa Ingvar, och startade bilen.
Ingvar kände att det var det sista besöket i hans barndoms Snälleröd. Han kände sig sorgsen, men samtidigt så förstod han att samhällsutvecklingen skapade sådana här miljöer. Detta hade börjat redan på slutet av 60-talet. Småbrukarsamhällena dog, det ena efter det andra. Den levande landsbyggden fanns inte längre.
”Ett paradis i förfall”, sa han högt.
Lisa tittade på honom, lade en hand på hans ben, och nickade tyst.

Författare:

Publicerat

Dela: