Ett sorgligt slut

Klackarna slamrade mot golvet. Kvinnan gick snabbt. Vem som helst som såg henne skulle förstå att hon hade bråttom, att hon var inte att störa. En kvinna, vars väg man måste akta sig för att korsa.
Det var dock inte mycket människor närvarande i den lilla sjukhuskorridoren. En man som läste en tidning på en vitmålad bänk, en kvinna vars dotter grät tyst i moderns knä och en stressad sjuksköterska som irriterat försökte få igång en motsträvig dator i den lilla nischen som skulle föreställa en reception.
Kvinnan slog sig ilsket ner på en bänk, inte långt från mannen med tidningen, kastade med det långa, röda håret, la benen i kors och trummade med de välfilade naglarna mot armstödet.
Hon var mycket vacker, klädd i en välskuren svart kavaj med tillhörande kjol och med gnistrande pärlor runt halsen. Det röda håret var ovanligt långt, räckte henne nästan till midjan, ögonen var mökt gröna och läpparna fylliga och ljust röda. Kindbenen var höga, hyn alldeles slät och jämn och halsen lång. Hon hade svårt att sitta still, naglarna arbetade febrilt mot armstödet på bänken, i takt med klacken som trummade mot golvet. Hela hennes kropp uttyckte otålighet.
Den unga sjuksköterskan såg upp från datorn som hon med största ihärdighet lyckats få igång. Hon såg förundrat på kvinnan. Hon släppte datorn, drog handen genom håret och gick mot kvinnan på bänken som med ljusets hastighet reste sig och sträckte fram den långfingrade handen.
Sjuksköterskan besvarade handslaget och sa sedan;
- Kan jag hjälpa dig?
Kvinnan kastade med håret igen, en invand gest som visade på att hon var van vid att få som hon ville på det sättet.
- Det hoppas jag. Jag skulle vilja bli visad till en Emily Morgan? Hon ska ligga inlagd här.
Sjuksköterskan drog nevöst handen genom håret. Den här sortens samtal var hon alldeles van vid.
- Det kan jag tyvärr inte svara på. Är ni släkt?
Kvinnan nickade.
- Jag är hennes mamma.
Sjuksköterskan vars namn var Rita, rynkade pannan.
- Det tror jag inte.
Kvinnan gav henne ett kallt litet leende.
- Så då finns det en Emily Morgan här?
- Borde du inte veta det om du var hennes mamma?
Kvinna ilsknade till.
- Mina personliga förutsättningar ska du strunta i. Jag är mycket orolig för min dotter, jag fick ett samtal från hennes skola idag, men jag kunde tyvärr inte komma förrän nu. Var är hon? De sa att hon fallit från ett träd.
Rita nickade.
- Och ditt namn var?
- Gloria S. Morgan. Och ni?
Rita log. Den här kvinnan drev man inte med.
- Jag kan tyvärr inte släppa in er innan jag vet säkert att ni verkligen är hennes mamma. Jag är hemskt ledsen, det är sekretessregler vi pratar om.
Gloria Morgans ögon vidgades.
- Herregud. Det är min dotter. Jag är hennes mamma och hon har fallit ur ett träd. Jag måste få träffa henne och få veta hur hon mår!!
- Jag är ledsen men det finns inget sätt jag kan.....
- Det är helt i sin ordning Rita.
En man i vit rock hade dykt upp längre bort i korridoren.
- Dr. Hammok. Jag bara....
- Du gjorde ditt jobb. Och du kommer att vara till fantastisk hjälp den dagen någon faktiskt kommer in med oriktig fakta, men den här kvinnan är faktiskt Emilys mor. Följ med mig Mrs. Morgan.
Mrs. Morgans gjorde en mycket ful grimas mot Rita innan hon följde efter Dr. Hammok in genom en dörr som snabbt stängdes efter henne.
Flickan i sängen hade ett 10 - tal slangar kopplade in och ut ur den taniga lilla kroppen. Hon sov mycket djupt och hade bandage runt huvudet och gips runt både armar och ben.
- Mrs. Morgan sa läkaren och nickade mot flickan i sängen. Som ni säkert kan se och förstå är er dotters skador mycket omfattande. Hon har sex frakturer på olika ställen av vilka fyra kommer behöva operationer. Hennes mjälte har också tagit avsevärd skada, jag är mycket ledsen men vi var tvungna att gå in och operera den utan ert tillstånd eftersom ni inte hann hit. Hon har också en skallskada som vi måste ta mycket allvarligt på.
Gloria Morgan såg otäckt oberörd ut.
- Frakturer? Var då någonstans?
Läkaren nickade och gick fram till den ömkliga figuren i sängen.
- Hon har brutit en arm och ett ben, benet kommer vi behöva operera om hon någonsin ska kunna gå igen. Armen kommer nog kunna läka med bara gips. Hon har brutit ett revben men det tar vi inte heller särskilt hårt på. Sedan är det skallskadan, som vi nog måste operera inom en snar framtid. Hon har också en mycket farlig skada på ryggraden som vi måste operera för att hon inte ska bli förlamad för hela sin framtid och ett käkben som vi måste operera. Hon hade också inre blödningar som vi opererade innan ni anlände. Chansen är just nu stor att hon faller i koma. Jag förutsätter att ni vill att vi ska genomföra operationerna.
Kvinnan såg fundersam ut.
- När måste jag bestämma mig?
- Benet och käken kan vi vänta nån dag med. Men tillståndet för skallskadan och ryggraden är mycket kritiskt. Vi måste operera det inom några timmar, annars kommer hon få skador för livet.
- Nej!!
Läkaren såg konfunderat på henne.
Hon såg förvirrad ut, nästan sjuklig. De gröna ögonen var dimmiga och hon andades fort.
- Jag menar... jag vill inte att ni opererar henne.

Författare:

Publicerat

Dela: