Fallen Ängel


”Vem är du?” knarklangaren blickade klentroget upp på henne. Plågorna från såren i hans mellangärde förvandlade förvåning till smärta i hans härjade anlete.
Blodet rann genom fingrarna på hans sammanpressade händer som han höll tryckta emot buken, det fortsatte i rännilar längs mannens handleder. På sin väg färgade blodet hans mörkblå kostym nästan svart innan det beblandade sig med regnet och förgrenade sig likt ett floddelta på den mörka parkeringsplatsen.
Hon krökte på läpparna i ett sadistiskt leende och tog några steg ut i den regnvåta natten. Det enda som bröt det kompakta mörkret var en ensam gatlykta, vars ljus omslöt hennes huvud likt en gloria när hon vände sig om. ”Jenoua, en fallen ängel.” Orden ackompanjerades av avtryckarens klickande och den teflonbestrukna kulan som tyst genomborrade natten. Den långa ljuddämparen gjorde skottet till en viskning. Det var också en viskning, dränkt i blod som blev det sista som passerade langarens läppar. Kulan penetrerade snabbt hans pannben, slet sönder hans högra hjärnhalva och innan den avslutade sin resa i asfaltens grova yta spred den en sträng av hjärnsubstans från mannens bakhuvud ut i den regndränkta natten.
Hon suckade, nöjet i att döda var över, kvar fanns bara en outsäglig trötthet och en innerlig önskan att få komma bort från det regn som rann ner längs hennes kappa och som fick hennes bruna hår att klistra sig kring hennes huvud.
Sin vana trogen hann hon inte ta många steg innan mörkret slukade henne helt.

Röken steg sakta från den glödande cigarettänden och bildade en tunn dimma i det slitna rummet. Glöden slocknade snart när den trycktes ned i ett slitet, välanvänt askfat.
Raymond plockade med vana fingrar upp en tändare från det medfarna skrivbordet innan han med en invand rörelse flippade upp locket och tände eld på den cigarett som stack ut ur hans mungipa. Med en njutningsfull min drog han ett djupt bloss innan han med en loj rörelse lät röken passera ut genom sina spruckna läppar och stiga emot det rökskadade innertaket.
Trött tillbakalutad i sin slitna kontorsstol kliade han sig frånvarande i den tredagarsstubb som täckte hans hakparti samtidigt som han betraktade det belamrade skrivbordet framför sig.
Räkningar låg blandade med barnotor, vräkningshot, efterlysningar och alla andra former av papper och allsköns skräp som har en tendens att när det en gång samlat sig, aldrig försvinner. Raymond suckade bara innan han lät sin bruna blick vandra vidare över skrivbordet.
Den dammgrå telefonen på hans skrivbord skrällde plötsligt till. Han lät signalen ljuda några gånger, fast besluten att tillbringa kvällen med den whiskyflaska som stod framför honom. När telefonen för sjunde gången gjorde sig hörd lyfte han av en ingivelse den skamfilade luren. När så rösten i luren började förmedla sitt budskap fick hans uttråkade anletsdrag plötsligt en prägel av järn. Allteftersom mannen i andra änden pratade på fick Raymond ett alltmer bestämt drag över ansiktet. En beslutsam rynka tog plats mellan hans ögonbryn och hans högerhand började krampaktigt krama om fåtöljens ena armstöd, samtidigt som den andra befäste sitt grepp kring telefonluren. När så mannen på andra sidan telefonlinjen tystnade var ett stillsamt, känslolöst, ”Tack”, det enda Raymond fick fram. Totalt ignorerandes frågorna som haglade från telefonluren placerade han den stillsamt på sin plats, och fick därmed mannens tröttsamma röst att dö ut. Total tystnad ersatte den. En stillsam beslutsamhet hade tagit Raymond i besittning. Den lilla ådra som börjat bulta i hans tinning och den glöd som börjat lysa i hans ögon vittnade dock om att stillsamheten inte skulle vara alltför länge.
Han drog ett sista bloss på sin cigarett innan även den var uttjänt och blev en del av en växande hög i skrivbordets askfat. Han tog ett djupt andetag som gav luft till hans lungor innan han målmedvetet började samla ihop sina saker.
Ett obehagligt leende började spela i hans mungipor vid åsynen av ljusets matta reflexer i sin Sig Sauer, dess bestående tyngd ingav honom en underlig form av trygghet. Den kyliga metallen pockade på honom och han kunde inte motstå frestelsen att ömsint smeka manteln med sitt ena långfinger. Han lyfte sakta det dödliga vapnet och log mycket ondsint när han kysste den kalla mynningen. Just nu hade han bara en tanke i huvudet: Hämnd.
Han svepte in sig i sin grå långrock som nådde honom ända ned till vaderna. Därefter placerade han en lika musgrå, bredbrättad hatt på huvudet och svarta, åtsmitande skinnhandskar på händerna. Efter att tryggt ha förvissat sig om att pistolen satt säkert i bälteshölstret svängde han så ut på gatan utanför sitt skamfilade kontor. Han smällde igen den slitna ytterdörren bakom sig och med ett snett leende betraktade han orden ”Raymond Coldstone – privatdetektiv”, som var påmålade på det sträva träet. ”Coldstone”, han smakade på ordet, det passade honom, hans hjärta hade genom år av lidande blivit sten och de stunder då hämndens hetta inte värmde hans inre var han synnerligen kall.
Han skrattade lågt, glädjelöst innan han med bestämda steg satte av emot ”Drakstaden”, de kriminellas näste och hans mål för kvällen. Med en cigarett i mungipan, en dödlig glimt i ögonen och plågsam hämnd i tankarna påbörjade han sin vandring ut i den regndränkta natten.
Det enda som dröjde kvar i Raymonds spår var en tunn rökslinga som i takt med det bortdöende ljudet av hans steg löstes upp och försvann i natten.


Hejdlöst grep han om hennes kropp. Åtrån lyste i hans ögon och grymt begär strålade från hans anlete. Våldsamt slog han ned hennes ömka motstånd, något som lämnade än fler märken på hennes kropp. Hennes slanka armar slog fruktlöst emot mannens vältrande kroppshydda och fick ytterligare ett slag mot sitt ansikte som belöning. Det knakade till i hennes käkben när förbrytarens näve träffade hennes käkparti och en tunn rännil blod påbörjade långsamt sin vandring nedför hennes haka.
Hon försökte skrika men hans mun som ovarsamt pressades mot hennes gjorde det lönlöst. Hennes krafter flydde henne snabbt och hon kände hur hennes kropp blev tyngre och tyngre. Det började svartna i utkanterna av hennes synfält och när så ett slutgiltigt slag träffade hennes tinning flydde hennes plågade medvetande från den sargade kroppen i mannens grepp.
Girigt lät han händerna löpa utmed hennes former. Han grep överallt på den slanka kroppen han höll i sina armar, nöjd över att äntligen ha erövrat kvinnans kropp. Med åtrå blixtrande från ansiktet grep han om hennes jacka och slet snabbt sönder den. Han fortsatte sin oömma behandling och fick brutalt av henne tröjan därunder. Hans stegrande begär visste inget slut och han blev allt snabbare och alltmer brutal i sitt sätt. Till slut var det bara en tunn T-shirt som skilde honom från kvinnans överkropp och han grep girigt om den, innan han plötsligt stelnade till.
Det omisskännliga ljudet av en pistolhane som spändes och känslan av kallt stål i nacken fick honom att ögonblickligen överge alla tankar på sitt rov.
Kvinnan dinglade lealös i hans armar nu när han lättat på sitt grepp. ”Släpp henne,” rösten var inte långt mer än en viskning, ändå lydde han omedelbart och med tidigare dold ömhet lade han ned kvinnan på parkens gräsmatta. Ett äcklat läte kröp fram ur strupen på personen bakom honom vid åsynen av den tilltygade kroppen.
”Res dig.” Samma korta ton och låga, mycket hotfulla tonfall, denna gång fanns det dock med en äcklad anstrykning. Stelt åtlydde han den befallande rösten intill sitt öra. Samtidigt försökte han försiktigt vända på huvudet men mynningen som trycktes hårdare mot hans spända hals förhindrade försöket. Avväpnande höll han fram händerna, bredde ut dem framför sin kropp.
Ett knivblad började plötsligt leka längs hans ryggrad. Uniformsjackan spändes kring spetsen. ”Rör dig” åter en befallning som skulle lydas, för att understryka orden trycktes knivspetsen in en aning och passerade mannens skjorta. Eggen rispade nu hans bara hud; trycket var tillräckligt för att håret på mannens armar skulle resa sig. Röstens ägare förde sakta mannen framåt, en bit bort från den medvetslösa kvinnan innan den beordrade honom att stanna.
Oändligt och olidligt sakta trycktes kniven in ytterligare en bit; en blodfläck började likt en blomma att slå ut över jacktyget. Mannen skrek till av smärtan innan personen bakom honom kraftigt placerade sitt knä i mannens knäveck, fick ned honom på alla fyra och sedan platt på mage. Gräset och myllan därunder kvävde effektivt mannens vrål.
Med ett knä i mannens korsrygg återupptog röstens ägare sin lek med kniven.
Knivspetsen trängde in ytterligare någon millimeter och blomman av blod började breda ut sig till en sjö på mannens rygg. Ordet ”polis” skars prydligt av på mitten när kniven flyttades upp en bit och ritade en djupröd rand i mannens rygg. Kniven skar plötsligt in i hans vänstra njure och ytterligare ett utrop av smärta försvann ned i jorden. Ett tillfredsställt läte, någonstans mellan en fnysning och ett kort skratt spred sig genom mörkret och det stilla regnet. I nästa ögonblick trycktes kniven snabbt djupare in i polisens rygg samtidigt som pistolmynningen trycktes hårdare emot hans knottriga hud.
”Bon voyage,” den definitiva avslutningen i orden undgick den liggande polismannen i de vågor av smärta som hotade att sänka honom under det medvetnas yta. I nästa nu pressade Jenoua på avtryckaren och polisens spända kropp fick dödens slapphet. Kulan från hennes ljuddämpade pistol slog in i mannens bakhuvud, passerade genom hjärnbarken och ut genom kraniets framsida innan den borrade ned sig några centimeter i den fuktiga jorden.
Jenoua reste sig, betraktade stillsamt scenen vid sina fötter. Polisens blod hade flutit ut omkring honom och färgade gräset rött kring hans kropp. Äcklad spottade hon på våldtäktsmannen samtidigt som hon vände den nu livlösa kroppen ryggen.
Sältan i hennes tårar blandade sig med regnets väta när hon långsamt gick sin väg med den tilltygade kvinnan i sina armar.

Och så blev parken och dess grönska ensamt vittne till sådana dåd som ingen sådan vacker plats borde bevittna, sådana dåd som ingen förtjänade att se.


Beslutsamt stegade Raymond genom natten, alltjämnt åtföljd av en orm av rök. Han körde sina handskbeklädda händer djupare ned i rockens fickor och kramade samtidigt sin pistol genom tyget. Regnet hade upphört, kvar fanns bara höstens och nattens kyla som ännu låg tung över staden
Det fåtal gatlyktor som ännu fungerade kastade ett gulaktigt, blekt sken över gatan. Ljuset som föll över Raymonds ansikte tycktes absorberas av hans mörka, hämndlystna ögon, något som skänkte dem en underlig, hotfull lyster.
Vreden pumpades genom Raymonds ådror, åratal av uppdämt hat hade slutligen brutit den fördämning som hållit den på plats och den vällde nu fram inom honom.
Minnen från det förflutna bubblade och sjöd inom honom, eldade på hans vrede och drev honom framåt, ständigt framåt och längre in i de mindre gästvänliga delarna av staden, de ljusskyggas tillhåll: Drakstaden.
En lättklädd glädjeflicka erbjöd honom beredvilligt sina tjänster men han tittade inte ens åt hennes håll; hans sinne var inställt på hämnd.
När så en knarklangare diskret visade sina varor var det med en kraftansträngning han lät bli att krossa langarens näsa, istället skakade han kort på huvudet och gick vidare.
”Knark” han spottade föraktfullt ut ordet i natten; knark var vad som dödat hans son, eller mer exakt, en knarkaffär som gått snett…
För åtta år sedan hade William Coldstone tagit anställning hos polisen. Han hade utbildat sig till fältagent och börjat jobba sig in i de kriminellas kretsar.
Raymond hade då varit stolt över sin son, nu grät han tårar av bitterhet.
Wills skarpa intellekt, snabba uppfattningsförmåga och hans handlingskraft föll de kriminella i smaken; han klättrade snabbt inom deras hierarki. Han hade snart varit inblandad i ett flertal knarkaffärer och samlat på sig tillräckligt med material för att sätta dit ett femtiotal mindre langare. Men Will visste att vad han hittills sett endast var toppen av ett isberg, att sluta nu skulle vara som att hugga av svansen på en jättelik orm och sedan låta den växa ut igen medan man lät huvudet vara.
Förgäves försökte hans chefer få honom att sluta upp, men Will fortsatte enträget med sitt arbete.
Raymond förbannade tyst sig själv för att han inte mer ihärdigt försökt att övertalat sin son, samtidigt viskade en röst i hans bakhuvud att Will inte skulle ha lyssnat på honom; han var lika envis som sin far.
Det avtagande regnet som fuktade staden passade mycket bra ihop med Raymonds dystra sinnelag.
Will hade tillslut skapat sig ett eget mindre knarkimperium, efter fjorton månaders hårt insiderarbete skulle han få skörda frukten av sitt slit. En knarkkung inom staden hade visat sig intresserad och villig att sälja ut ett stort parti heroin. När affären gick igenom skulle ett femtiotal poliser slå till och ”kapa ormens huvud” som Will lyckligt utbrustit. Kvällen för affären blev Will upptäckt, och avrättad… Exakt hur det gått till var det inte många som visste, men resterna av hans lemlästade kropp lämnades i en svart sopsäck utanför polisens högkvarter; innehållet hade fått många att tömma magsäcken…
Raymond knöt handen av återhållen vrede och tårar av bitterhet började fukta hans mörka ögon. Raymond mindes alltför väl polischefens ord. ”Inget vi kan göra”, ”klantat till det”, plattityderna och klyschorna hade duggat tätt den dagen. Officiellt visste ännu ingen exakt hur han åkt dit; Raymond avskydde allt officiellt.
Minnena fick vredens eld att flamma upp inom Raymond, vem som än läckt så måste det ha varit någon på toppen; inga andra kände till sambandet mellan Will och polisen.
De veckor som gått efter Wills död hade flertalet mindre knarklangare hittats brutalt mördade, vissa kvävda av sina egna spyor, andra utan tio hela ben i kroppen, ytterligare andra hade stora skärsår och några hade blivit dräpta av pistolskott. Raymonds bittra vrede hade dock inte dämpats av att likvidera langare efter langare och efterhand hade morden avtagit.
Raymond hade i vanmakt och bitterhet hoppat av sin plats hos polisen och startat den bana som privatdetektiv han hade idag.
Under de åtta åren som passerat sedan Wills död hade Raymond skapat sig ett eget nätverk av kontakter som höll honom underrättad. Han hade febrilt letat efter sin sons mördare och inatt hade en av de kontakterna fått syn på en av hans sons tidigare kontakter, en tidigare medelhandlare som under åren stigit i graderna och nu själv var en stor haj i de kriminellas hav. Officiellt var han laglydig, och officiellt hade han ett rent brottsregister; officiellt existerade inte de tre arresteringar av mannen som skett under de senaste tio åren… Raymond var mycket, mycket trött på allt officiellt.
En cigarettfimp landade i rännstenen framför Raymonds låga skinnskor, med ett fräsande trycktes den ned i trottoaren och med ett klickande läte och en invand rörelse tände Raymond en ny.
Samtidigt som himlen började färgas gyllene av den uppåtgående solen i öster fortsatte han sin väg, djupare in i det kriminellas hjärta: Drakstaden.


Gryningen infann sig sakta över staden. Den började som en skiftning av horisonten i öster; övergick från en kolsvart vägg till en jämngrå fasad. Regnet som gisslat staden under nattens lopp sveptes bort med den kyliga morgonvinden, en vind som också rufsade till Jenouas hår. Hon var på väg hem genom natten, den misshandlade kvinnan vilade inte längre i hennes armar; Jenoua hade sett till att hon kom till sjukhus.
Minnen av mannen som i parken våldfört sig på kvinnan fick andra tankar i rörelse, de i sin tur fick äldre minnen att rusa genom hennes. Minnena slet i bilder från det förflutna och frammanade dem för hennes inre syn. Som på film spelades scenerna upp på hennes näthinna.
Mannen som böjde sig över hennes fallna syster, som med ett grymt leende på läpparna lämnade henne, döende.
Gråtandes av vanmakt och hjälplöshet hade Jenoua förgäves försökt blåsa liv i den livsgnista som ännu brann inom hennes syster, men innan ambulansen kom dit hade den redan slocknat…
Jenoua bet sig hårt i läppen för att inte tårarna skulle komma längre än till hennes ögonvrår där de nu låg, brännande heta, fulla av hat och hämndlystnad. Insvept i minnen och uppfylld av hämndlystnad påbörjade hon sin vandring i det förflutnas dunkla korridorer...

Skrattandes och hand i hand gick de genom parken, en elvaårig Jenoua och hennes åtta år äldre syster, Alicia. Det var en ovanligt vacker höstdag, träden gnistrade i guld, rött och gult och gräset var ännu grönt. Aftonsolens strålar spelade över omgivningen och skänkte liv i sina spår.
Gruset knastrade under de båda systrarnas skosulor och ackompanjerade fågelsången som tunnades ut alltmer ju längre ned solen sjönk på sin evinnerliga bana.
Där de båda systrarna gick var de väldigt lika varandra, nästan som spegelbilder. Fast Jenouas drag var ännu flickaktig medan Alicia förde sig med en kvinnas grace.
Försjunkna i samtal gick de båda vidare genom parkens grönska.

En man från en korsande gångväg föll plötsligt in ett tiotal meter bakom dem. Ytterligare en man kom gående på vägen framför dem och lämnade en stig som slingrat sig fram runt en kulle bakom sig.
Utan att ta notis om mannen som kom emot dem, eller han som långsamt strövade bakom dem, fortsatte systrarna sin promenad hemåt.
Ungefär en meter innan systrarna skulle möta mannen som kom emot dem spärrade han plötsligt av gångvägen. Alicia avbröt sig mitt i en mening åt Jenoua och riktade uppmärksamheten mot mannen som plötsligt stod framför dem. Alicia gav honom en frågande blick och började betrakta honom ingående.
Han var en äldre man och hans åldrade ögon, brinnande av begär mötte hennes forskande blick.
”Vill ni något?”, Alicia som hade en stark känsla av obehag krypandes längs ryggraden försökte göra rösten stadigare än vad hon kände sig.
Mannen krökte lätt på läpparna i en bisarr liknelse av ett leende. Utan att svara tog mannen ett steg framåt så att endast ytterligare ett eller två åtskilde dem; Alicia tvingade sig att inte rygga tillbaka.
Hela Alicias kropp signalerade nu fara och förgäves försökte hennes panik få henne att lägga benen på ryggen. När mannen tog ytterligare ett steg emot henne kunde hon inte låta bli att rygga tillbaka; mannens leende breddades och fick en mycket självsäker ton. ”Vad jag vill?” en underton av munterhet smög sig in i det hånfulla tonfallet. Nöjd över den skälvning som for över Alicias hud besvarade han snabbt sin egen fråga: ”Jag vill ha dig.” I samma ögonblick som innebörden av hans ord nådde Alicia slog mannen bakom dem till.
Jenoua som stod några steg bakom Alicia fick ett hårt slag i bakhuvudet som skickade ned henne i det fuktiga gräset. Genom en ridå av tårar, smärta och mörker såg Jenoua skräckslaget på hur de överföll Alicia.
Deras händer slet i hennes kropp och kläder och slagen haglade ned över henne så fort hon bjöd motstånd. Alicia kämpade frenetiskt mot männen som nu nästan fått ned henne i gräset, hon rev, slog och sparkade om vartannat. Hon fick tag om bröstfickan på den äldre mannens kavaj och med ljudet av sömnad som gick sönder flög dess innehåll ut över gräset.
En mycket liten läderpärm landade några tum ifrån Jenouas nästintill medvetslösa kropp. Smärtan hotade att spränga hennes huvud när hon sakta vände på huvudet från scenen framför sig till den metallprydda läderpärmen. I chocktillstånd betraktade hon den några ögonblick, innan hon tog ett krampaktigt grepp kring det sträva lädret och förde in den under sin unga kropp.
Hon riktade en sista blick mot sin syster som nu omilt blev omhändertagen av den äldre mannen medan den yngre endast var åskådare.
Jenoua försökte tvinga sin kropp att uppamma krafter, med en sista kraftansträngning försökte hon ta sig upp på fötter, men hennes skakande ben fick henne att falla halvvägs och dunsen när hennes huvud slog i marken sände henne barmhärtigt ned i medvetslöshetens djup…


Det klickade lätt i det väloljade låset när den svarta trädörren öppnades. En fetlagd man i övre medelåldern gjorde makligt entré. Han bar en prydlig grå kostym med tillhörande svart slips.
I den ena av sina till synes uppsvullna nävar höll han stadigt en svart portfölj som buktade lätt av mängden papper den innehöll. Snart placerades portföljen på det skrivbord av mahogny som stod nära rummets ena kortvägg.
Mannen fortsatte över golvet och vred till de persienner som hängde i skyskrapans stora fönster så att det skulle släppa in det lilla solljus som lyckades tränga igenom den tjocka smogen som låg likt ett täcke över staden.
Mannen grinade illa vid åsynen av de mörkgrå massorna av smutsblandad dimma som välvde sig i den en gång friska morgonluften. Han vände fönstren ryggen och slappnade av i ansiktet, något som bara fick ett fåtal av hans rynkor att släta ut sig. Mannen placerade snart sin omfångsrika lekamen i den komfortabla chintzfåtöljen bakom sitt väloljade, mörka skrivbord. Han smekte ömt träts blanka yta innan han med en tung suck tog upp dagens första pappersarbete, samtidigt som dagens första kopp kaffe rann ned i hans strupe.

Polischef Roy Barton var en till synes fridfull, något överviktig man i femtiofemårsåldern. Håret hade börjat tunnas ut över han hjässa och rynkor låg numera likt ett nät över hans ansikte. Åratal av osunt leverne hade satt sina spår hos honom. Han led av benskörhet, svagt hjärta och långtgången åderförkalkning. En diagnos som kunde ställas på många män i hans ålder.
Roy hostade till, kaffet hamnade i vrångstrupen innan en del av det i en mindre explosion regnade från hans läppar och ut över hans papper, skrivbord och kostym. Roy svor för sig själv samtidigt som han försökte torka upp så mycket som möjligt av den svarta, varma vätskan med några pappersservetter.
Efter att ha tagit ett par halstabletter och några djupa andetag plockade Roy åter upp den nu kaffebestänkta rapporten. När han på nytt började läsa igenom rapporten började han också muttra lågt för sig själv, som om han provade ordens sanning genom att lyssna på dem. ”Polisman mördad”… ”knivskuren”… ”skjuten”… Orden dog ut och efterlämnade endast en tryckande tystnad.
Plötsligt för uppjagad för att sitta stilla reste sig Roy från sin stol. Han påbörjade sakta en vandring runt rummet, alltjämnt med rapporten svängandes i handen och upprepandes vissa delar av den för sig själv.
Det var länge sedan en polisman dött i staden. Senast var av en påtänd vandal som skjutit vilt mot polisen när de närmat sig hans knarkgömma. Det var en olycka, det här… Roy viftade åter med pappret i luften, ”Det är mord!” utbrast han för sig själv. Hans tankegångar fortsatte, ”och vem i helvete mördar en polis!?” Plötsligt förbannad slog han näven i skrivbordet till vilket han återvänt. Hullet i hans hand träffade med en dov duns polisemblemet som var målat på mahognyns mörka yta.
Frustrerad slog Roy på sin snabbkoppling till sin sekreterare i rummet utanför. ”Dowry?” han slängde snabbt iväg frågan genom luren, ett raskt ”Ja, Mr Barton?” blev hans svar. ”Skicka hit Keithings.” Han gjorde en kort paus, tillade ett kraftfullt ”Nu!”, till sina order och bröt sedan snabblinjen. Han skulle gå till botten med de här, ta reda på vad i helvete det var som pågick. Vad det än var så tyckte han inte om det, det hade Roy Barton redan bestämt sig för när han trött sjönk ner i sin skinnfåtölj och lät tankarna vandra.


Den ljusgrå morgondimman virvlade när en tung kropp slog ned mitt ibland den. Kvidandet från den fallna gestalten dog snabbt ut i den tilltagande dagen.
Raymonds handskbeklädda hand tog ett stadigt tag om den fallnes krage och drog upp honom på fötter.
Mannens ansikte var en vämjelig syn, näsan var knäckt på minst två ställen och dess blod hade flutit ut i stora delar av ansiktet. Ett ögonbryn var spräckt, något som resulterat i en mindre flod delvis torkat blod som runnit ned över hans kind.
Blåmärken som skiftade i allt från grönt till lila bredde ut sig över stora delar av ansiktet och tillsammans med det ena igensvullna ögat, vars ögonlock var dubbelt så tjockt som vanligt, var det en mycket ömklig skapelse som Raymond betraktade. Trots att ljuset var så knappt i den ännu tidiga morgonen undgick ingenting hans skärskådande blick. Med ett sinne förvridet av hat och hämndlystnad insöp han med tillfredställelse varje tum av mannens blåslagna ansikte.
”Du ljuger”, ett kort konstaterande, som fick den uppgivna blicken i mannens öga att rycka till av smärta som han visste skulle komma. Raymond log bittert när han kavlade tillbaka sin rockärm och förberedde sig för att åter sända mannen till marken. Det knakade obehagligt i Raymonds läderhandskar när han drog dem längre ned över händerna. Kraftlöst lyfte den misshandlade mannen sina armar till ett fåfängt försvar. Raymond log kallt innan han ingjöt lite av den åtta åriga vreden och hämndlystnaden som han inte redan slungat ut sig i sitt slag. Han styrde slaget under mannens armar, in i hans mage.
Kippandes efter luft föll mannen snabbt ned på marken, en liten kaskad av blod flög över hans spruckna läppar. ”Namn! ge mig namn!” Raymonds vrålande stämma dränkte ljudet av den liggande mannens rosslande andetag. Den misshandlade mannen försökte förgäves få sina lungor att arbeta och förse honom med syre nog att svara, han stod inte ut, stod inte ut. Raymonds lågande ögon stirrade in i hans omtöcknade smärtfyllda inre samtidigt som han ryckte upp honom från marken, enkom för det enkla nöje att åter slå ned honom.
Raymond måttade just ett slag mot mannens blodbestänkta käke när mannens mentala murar föll samman. Han hade plötsligt gripits av insikten att mannen inte skulle sluta plåga honom tills han dog eller tills han började prata, så vad var det för mening med att vara tyst? Mannen började omtöcknat berätta om vad som hänt då för åtta år sedan, när William Coldstone varit hans konkurrent.
Två tänder, och resterna av ytterligare tre följde med nästa gång mannen skickade en blodblandad loska mot asfalten. Mannen spottade ytterligare några gånger och lät sedan sina lungor fyllas av morgonluften. Ett tappert försök att sätta sig ned resulterade i att han föll ihop en ömklig hög då hans ben inte bar honom. För en stund slutade marken att gunga och mannen fortsatte berätta.
Det ömsom pep ömsom rosslade i mannens lungor när han andades och flera gånger avbröt hostattacker hans historia. Tillslut blickade Raymond ned på honom med ett snett, tillfredställt leende. ”Draken” han smakade på ordet, begrundade med en konfunderad min vad mannen sagt innan han krökte på mungiporna i ett förväntansfullt leende. ”Draken” han upprepade ordet, mer nöjd med det för var gång.
Med två kulor i mannens pannben och ytterligare tre i hans bröstkorg tog han farväl av den före detta knarkkungen som nu gick till en evig vila. Som om en högre makt haft ett finger med i spelet kom hans kropp att vila ovanpå de män han hyrt för att beskydda sig, så att rollerna i döden var ombytta.
Leendes av en absurd lycka och med en cigarett utstickandes ur mungipan lämnade Raymond snabbt parkeringsplatsen.


Fortfarande djupt försjunken i en malström av minnen öppnade Jenoua dörren till sin lägenhet. Underligt frånvarande sjönk hon ned i en av fåtöljerna i sitt vardagsrum. Hennes blick vandrade över de ljusa tapeterna, utan att se dem. Henne öron lyssnade på den uppvaknade staden utanför hennes fönster, utan att höra den. Hennes fingrar smekte fåtöljens tyg, utan att känna det.
Hennes sinne återupplevde förfluten smärta och den slet som ett vildjur inom henne. Bittra tårar, laddade med sorg och saknad sipprade nedför henens kinder.
Hon lekte förstrött med den bruna läderpärm hon plockat upp från bordet bredvid sig. Hon öppnade den sakta och betraktade dess innehåll.
Hennes tårar torkade snart och ersattes av hämndbegärets nyckfulla lyster. Som otaliga gånger förr flammade den glödande vreden i hennes bröst upp till ett lågande crescendo när scenen av hur hennes syster våldtogs åter spelades upp på hennes näthinna.
Knogarna på hennes vänsterhand vitnade när hon kramade fåtöljens armstöd. Hon lugnade sin vrede med tanken på att det inte var långt kvar till hon kunde utkräva sin hämnd, och snart var den åter bara glöd.
Hon betraktade pärmens innehåll ännu en gång innan hon plötsligt beslutsam reste sig upp. En outhärdlig trötthet efter en mycket lång natt slog henne plötsligt. Sorg, vrede, hämndbegär och hat tyngde hennes axlar vart hon än gick. I natt hade smärtsamma minnen ytterligare ökat på bördan och det var knappt att hon kunde ta sig de fåtal metrarna till sitt sovrum och sin mjuka säng innan hon föll ned i den utmattades drömfria sömn.


Raymond såg ogillande på människorna som började befolka gatorna. De mörka gränder han annars favoriserade var inte längre så mörka, de tomma gatorna började fyllas och de mindre ljusskygga människorna påbörjade sin vardag. Raymond svor för sig själv, han var ju så nära sin hämnd. Att nu hindras av de människor som han annars inte brydde sig om var irriterande, mycket irriterande.
Allt arbete han lagt ned, all smärta han känt, allt blod han spillt, allt han genomlidit åren sedan Williams död rusade genom hans inre, manade honom att skynda sig.
Men Raymond ville ha det på sitt sätt. Han ville ha sin hämnd, ensam.
Det kliade obehagligt i Raymonds fingrar när han passerade en av stadens större skyskrapor. Där inne, sju våningar, sexton ynka meter var allt som skiljde honom från hans offer. Vargen från lammet… Men han lade band på sin hämnd, förmådde den vredes vind som rasade i hans inre att mojna. Han tystade med en viljeansträngning den röst som manade honom att ta hissen till sjunde våning och utkräva sin hämnd. Och som enda eftergift till sina inre demoner avlade han ett löfte, ”ikväll” mumlade han högtidligt, ”ikväll.”



Med ett mjukt spinnande startade bilens motor. Mjukt rullade däcken över asfalten från parkeringsplatsen och mot utfarten. Högljutt förbannade Roy de bilar som inte släppte ut honom på huvudleden.
Roy slog tungt händerna på ratten; dan hade varit ett helvete. Keithings hade ingenting vetat om mordet eller om någonting annat och lika lite insatta hade de andra distriktscheferna varit.
En lucka öppnade sig i körfältet och Roy var snabb med att fylla upp den. Samtidigt skickade han en förbannelse över alla långtradare och deras chaufförer som för vägarna var vad Al-Qaida var för världen, i alla fall om man frågade Roy Barton.
Den täta trafiken spädde på Roys usla humör som bara stigit sedan morgonen. På sitt kontor var han omgiven av kompletta idioter och inte var det bättre ute på vägarna.
Inte gick det bättre av att Roys alternativa karriär gick nedåt; knarkkungarna hade inte lämnat några bidrag till honom på ett tag och det var förmodligen dags att visa dem exakt vad som hände om man slutade ge gåvor åt Roy Barton.
Belåten med tanken på att tukta upp några kriminella och det faktum att han nu kom in på en betydligt mindre gata där han till sin glädje var ensam gav honom sinnesro. Den varade i fem meter tills en rad betongblock spärrade hans väg.
Med en högljudd förbannelse åt alla gudar som kunde tänkas lyssna steg Roy ur bilen. Med ederna osande ur munnen betraktade han de tre betongblocken som spärrade av större delen utav körbanan. Återigen förbannad vände Roy på klacken och hade plötsligt en ljuddämpad pistolmynning mellan ögonen.
Bilens fortfarande påslagna strålkastare gav kvinnan en strålkrans av ljus och skänkte en gloria åt hennes hjässa. Kvinnan log snett, ett leende som på något sätt gjorde hennes hållning än mer hotfull.
Jenouas pekfinger vibrerade lätt på avtryckaren och det var med en viljeansträngning hon undlät sig från att sända mannen till en mycket varmare plats.
”Vem är du?”, Roy stammade livrädd fram frågan mellan sina stumma läppar. Jenoua sänkte pistolen till hans bröstkorg och lät honom betrakta hennes ansikte.
Lösryckta bilder började fladdra för Roys inre. Ett brunt hårsvall som omslöt ett ljuvligt ansikte. En smidig kropp som var ung och villig. En vacker kvinna, en park, en våldtäkt.
Som träffad av blixten ryckte Roy till. ”D…d…du är inte… d….d….du kan inte vara….” Likblek i ansiktet började Roy backa bakåt. Jenoua bara log, visserligen mycket kyligt, men likväl så log hon. Hennes röst dröp av hat när hon besvarade hans tidigare fråga. ”Jag är domaren, åklagaren och advokaten i Livets Domstol”, hon tystnade. Hennes ansikte var en spegelbild av det djupa hat som grodde inom henne och den vredgade eld som kraftigt brann i djupet av hennes själ och som också lågade från hennes ögon. Hon fortsatte där hon slutat, ”jag är Jenoua, Alicias syster”. Plötsligt förstod Roy, den lilla brunhåriga flicka som han åtta år tidigare ignorerat hade vuxit upp och stod framför honom. En spegelbild av den kvinna han våldfört sig på åtta år tidigare. ”Din dom blir döden.”
Orden väckte honom ur hans drömmerier och påminde honom plågsamt om kvinnan han hade framför sig, den galna kvinnan fastslog han. Med ett skrik lade Roy plötsligt benen på ryggen innan två kraftfulla nävar fångade honom. ”Jag skulle inte göra så där om jag var du”, Raymonds viskning var mjuk som en moders tröstande röst och lika kall som vinterns blåst.
Roy ryggade tillbaka från mannen som plötsligt stigit fram ur mörkret. Det var som om mörkret personifierats, så mörk var den aura som strålade från Raymonds gestalt. ”Knark är inte bra, visste du inte det?, Roy” Raymond hade en mycket låg, hotfull klang i sin röst när han tillade: ”Eller ska jag kalla dig Draken?” Roy blev plötsligt slak i Raymonds grepp och skulle säkerligen ha svimmat om inte Raymonds näve just knäckt hans käkben. ”Jag är bödeln i Livets Domstol.” Raymond krökte på läpparna i något som var så förvridet av ondska och hat att det inte längre var ett leende. ”Möt din dom.”
Med de tre sista orden som avslutning började Raymond en skoningslös tortyr av Draken.
Med en välplacerad spark knäckte han tre revben, den som följde fick ytterligare två att brytas.
Åtta års återhållen vrede fann sin klimax när Raymonds väldiga nävar krossade Roys åldrade anlete. Hämndlystnaden stormade inom Raymond som nu totalt lät den ta över och från ett litet hörn av sitt medvetande betraktade Raymond med skräckblandad fascination sin behandling av Roy ”Draken” Barton.
Tillslut hade vredesstormen ebbat ut. Andfådd och flämtande betraktade Raymond den ömkliga hög av blod, kött och söndertrasat tyg vid sina fötter. Byltet rörde sig lite, tog ett tvekande andetag innan det rycktes up på sina sönderslagna fötter. Raymond pressade mynningen till ett avsågat hagelgevär mot Roys blödande tinning. Med de sista resterna av hatiskt hämndbegär började han långsamt tala. ”För William”, han fyrade av ett skott. Den spridda satsen bly slet sönder en stor del av mannens vänstra ansiktshalva, blod, hjärnsubstans, brosk och benbitar flög ut och landade på motorhuven till Roys bil som alltjämnt stod kvar.
Efter en kort nick mot Jenoua som ståndaktigt behållit sin plats under tortyren och nu var betydligt blodigare än tidigare, tillade han, ”för Alicia”. Det andra hagelskottet transporterade resterna av det nu oigenkännliga ansiktet ut över omgivningen. När kroppen landade på marken var det inte mycket mer än en något stympad hals som stack upp ovanför den en gång prydliga kragen. En röra av ben, brosk och kroppsvätskor hade ersatt huvudets plats och åsynen av den lemlästade kroppen skulle i ett annat läge fått Jenoua att kräkas. Som det nu var stod hon lugnt på sin plats.
Hon plockade fram den bruna läderpärmen hon burit med sig i nu åtta år, lättad åt att bli av med den kastade hon den mot den dåliga liknelsen av en människa på marken. ”Den här tillhör visst dig,” hennes röst var tom, känslokall: tomhet var allt hon hade kvar. En plötslig vindil bläddrade lite i pärmens blad och en åtta år yngre Roy Barton stirrade plötsligt ut på dem. ”Eller ska jag säga tillhörde?” Det ryckte lätt i Jenouas mungipor.
Ett underligt lugn hade sänkt sig över platsen och stillheten var en sådan kontrast efter allt våld att den bara tycktes bli större. Det återspeglades i Jenouas själ, hon kände för första gången, på mycket länge, en själslig frid. Med ett lätt leende och orden: ”Bon Voyage” lämnade hon Raymond och den före detta Draken Roy Barton bakom sig och försvann i natten.

Författare:

Publicerat

Dela: