Ett viktigt beslut

Thomas och Annika har varit tillsammans i tre år. Deras liv består enbart av droger och sprit. Efter ett komplicerat liv som missbrukare bestämmer sig Annika för att åka till Paris och studera modedesign. De bestämmer sig för att träffa andra under det året de kommer att vara separerade. Thomas träffar Maria, en barndomskompis som älskar att idrotta och ta hand om sin kropp. Det visar sig att det är Maria som är personen som kommer att ändra den egoistiska missbrukarens
liv …

Havets brus tystnade och de små vågorna slog lätt mot båtens skrov när den styrdes in i hamnen.
- Maria, ta tamparna! ropade hennes pappa från flybridgen.
- Okej! svarade hon och gick fram i fören.
Båten lade sig sidleds med bryggan. Maria satte fast tamparna med ordentliga knopar och ombads sedan att skrubba bort saltet som klibbat fast på fören. Hon hämtade lydigt en tvättsvamp, skrapa, borste och en stor hink med vatten. Det jobbigaste var att tvätta allt sittande på knä. Hon avslutade med att skrapa fönsterrutorna.
- Gumman, vill du följa med oss in till centrum? frågade hennes mamma.
- Nej, tack. Jag tror inte jag orkar det. Jag lägger mig här och solar istället, sa hon och lade sig ner på däck med ansiktet mot solen.
- Då ses vi senare, sa hennes pappa och gick iväg tillsammans med sin fru.
Maria kunde inte göra annat än att njuta av semestern i skärgården. Solen sken och himlen var klarblå. Båtturister gick längs bryggan i gästhamnen och njöt av matdoften som kom från hamnrestaurangerna.
- Maria, är det du? sa någon från bryggan och hon ryckte till.
Maria satte sig upp och tittade på killen som stod på bryggan med en tjej som såg ut att vara lite äldre än han.
- Thomas! Jag kände inte igen dig först, sa hon och tittade på hans bleka ansikte.
- Wow! Du har verkligen växt till dig. Sist jag såg dig var du jättesmal och nu är du nästan perfekt, sa han och granskade hennes vältränade kropp.
Maria rodnade. Tjejen som stod en bit bakom Thomas sträckte fram handen och presenterade sig.
- Hej, jag heter Sofie och är Thomas storasyster. Jag passade alltid er när ni var mindre, sa hon och log.
Maria skakade hand med henne och vände sig sedan mot Thomas igen.
- Är ni här med båten, eller? sa hon.
- Ja. Jag är här med Sofies familj. Hon har två jobbiga barn som jag var tvungen att komma ifrån, sa han och Sofie gav honom en knuff.
Det blev tyst en stund och Sofie tittade på klockan.
- Jag måste gå tillbaka till båten och ta hand om mina jobbiga barn, sa hon och gav Thomas en retsam blick.
- Har du lust att hänga med på en promenad? frågade han strax efter att systern gått.
- Visst, sa Maria och låste båten innan de gick mot berget.
- Högst uppe på berget ligger min favoritplats, sa Thomas och pekade mot en trappa som ledde hela vägen till toppen.

När vi väl var uppe satte vi oss på ett litet gräsfält. Utsikten var perfekt. Man såg hela hamnen och många av öarna utanför.
- Hur har du haft det de senaste åren? frågade Thomas och tittade på Maria.
- Bra. Mycket bra. Jag håller på att utbilda mig till idrottspsykolog och lär även unga tjejer att äta rätt och ta hand om sina kroppar på rätt sätt. Och du då? frågade hon.
- Sådär. Jag har haft problem länge och därför är jag med min syster som vill ta hand om mig. Det är ganska bra faktiskt för hon passar upp mig hela tiden, sa han och tog ett djupt andetag.
Jag har varit missbrukare i över fem år och det är så svårt att sluta. Sofie har satt mig på massor av kurser och jag har träffat massor av psykologer, sa han.
- När började du med droger? sa Maria och tog Thomas hand.
- Ett år efter du flyttade, sa han och tittade på hennes händer som omslöt hans.
Det blev tyst och båda två tittade på båtarna som kom in i hamnen. Maria skrattade till.
- När du stod på bryggan med Sofie och innan jag kände igen henne så trodde jag att hon var din flickvän, sa hon och mötte hans blick.
- Jaså? Nä, min flickvän är i Paris och studerar. Annika ska vara borta i ett år, sa han.
Det blev återigen tyst.
- Tror du att det kommer att hålla? frågade han med blicken fäst på deras hopknutna händer.
- Nej. Jag tror inte på långdistansförhållanden. Jag tror att ifall man verkligen älskar någon så släpper man inte den personen ifrån sig, sa Maria.
- Jag försökte övertala dig att stanna när du flyttade men du stack ändå, sa Thomas.
- Men mig älskade du bara som kompis. Vi var ju bästa kompisar och vi visste inte ens vad ordet älska betydde då. Det var en annan sak. Hursomhelst så tror jag att Annika kommer att hitta den rätte och du kommer också att göra det, sa hon och de tittade på varandra en lång stund.
- Jag kanske inte visste vad älska betydde då men jag vet det nu. Jag älskar dig och det har jag alltid gjort. Du är den rätta för mig, sa han och kysste Maria varsamt.
Läpparna snuddade först varandra och sedan började tungorna leka inne i de öppnade munnarna.
Thomas höll armen runt hennes midja och lade henne mjukt och försiktigt ner i gräset som om hon vore en dyrbar sak som kunde gå sönder om han inte aktade den.
- Nämen, ser man på. Är det inte Thomas ”Langaren” Andersson? sa en man som stod ovanför dem.
Thomas reste sig snabbt upp.
- Vad gör du här, Ricky? sa han argt och knuffade till honom.
- Är det så man hälsar på en gammal vän? sa killen som verkade vara full.
- Och vem har vi här? Det är en riktig liten sötnos du har skaffat dig ikväll. Hur är det med Annika, förresten? Jag trodde jag skulle hitta er här hur påtända som helst. Du har möjligtvis inget på dig som jag kan köpa? frågade han flinande.
Thomas vände sig om och tittade på Maria. Plötsligt snurrar han runt och smäller till killen som ramlar ner på marken med blod rinnande nerför näsan. Han tog fram en liten näsduk och torkade bort blodet så gott han kunde.
- Det där var inte så smart gjort, sa han och reste sig upp.
- Tommy! John! ropade han.
Två kraftiga killar klev fram ur några buskar. De tog tag i Thomas armar och höll tillbaka honom. Ricky gick fram till Maria och drog upp henne från marken. Han skrattade och tog upp en fickkniv ur fickan.
- Du vill väl inte att jag skadar horan? Fast hon betyder väl inget för dig. Hur mycket får du betalt? frågade han och höll armen runt hennes midja och kniven vid hennes hals.
Thomas försökte rycka sig loss men killarna höll honom tillbaka.
- Jag behöver inte dig, så du kan gå. Kom bara ihåg att ifall du skvallrar till polisen så kommer jag att köra kniven ner i strupen på dig. Okej? sa han och släppte Maria.
Hon tittade på Thomas som mötte hennes blick. Hon kunde inte lämna honom. Hon tog ett djupt andetag.

- Förlåt Sensei, men jag måste göra det här, sa hon och vände sig mot Ricky som höll på att lägga ner kniven.
En karatespark mot bröstkorgen fick Ricky att falla ner till marken. Maria vände sig mot de två andra killarna som snällt och försiktigt drog sig tillbaka. Maria och Thomas kunde snabbt ta sig därifrån.
- Vart har du lärt dig det där? sa Thomas och tittade på henne.
- Jag glömde säga att jag har tränat karate i fyra år, sa hon och tittade på honom.

De stannade strax innan Marias båt.
- Jag är så ledsen för att du behövde vara med om det här, sa han och lade armarna om henne.
Han gav henne en puss på pannan.
- Jag vill inte lämna dig ensam inatt. Kan du inte sova med mig i Sofies båt? sa han och tittade djupt in i Marias ögon.
- Jag måste bara fråga mina föräldrar först, sa hon.
Det var inga problem eftersom hennes föräldrar känner Sofie och Thomas sen tidigare.
Maria märkte direkt att Sofies barn var väldigt skrikiga och förstod mycket väl att Thomas tyckte att de var jobbiga. De andra somnade direkt i sina små hytter men inte Maria och Thomas. De låg hopslingrade och myste.
- Vi har mycket att ta igen, sa Maria.
- Jag tycker det känns som att vi aldrig har varit ifrån varandra, sa Thomas och log.
De låg tysta en lång stund och Maria funderade mycket.
- Jag vill hjälpa dig med dina problem, sa hon allvarligt.
- Hur kan du hjälpa mig? frågade han nyfiket.
- Jag känner några bra psykologer och min mormor är en före detta missbrukare, sa hon.
- Okej, du får hjälpa mig på ett villkor. Du måste vara med mig. Jag vill vara med dig så mycket som möjligt. Jag älskar dig så mycket, sa han och gav henne en kyss.
- Jag älskar dig med, sa Maria och de somnade in.
Morgonen därpå lämnade Maria hamnen tidigt med sina föräldrar. Hon hade tyst lämnat Thomas hytt och sedan skyndat sig till sin egen båt. Ingen av dem visste var den andra bodde men Maria visste att de skulle träffas igen.

- Mormor, var är du? ropade Maria.
Det har gått två veckor sedan hon och Thomas skildes åt.
- Jag är i trädgården! ropade hon tillbaka.
- Hej, mormor. Jag behöver din hjälp, sa hon och satte sig ner bredvid henne i den stora hammocken.
- Visst. Vad kan jag hjälpa till med? frågade hon.
- För flera år sedan, innan jag flyttade hit, så hade jag en bästa kompis som heter Thomas. Vi träffades nu när vi var ute med båten senast. Han berättade för mig att han har varit missbrukare i över fem år. Jag tror inte att han har slutat än och jag undrar om du kan prata lite med honom? frågade Maria.
- Visst, det gör jag gärna. Var är han? frågade hon.
- Jag vet inte, men jag tänker hitta honom på något sätt.
- Han betyder mycket för dig, eller hur? sa hon och log.
- Ja, det gör han. Jag älskar honom så mycket och jag vill så gärna hjälpa honom, sa Maria.
- Jag pratar gärna med honom men du vet att det bara är han som kan ändra på sig och det är svårt. Jag har varit med om det själv, sa hon.

Maria åkte tillbaka till sin gamla hemstad. Hon tänkte fråga om de som bor i det lilla radhuset nu vet var Thomas bor.
- Ursäkta mig, jag undrar bara om du vet var familjen som bodde här tidigare finns nu? frågade Maria artigt efter att ha ringt på.
- Jag är en släkting till de som bodde här. Jag vet bara vart mamman och sonen bor. Pappan har försvunnit. Föräldrarna skildes nyligen. Känner du dom? frågade mannen som stod i dörröppningen.
- Jag känner Thomas. Skulle jag kunna få hans adress? frågade Maria.
Hon fick adressen av den snälle mannen och tog bussen dit. Tydligen bodde han i en lägenhet och det var inte så svårt att hitta de höga huset. Thomas Andersson 11b stod det vid ingången. Hon gick upp två trappor och hittade dörren längst bort i korridoren. Hon hittade inte ringklockan så hon knackade istället. Det tog en stund innan dörren öppnades.
- Hej Maria! sa Sofie som stod i dörröppningen.
- Hej, är Thomas här? frågade Maria.
- Ja, fast han är sjuk. Influensan tror jag, sa hon och tittade in i lägenheten.
- Herregud, släpp in henne! ropade Thomas från vardagsrummet.
- Kom in, sa Sofie motvilligt.
Thomas låg i soffan och såg sjuk ut. Han mötte Marias blick och tittade sedan på bordet. Maria följde hans blick som fastnade på det vita pulvret som låg på en liten spegel.
- Maria, följ med mig till köket, sa Sofie och gick dit.
- Jag hittade honom här. Jag har verkligen försökt hjälpa honom men han vill inte ens försöka sluta med drogerna. Han bad mig hitta dig förra veckan men det var omöjligt. Jag tror att han vill att du hjälper honom, men han vägrar att prata med psykologer eller i grupper, sa hon oroligt.
- Jag måste prata med honom, sa Maria och gick in i vardagsrummet.
Thomas tittade bort. Han skämdes.
- Thomas, titta på mig. Jag vill hjälpa dig. Orkar du följa med mig nu direkt? frågade Maria.
Han vände sig mot henne och nickade. Sofie erbjöd sig att köra dem. Det tog ungefär en timme tills de kom fram till Marias mormor. Hon satt i gungstolen på verandan. Maria presenterade Thomas och mormor för varandra och lämnade dem sedan ensamma. Maria och Sofie satte sig i köket och tog en kopp kaffe.

En timme senare steg mormor in i köket.
- Gumman, Thomas vill prata med dig, sa hon och satte sig bredvid Sofie.
Maria gick ut bakvägen och satte sig bredvid Thomas på trappan.
- Hur mår du nu? frågade hon försiktigt.
- Det är okej. Din mormor är verkligen förstående. Hon gav mig det här numret till någon kille i Stockholm som kan hjälpa mig, sa han och höll fram en liten pappersbit.
- Bra. Då ringer vi honom direkt, sa Maria och gick tillbaka in i huset.
Efter en stund kom Maria och Thomas in i köket och berättade att de ringt och att de hade fått en tid redan nästa vecka.






Tre månader senare…

- Kom och ta mig då! sa Maria och studsade basketbollen.
Thomas ryckte åt sig bollen och kastade i den i korgen.
- Snyggt, berömde hon och tog upp vattenflaskan.
De satte sig ner på bänken och tittade ut genom fönstren. Det regnade och löven började falla från sina grenar. Sommaren var snart över och hösten var på väg. Maria och Thomas har kommit varandra mycket närmare de senaste veckorna och nu var alla problem lösta, i alla fall det viktigaste. Idrottspsykologen i Stockholm hjälpte Thomas genom den tuffa tiden på avvänjningskliniken. Idag är Thomas helt fri från drogerna och har börjat ett nytt liv tillsammans med Maria. De har varit och tittat på en lägenhet som de eventuellt kommer att köpa och bli sambos. Imorgon reser Maria och hennes föräldrar till Cypern. Hon ska vara borta i två veckor.
- Jag ringer dig när jag kommer hem, sa Maria och gav honom en kyss.

Thomas åkte hem. Han såg fram emot att ta en öl och se fotbollsmatchen på TV:n. Han blev förvånad när dörren var olåst. Lampan i vardagsrummet var tänd. Han hörde ljudet från TV:n och steg sakta in. I soffan ligger Annika och på bordet ligger det två små ecstacytabletter. Han rusade fram och grep tag i hennes arm. Hon ryckte till.
- Hej älskling! Jag är hemma, sa hon och log.
- Hur många tabletter har du ätit? frågade Thomas oroligt.
- Jag har bara tagit en. Du måste prova. De är bara så häftiga. Importerade direkt från Paris, sa hon och blundade.
Han lyfte upp henne och bar in henne i sovrummet.
- Lägg dig här och sov. Jag tar soffan, sa han.
- Men jag är inte trött. Stanna här hos mig, sa hon och tog hans hand.
Han såg hur tanig hon hade blivit och hennes händer var bara ben.
- Är du hungrig? Jag kan laga något åt dig, sa han.
- Nej, jag vill bara att du lägger dig här bredvid mig, sa hon.
Han gjorde som hon ville. När hon efter en stund hade somnat gick han in i vardagsrummet och bäddade soffan. Han sneglade på tabletterna som låg på bordet. Han gick och hämtade en kudde och lade sig sedan i soffan. Hans blick fastnade på tabletterna.

Nästa morgon vaknade han av fåglarnas kvitter utanför fönstret. Han kände hur hjärtat slog snabbt och huvudet ömmade. Sedan riktades hans blick mot bordet. Tabletterna var borta. Han reste snabbt på sig och kände hur benen inte orkade hålla honom uppe.
- Thomas? Vakna nu, klockan är två, sa Annika och skakade på honom.
Han satte sig upp och tittade in i hennes ögon.
- Maria? Jag har gjort något dumt, sa han.
- Gubben, det är Annika. Mår du inte bra? frågade hon och skrattade sedan till.
- Jag visste att du ville ha dem. Visst mådde du underbart. Hur länge var du uppe? frågade hon.
Han suckade. Han fick inte bort bilden av Maria framför sig. Han hör hennes röst i huvudet som säger till honom att sluta.
- Har du fler tabletter med dig? frågade han.
- Nej. Jag hoppades att du skulle ha det, men jag har rotat i dina fickor och där finns inget, sa hon.
- Hämta telefonen, sa han.


Han ringde Erik och bad honom komma över med tio ecstacytabletter och lite amfetamin. Det tog en timme innan det ringde på dörren och nu var det bråttom.
- Kunde du inte ha skyndat dig lite? sa Thomas när han öppnat dörren.
- Det är inte så himla lätt att få tag på skiten vid den här tiden. Har du pengarna? frågade Erik.
Thomas tittade på byrån i hallen. Där låg hans senaste lön som han nyligen tagit ut. Han jobbar deltid hos Marias pappa. Han drog ut lådan och tog upp pengarna. När Erik gått satte sig Thomas och Annika i soffan. Thomas tittade på Annika när hon snabbt svalde tabletten.
- Vill du att jag ska mata dig eller? sa hon och lade in tabletten i hans mun.
- Jag har saknat dig, sa hon och kysste honom upphetsat.

Två veckor senare…

Maria klev in i bilen som stod parkerad på flygplatsen. Hon längtade efter att känna Thomas armar om sin midja och hans kyssar bakom hennes öra. Solen sken ute när föräldrarna släppte av henne på vägen. Hon sprang uppför trapporna och öppnade dörren. Hon gick in i sovrummet men där var det tomt. Klockan var ju åtta på morgonen. Hon tittade in i vardagsrummet och tappade andan när hon såg Thomas sitta i ena hörnet och darra. Hon såg tabletterna på bordet och fattade direkt vad som hade hänt. Hon sprang fram till honom och satte sig ner på huk.
- Thomas? Titta på mig. Vart fick du tag på det här? frågade hon.
Han tittade in i hennes ögon med en tom blick.
- Han ringde efter det såklart, sa en röst bakifrån.
- Vem är du? frågade Maria.
- Jag heter Annika och är Thomas fästmö. Vem är du? frågade hon.
- Fästmö? upprepade hon och vände sig mot Thomas.
Han tittade ner i golvet.
- Jag är tydligen ingen, sa hon och rusade ut ur lägenheten.
Hon tog en taxi hem och ringde mormor direkt.
- Jag behöver numret till Mikael, sa hon snabbt.
Hon ringde upp honom i Stockholm och berättade vad som hade hänt. Han lovade att komma redan imorgon för att hjälpa Thomas.

Nästa dag ringde Mikael sent på eftermiddagen.
- Jag är med Thomas och Annika på sjukhuset nu. Jag ska kontakta polisen angående tabletterna som Annika tydligen importerade från Paris. Jag förstår inte hur hon fick med sig dem genom tullen. Thomas berättade nyss en sak för mig som han vill att du ska veta. Kan du komma hit? frågade han.
- Jag kommer om 10 minuter, sa hon.
Maria öppnade sakta dörren till Thomas rum. Han låg i sjukhussängen med dropp i ena armen. Hon satte sig ned i stolen bredvid sängen. Han tittade på henne.
- Maria, jag är ledsen. Jag kunde inte hålla mig borta, sa han.
- Nej, jag märker det. Vad var det du ville säga till mig? frågade hon
- Jag friade till Annika för några dagar sedan. Jag älskar henne men det var inte bara därför jag bad henne gifta sig med mig. När hon var i Paris fick hon jätteont i huvudet och kunde inte sova. Så nästa dag åkte hon till sjukhuset. Där fick hon reda på att hon har en hjärntumör. Då var hon också gravid i andra månaden. Det var därför hon stack till Paris, för att sluta med drogerna och ta hand om sig själv under graviditeten, men det gick inte.

Nu har hon bara fem år kvar att leva och hon vill inget hellre än att få föda det här barnet och uppfostra det tillsammans med mig. Hon vill att barnet ska ha en familj och hon vill också att vi lägger av med drogerna. Vi ska få hjälp av Mikael. Jag älskar dig jättemycket men jag måste finnas där för Annika och barnet. Jag vill att hon ska vara lycklig den tid hon har kvar. Det är jag som har förstört hennes liv med knarket så nu är det min uppgift att försöka göra det bra igen. Jag hoppas att du förstår? sa han.
Maria nickade och lade sin hand över hans.
- Jag är stolt över dig, sa hon och gav honom en puss på kinden.

Fyra år senare…

Båten gungade lätt under Maria. Hon låg på däck och solade. Hon hade köpt sig en helt egen båt. I sommar har hon varit längs hela kusten med sin rumskompis Tina som låg bredvid henne.
- Maria? Är det du? sa någon från bryggan och hon ryckte till.
- Thomas? sa hon och tittade på mannen som stod på bryggan med en liten kille i handen.


Författare:

Publicerat

Dela: