Ett silverlandskap utan dig

Jag sitter på fönsterbrädan och tittar ut. Snöflingorna dalar sakta och oskyldigt ner mot marken. Gräsmattan är täckt av ett pudrigt vitt lager av snö, granarna och björkarna likaså.
– Tänk om snön vore av silver, tänk om man kunde göra en snöboll av silver, sa alltid min mormor när det var vinter. Hon tyckte att snön på träden såg ut som silver och att vintern var den absolut vackraste årstiden.
I år är det min första vinter och jul utan mormor. Hon gick bort för en månad sedan, helt oväntat. Jag kommer ihåg dagen som igår.

Det var en kall novemberdag. Jag hade haft en konstig känsla i magen hela dagen, men försökt förtränga den. När jag kom hem från skolan stod pappa med ytterkläderna på i hallen. Mamma kom ut från toaletten, rödsprängd i ögonen och rufsig i håret. Mitt hjärta slog fortare och jag kände en klump av obehag i halsen. Jag kände att något var fel. När pappa upptäckte mig gav han mig en sorgsen blick med ett konstigt leende.
– Vi måste åka till sjukhuset, mamma och jag. Mormor har dött, säger han som om det vore en katt han pratade om. Jag trodde nästan att han skämtade till en början, men såg på mamma att han menade allvar. Det var en tryckt och konstig stämning i hallen. Mamma stod med en servett och torkade sina tårar, pappa försökte hålla sin stolta manlighet vid liv genom att se stor, stark och trygg ut och jag stod bara där med väskan i vänster hand och halsduken i höger. Det fanns inga ord att säga, allt var bara overkligt, det hände bara inte.
Jag bestämde mig för att följa med till sjukhuset för att se mormor en sista gång. Vi fick komma in i ett tyst och mörkt rum med några levande ljus tända bredvid en säng. I sängen låg mormor, alltid lika vacker. Där låg hon med ett leende på läpparna och händerna knäppta på bröstet. Ansiktet var lite blekt och insjunket, men annars såg hon precis ut som vanligt. Medan mamma gick fram till sängen och ställde sig på knä bredvid hörde jag pappa prata med en sjuksköterska.
– Gick det fort? hörde jag honom fråga.
– Ja, hon kom in för att hon kände smärta i armen. Vi misstänkte att det var hjärtinfarkt och lade in henne genast. Några minuter efter kommer jag in med ett glas vatten till henne och då ligger hon livlös och fridfull på sängen, svarade den unga sköterskan. Jag gick fram till mamma, som nu grät värre än hon gjorde tidigare. Jag kramade om hennes hand och kände att jag måste vara stark för hennes skull.
En vecka därpå var det begravning och det kom mycket folk. Mormor var en väldigt omtänksam och omtyckt person. På begravningen kunde jag inte hålla tillbaka tårarna, inte ett öga i salen var torrt.

Klockan slår och jag rycker till. Jag känner en tår kommer rullandes nerför kinden. Det har slutat snöa.
– Kommer du? hör jag pappa ropa från hallen. Han låter lika stressad som vanligt.
Vi ska åka hem till morfar, som vi gör varje julafton. Jag hoppar ner från fönsterbrädan, sparkar snabbt av mig långkalsongerna och tar på mig kjolen och strumpbyxorna som ligger på sängen. Jag tittar mig i spegeln en sista gång innan jag springer ner till hallen för att ta på mig jackan och skorna.
– Hjälper du Viktor med stövlarna? frågar mamma mig och pekar på min sexårige lillebror, som sitter på soffan med overall och mössa.
– Måste jag? frågar jag kanske lite för gnälligt, men jag ska väl hinna klä på mig själv också.
– Jonna, du är 15 år! Ta lite ansvar! ryter mamma till och jag lyder blint hennes order. Jag förstår mammas plötsliga utbrott, som inte alls var vanligt förr. Att förlora sin bästa vän och mamma måste vara så oerhört plågsamt.
På vägen hem till morfar var det en skön och förstående tystnad i bilen. Alla visste att det idag skulle bli konstigt utan mormor och att det framförallt skulle bli jobbigt för morfar. Vi ska som tur är inte vara där ensam med morfar. Min moster Annica och hennes femåriga son Arvid kommer också. Mamma har inte träffat Annica sedan begravningen så jag antar att det kommer bli lite gråtande ikväll trots att mamma sa att vi skulle försöka vara glada för mormors skull. Mormor skulle aldrig ha tillåtit att någon gråter på självaste julafton, årets största högtid.
När jag kliver ur bilen på morfars gård känner jag samma dunk i hjärtat som den där dagen för en månad sedan. Jag ser att mormors cykel fortfarande står kvar där den alltid brukar stå, vid ladugårdsporten bredvid hönshuset. Den är täckt av snö, precis som den alltid brukar vara, som om mormor bara har glömt att ställa in den i ladugården, precis som hon alltid brukar göra.
När vi kommer in i huset möts vi av en glad och sprallig Arvid, som springer fram till Viktor och viskar honom i örat.
– Tror du tomten kommer i år också, även fast mormor inte är här? hör jag honom väsa. Han låter lite orolig.
– Ja, jag tror nog det. Mormor brukar ju aldrig få några julklappar så tomten vet nog inte om att hon är borta, säger Viktor och låter viktig. Medan Arvid och Viktor springer iväg in till köket kommer jag att tänka på att det faktiskt stämmer det Viktor just sa. Mormor fick aldrig några julklappar. Hon bara gav. Det är inte utan att jag känner mig lite skyldig och otacksam. Har jag någonsin sagt till mormor hur tacksam jag är för alla presenter, julklappar, middagar och alla våra filosofiska samtal? Jag tror inte det.
Min nervositet stiger ju närmare köket jag kommer. Jag har inte träffat morfar sedan begravningen och då var han så annorlunda. Han var som i chock. Jag antar att han var lika förvånad som jag över att mormor dog före honom. Jag har alltid trott att morfar skulle dö före. Han är ju ändå 82 år och hans hälsa, i synnerhet hörseln, är inte den bästa. När jag kommer in i köket ser jag morfar sitta vid köksbordet och pratar med Annicas nye man Lars. Jag går med darriga ben fram till morfar och när han efter en stund får syn på mig skiner han upp. Han ler med hela ansiktet.
– Jonna, säger han med en form av lättnad i rösten.
– Hej morfar, säger jag med ganska hög röst för att slippa ett ”va”.
– Kom och sätt dig. Vill du ha en apelsin? Ta en apelsin, Jonna, säger han och tar upp en apelsin från fruktfatet på bordet. Jag tackar nej när jag ser de gröna fläckarna på de andra apelsinerna i skålen. Förmodligen har de där apelsinerna legat där i över en månad. Mormor var den som brukade slänga dem när det var dags.
Mamma och Annica står vid köksbänken och hackar lök. Det rinner tårar från mammas ögon, men jag vet inte om det är ”löktårar” eller om de är äkta. Förmodligen är de en blandning för mamma brukar aldrig kunna hålla sig ifrån att gråta när hon hackar lök men hon brukar aldrig se sådär sorgsen ut heller.
Efter en stund frågar Annica om jag och Lars kan ta över lökhackningen. De ska visst gå upp på övervåningen, mamma och hon. Lars suckar, man kliver ändå upp från stolen för att hjälpa mig. Av den korta tid jag känt Lars vet jag redan att han inte är den som hjälper till i köket precis. Han hjälper inte till mycket annars heller för den delen. Jag har aldrig riktigt kommit på varför Annica är tillsammans med Lars. De bråkar jämt och verkar inte ha något gemensamt. Den enda anledningen jag nästan är säker på är att Lars är lagd åt det snygga hållet, som min mamma alltid brukar säga. Hans hår är konstant solblekt och lite lockigt, hyn är brunbränd och fräsch. Dessutom är han bara 25 år, åtta år yngre än Annica.
När jag är klar med löken tittar jag på Lars skärbräda. Lökbitarna är centimeterstora och ligger mest utanför brädan.
På väg till badrummet för att tvätta händerna passerar jag trappen. Jag stannar till och försöker höra vad de säger där uppe. Det hörs bara mummel så jag smyger upp några steg.
– Ska vi verkligen ge henne den här? hör jag mamma säga.
– Jaa, det är klart, säger Annica och fortsätter. Om vi inte ger den till henne nu, vad ska vi då göra med den?
– Åh, den är så fin, suckar mamma. Jag hör att hon är lite darrig på rösten. En känsla av nyfikenhet men samtidigt nervositet börjar krypa inom mig. Det måste ju vara till mig, det finns ingen annan ”henne” här nere. Vad kan det vara de pratar om då? Vill jag verkligen ha det?

Tiden går otroligt nog framåt och klockan börjar närma sig tre. Viktor och Arvid sitter bänkade framför tv:n för att inte missa en sekund av Kalle Anka. Pappa och Lars sitter vid köksbordet och diskuterar senaste BMW-modellen medan morfar sitter tyst bredvid och ler ett, förmodligen, tillgjort leende. Jag kan bara inte tänka mig att han är glad en dag som denna. Mormor var ju hjärtat i familjen. Det var hon som tog hand om alla, såg till att alla fick mat, tröstade ledsna barnbarn, men framförallt var hon morfars allra bästa vän.
Själv sitter jag i fåtöljen mellan soffan och tv:n och håller på att somna när jag plötsligt kvicknar till.
– Pappa, tyst! Nu börjar Kalle, ropar Viktor som sitter ihopkrupen i soffan bredvid Arvid, som ser lika förväntansfull ut som varje år. Mamma och Annica kommer ner från övervåningen. Annica sätter sig i soffan bredvid Arvid medan mamma går till spisen för att ta ut skinkan från ugnen. Det syns att hon inte är van att laga julmat. Skinkskivorna blir olika tjocka och prinskorvarna spricker. Hon ser lite frustrerad ut och vill helst inte be om hjälp. Mormor brukade alltid se så lugn ut i köket. Även fast hon hade fyra olika saker på spisen lyckades hon alltid tajma allting perfekt. Inte en köttbulle blev bränd, inte en potatis blev okokt.
Till slut blir maten klar, med lite hjälp av mig och Annica.
– Det var då på tiden, säger pappa och Lars och skrattar gott. Mamma blänger ilsket på pappa som genast tystnar. Arvid och Viktor kommer springande till bordet och rafsar åt sig allt de kan nå med sina korta knubbiga armar. Jag tar för mig en potatis och några köttbullar. Jag är inte så förtjust i julmat, vilket alltid brukar bekymra mormor.
– Nämen, lilla vän, ska du inte ha lite mer? ojade hon och var så rädd att hennes mat inte var tillräckligt god.
Alla vid matbordet höll, i det tysta, med om att maten mamma lagat inte alls var lika god som mormors, men vad spelar det för roll. Mat som mat, tänker nog de flesta eftersom vi inte ätit något på hela dagen. Arvid är den enda som kommenterar mammas mat.
– Det här är inte mormors köttbullar, va? De brukar vara runda och inte lika brända, säger han och får inget direkt svar. De flesta låtsas som att de inte hört, men jag ser att mamma rodnar lite om kinderna.
När alla är mätta och glada börjar mamma snabbt duka undan från bordet. Pappa knäpper upp byxorna och Annica sätter sig i Lars knä och pussar honom på pannan. Deras mysiga stund förstörs snabbt av Arvid som rycker i Annica och ber henne följa med honom på toan. Jag, som återigen sitter i fåtöljen vid tv:n, ser att Lars suckar när Annica går sin väg med Arvid. Helt plötsligt kommer Viktor och sätter sig i mitt knä. Jag kittlar honom tills han vrider sig av skratt. Han sätter sig sedan upp och tittar underligt på mig.
– Haha! Du är lite lik mormor, Jonna. Du har samma ögonfärg som henne, säger han och fortsätter att berätta om hur lik han är Stålmannen. Jag lyssnar inte riktigt på vad han säger utan sitter bara och tänker på mormor och hennes chokladbruna, underbart vackra ögon. Att jag fått ärva något av henne som jag kan behålla livet ut är för mig ovärderligt.
Annica och Arvid kommer tillbaka från badrummet ganska omgående. Arvid drar med sig Viktor in till rummet bredvid samtidigt som Annica skyndar fram till Lars och viskar honom något i örat. Han nickar och kliver upp för att gå mot hallen. Han stannar upp och vänder sig om.
– Säcken står i ladugården, va? viskar han så tyst han kan, vilket inte är så tyst för alla i köket hör honom tydligt.
– Jaa, det är den. Tyst nu, så att inte ungarna hör dig, väser Annica irriterat tillbaka.
Alltid är det Annicas killar som får agera jultomte. Hennes förhållanden varar sällan länge så det är knappt någon som märker att de är bort när tomten kommer.
När klockan slår sju sitter alla bara och väntar. Annica ser orolig ut och tycker att det tagit onödigt lång tid för Lars. När hon är på väg ut till hallen för att hämta sin mobiltelefon knackar det på dörren. Tre hårda, rejäla knackningar. Viktor och Arvid stelnar till och ögonen spärras upp som runda klot. De kryper upp i varsitt hörn i soffan och fnissar spänt.
– Ho-ho-ho, hörs det från hallen. Finns det några snälla barn här, skrockar han vidare.
– Ser ni vad katta´ släpat in, säger Annica när hon kommer in i köket armkrok med tomten. Pojkarna fnissar lite och kollar lyckligt på varandra.
– Men tomten måste ju ha någonstans att sitta, säger mamma och tar fram en stol och ställer den precis framför soffan. Annica och mamma skämtar lite med tomten, som de alltid ska göra. Arvid tittar ilsket på sin mamma och vill att hon ska sluta så att tomten kan börja dela ut julklapparna. Sagt och gjort. Tomten plockar upp den första klappen från säcken.
– God jul, Viktor, önskar pappa, läser han, dock med lite svårigheter, och ger Viktor julklappen. Viktor river snabbt upp paketet och skiner upp när han ser att det är en borg av lego han fått av pappa. Han lägger snabbt ner julklappen på golvet framför honom och väntar på nästa uttalande av tomten.
Julklappshögarna växer mer och mer. Självklart är Viktors och Arvids högar störst, mammas är minst, men det är ändå hon som ser gladast ut. Tomten gräver nu långt ner i säcken och frågar Arvid och Viktor vems julklapp de tror är kvar sist. Självklart tror de båda att klappen är till dem själva.
– Eller, tänk, tänk om det är till mormor! utbrister helt plötsligt Arvid och ser lika förskräckt ut som Viktor. Alla väntar spänt på att tomten ska läsa upp vad det står på den sista julklappen.
– God… jul, han tar god tid på sig mellan varje ord för att göra det hela lite mer spännande. God jul, Jonna… önskar… mormor, säger han med en förvånad och frågande ton på det sista ordet. Jag reagerar knappt på det han säger utan tar för givet att den sista julklappen ska gå till någon utav pojkarna, så jag sitter stilla kvar i fåtöljen.
– Jonna, det är din julklapp, säger Viktor och då vaknar jag till. Va, är den till mig? Från mormor? Nej, det kan inte vara möjligt, tänker jag, men går ändå fram och tar emot julklappen. Jag går sakta tillbaka till min plats och håller hårt om julklappen och ser att det visst står ”… önskar mormor” med hennes handstil på den. Jag drar sakta och försiktigt av papperet med renar och tomtar på. Hjärtat dunkar rekordsnabbt. Jag tittar upp på mamma, som sitter vid köksbordet och ser lite nervös ut. Annica sitter bredvid och ler det bredaste leendet. När jag fått bort det mesta av papperet ser jag att det är någon sorts tavla. Baksidan på tavlan är den jag först ser. Jag vänder sakta på tavlan och vågar knappt titta.
När jag har vänt på tavlan och öppnat mina ögon stannar allt runtomkring mig upp. På bilden syns en skogsdunge. Granarnas grenar är täckta av ett vitt fluffigt snötäcke och på en utav grenarna sitter en domherre. Det är en akvarellmålning av allra finaste slag. Min blick vandrar sakta neråt och jag finner under bilden en text skriven av min älskade mormor: ”Ett silverlandskap med dig”. Mitt hjärta stannar upp för någon sekund och jag känner hur en tår kommer rullandes ner för kinden, och en till, och en till. Tårarna rent ut sagt strömmar nerför mitt ansikte. Jag tittar upp på mamma igen, nu med kisande ögon och våta kinder. Hon kliver upp och börjar gå mot mig. Jag lägger ner tavlan på bordet och möter henne mitt på köksgolvet. Hon tittar på mig, jag tittar på henne som nu också fäller en tår. Hon omfamnar mig i en otroligt varm och trygg kram.
– Mamma, varför lämnade hon mig? väser jag i hennes öra. Mamma säger inget. Hon bara stryker mig över huvudet och håller hårt om mig. Viktor kommer och ställer sig bredvid oss. Han kramar om min hand och säger att allt kommer att ordna sig.

Senare på kvällen, när alla slutat tacka varandra för julklapparna och fått gott julfika, sitter jag i fönstret i hallen och tittar ut. Snön faller återigen mot marken, lika oskuldsfullt och vackert som imorse. Jag tittar bort mot skogen som även här är täckt med vit skimrande snö. Jag tänker på vad mormor en gång för längesedan sa till mig.
– En dag kommer du att få gå här på jorden utan mig, men du kommer aldrig att behöva känna dig ensam för jag kommer att finnas med dig i ditt och mitt egna silverlandskap.

Skriven av: Lisa