Ett underbart avsked

Ett underbart avsked.

Jag stiger upp tidigt på morgonen. Jag hör fåglarna kvittra, vågorna klucka mot stranden och vinden viska i träden. Det är sommar, i mitten av juni. Sommarsolen har ännu inte hunnit bli kvävande het, den värmer precis lagom. Det höga gräset böljar sakta i den stilla sommarbrisen.

Allt är underbart.

Jag tar med mig penna och papper och följer en stig genom skogen.

Jag går ner till havet, det underbara, snälla, vackert glittrande havet. Jag sticker prövande ner tårna i det kyliga vattnet, ryser till och drar snabbt upp dem igen. Försommarsolen har ännu inte hunnit värma upp havet. Det kommer att dröja ännu ett tag innan jag kan ta ett dopp utan att bli blå om läpparna.

Jag vandrar längs vattenbrynet och går då och då ner med fötterna i det kalla vattnet. Kylan får mig att vakna till och känna mig levande.

Jag börjar jogga i den mjuka sanden. Det är en underbar morgon.

Världen är min och jag känner mig redo.

Jag möter en man med sin hund, han ler och hunden skäller glatt. De verkar njuta lika mycket av livet som jag gör. Jag springer vidare, allt är underbart och jag känner mig inte ett dugg trött, även om jag sprungit ett bra tag nu.

Jag känner mig frisk, stark och oövervinnerlig.

Jag är äntligen mogen för ett avsked.

Jag sätter mig i sanden, tar fram pennan och pappret och skriver ett brev:

Hej, du hatade människa.

Jag vill bara berätta att jag mår så bra nu. Nu är du är borta, både från mitt liv och mina tankar.

Jag kan inte förstå att det faktiskt bara var en månad sen som jag var sjuk, deprimerad och ledsen. Och jag kan absolut inte förstå att jag lät dig bryta ner mig. Allt jag gjorde, gjorde jag för din skull, tillslut kvävde det mig. Aldrig förr hade jag känt mig så livlös, oälskad och värdelös. Tillslut, efter år av lidande, kom min räddning.

Din död.

Aldrig kunde jag tro att en människas död kunde rädda någon annan, men jag är det levande beviset.
Din död fick mig att inse att det var ditt fel. Alltihop.
Nu är du borta och jag har inte sörjt dig en sekund.
Jag är nog en hemsk människa, men det är det värt. Mitt dåliga samvete ger mig ingen smärta alls i jämförelse med den smärta du gav mig.

Nu är jag fri.

Det här brevet till dig blir min sista hälsning. Jag vill bara berätta, att var du än är, så är jag glad att du inte är här. Och jag hoppas du förstår hur illa du skadade mig och min själ. Jag hoppas du får lida lika mycket som du fick mig att lida. Att du får känna all den smärta du fick mig att känna.

Men jag måste väl tacka dig, du gjorde mig trotsallt starkare. Du fick mig att vilja kämpa, jag klarade mig inte så länge du fanns med mig, men nu, nu är jag stark. Du fick mig att förstå värdet i att leva. Och nu är allt så bra.

Jag har fått min hämnd. Nu kan jag leva vidare.

Jag kommer aldrig att kunna förstå dig, varför du gjorde som du gjorde, men det behövs inte.

Jag vet att du är borta nu, för alltid och jag är så lycklig över det.

Jag hoppas att vi aldrig behöver ses igen.

Adjö.

Jag rullar ihop brevet och knyter ett kraftigt grässtrå kring det.
Jag går upp bland sanddynerna och letar efter en flaska. Efter ett tag hittar jag en stinkande ölflaska, väldigt passande med tanke på vem brevet är till.
Jag trycker ner mitt avskedsbrev i den.
Kapsylen ligger lite längre bort i sanden och jag hämtar den och trycker på den. Jag går ner till stranden igen. Jag ställer mig och tittar ut mot det lugna havet.

Jag är så tacksam mot havet. Jag älskar havet.

Det var det som tog min plågoande. ”En tragisk drunkningsolycka” stod det i tidningen… Inte ett dugg tragisk enligt mig, en underbar drunkningsolycka vore mer passande.

Jag blev snabbt frisk efter olyckan och försäkringspengarna hamnade rakt i min plånbok. Kunde inte ha löst sig bättre. Inte ens om jag skulle ha tagit saken i egna händer…

Mitt dåliga samvete finns väl kvar, men det kan jag leva med.

Nu har jag äntligen orkat ta avsked. Allt det hemska är över nu.

Nu kan jag njuta av mina fantastiska vänner, vädret och livet i allmänhet.

Livet är underbart.

Mitt brev var ett avsked.

Min morgon ägnades åt ett underbart avsked.

/ Malin 2005

Författare:

Publicerat

Dela: