Fallet med de försvunna löständerna




En morgonsolstråle filtrerades genom den tunna gardinen och träffade den sovande slottsherren på vänstra ögonlocket. Efter en stund öppnades det högra ögonlocket till en smal springa, medan det vänstra fortfarande var slutet. Den åldrige friherren gled sakta åt sidan tills den påträngande solstrålen träffade sidan om honom på tagelkudden. Sakta öppnades också det vänstra ögonlocket och blicken började svepa över den, i guldimitation, storslagna dubbelsängen. Sedan gjordes en snabb kringrörelse med blicken över sovkammaren för att se om allt var som det skulle. De storslagna tavlorna som visade olika skeden i släktens historia, trattgrammofonen som stod på chiffongbordet, och de kinesiska prydnadsfigurerna i sina krigsutrusningar som hotfullt stirrade på honom. Allt verkade finnas kvar, även denna morgon.
Slottsherren sträckte ut sin vänstra arm och tog upp sin pincené från nattduksbordet. Han tryckte fast de dimmiga linserna på den skarpt, krökta näsroten. Denna ansträngning fick hans höga panna att rodna och uppförstora alla de horisontella och vertikala veck som trängdes, tätt ihop från hårfästet ner till de plymlika ögonbrynen.
Han satte sig upp på sängkanten och körde fötterna ner i sina rosettförsedda inneskor. Någ-ra meter framför honom stod en stor, manshög golvspegel. Han skänkte en kort och avmätt blick i den.
– Vid alla smådjävlar, sade han tyst för sig själv. Den bild han såg var en suddig avbild-ning på en mager, åldrad figur i vit nattskjorta. Han tyckte han liknade ett spöke. Han tog av pincenén och torkade av glasen på nattskjortan, tittade ännu en gång i spegel, men av minen att döma var han fortfarande inte nöjd med synen.
Plötsligt knackade det varsamt på sovrumsdörren.
– Entré! svarade slottsherren.
Med tunga steg som fick golvet att vibrera, steg den överviktige betjänten över tröskeln med morgontidningen i handen.
– Ert morgonblad, ärade herre, sade Frans och överräckte bladet till sin herre.
– Var det allt, ingen post eller något annat?
– Nej, det var allt, högst ärade herre, svarade Frans och backade ut genom rummet och stängde dörren efter sig.
Frans torkade svetten ur pannan när han hade stängt dörren. Denna morgonprocedur tog alltid lite extra på hans nerver, man viste ju aldrig vilket uppvakningshumör husets herre hade vaknat till. Sist men inte minst så uttalade han några tysta besvärjelser över alla dessa trapp-steg.
Nästa göromål var att tillaga frukosten. Givetvis var köket beläget längst ned i källaren, vilket höll på att ta livet av betjänten med allt detta spring i trapporna.
Halvvägs ner till källaren hörde Frans herrn ropa på honom igen.
– Herregud, en dag kommer jag att stupa i trappen, muttrade Frans och vände på klacken.
Drypande av svett knackade ånyo Frans på sin herres dörr.
– Kom in! Frans har väl inte glömt att vi får middagsgäster klockan tre?
– Nej, herre, allt är förberett, svarade Frans och bugade sig djup och lämnade rummet.
Den gamle vapendragaren ställde sig framför spegeln och börjat klä sig. Borstade snabbt till mustaschen och de yviga ögonbrynen. Raskt svepta han rökrocken på sig och skulle precis köra ned handen i vattenglaset, som var beläget på nattduksbordet, för at ta upp sina löständer då han upptäckte att glaset var tomt. Han kunde för till fället inte minnas om han föregående dag hade lagt dem någon annanstans.
– Var i hela friden är mina löständer!? Han kände i munnen med tungan, men de var inte där. Blicken svepte runt rummet, skarpt och intensivt som på en hök. Men inga löständer gick att finna.
– Frans! ropade han irriterat, i en våldsam kraftansträngning.
Den korpulente betjänten som befann sig två våningar ned i källaren hörde hans skall. Gud i himlen, inte nu igen, tänkte han och tog sig för pannan. Det här kommer att bli min bleka död. Betjänten började ännu en gång den svåra och svettiga vandringen uppför alla trapporna till sin herre.
– Bra Frans, sade slottsherren och tittade en aning besvärat på den, drypande av svett, flåsande betjänten.
– Vi får göra en smärre ändring i frukostmenyn idag. Eftersom synnerligen dystra omstän-digheter tycks ha förmörkat denna morgon. Nämligen…, ja jag tycks närmre bestämt inte vara människa att komma ihåg var jag lagt de sabla löständerna. Jag får alltså be Frans om något mera lättuggat till frukost idag. Varför inte servera en soppa, och skulle du ha någon mjuk köttbit kan du väll lägga i den. Det var allt, Frans.
Betjänten nickade på huvudet och stegade sig baklänges ut genom dörren.
Frans kunde knappt hålla sig för skratt. Han fick sätta båda händerna för munnen för att inte förråda sig. Munter i sitt sinne så glömde han bort hur svettigt det var med all trapporna.
Väl nedkommen i källaren fick han sätta in det kallskurna i kylen och ta fram en soppgryta.
– Ha! Ha! Köket fylldes av ett ekande skratt. Där fick han allt, den gamle människoplåga-ren. Frans log med hela sitt breda ansikte medan han förberedde en fransk löksoppa. Av ren illvilja skar han löken i bitar där de flesta behövdes tuggas. Något kött blev det inte.
Betjäntens förhållande till sin herre hade varit ungefär densamma i alla år. Han hade nästan växt upp i slottet och övertagit sin fars anställning när denne blev för gammal. Till skillnad mot sin far hade Frans aldrig kunnat acceptera att vara andra till lags 24 timmar om dygnet. Men han hade aldrig klagat utan bidat sin tid till den dagen han skulle få mod att lämna detta ställe och söka sin lycka på annat håll. Men än så länge hade detta inte skett.
Slottsherren hade vuxit upp samtidigt med Frans och de var nästan lika gamla. Trots detta hade de aldrig blivit bästisar. Slottsherren ansåg och behandlade Frans alltjämt som en under-såte. Till råga på köpet hade han nu själv blivit mager och krokig, samtidigt som han plågades av ständig reumatism. Allt detta tycktes Frans ha undgått. Han hade bara blivit rundare och hållningen var det inget fel på. Dessutom hade han sina tänder i behåll. Trodde han. De tyck-tes i alla fall gå i mottsatt riktning: den ene blev alltmer mager och krum, medan den andre allt rundare och ståtligare.
Slottsherren hade denna morgon känningar av sin reumatism och gick med släpande steg mot matsalen för att äta frukost. Allt var framdukat: soppskålen, brödet och kaffet. Ännu en gång förbannade han att löständerna var borta. Han kunde fortfarande inte minnas vart han lagt dem.
– Det skall fan till att sitta och sörpla soppa som en tandlös, gammal kärring, muttrade han bittert och började istället läsa den medhavda tidningen.
Frans å sin sida hade dukat en furstlig matbricka till sig själv, som han tog med till sitt rum på andra sidan gaveln. Han fröjdade sig med allehanda delikatesser som slottsherren ej var förmögen att äta. Han frossade i skinka, rökt ål, grillade revbensspjäll, sill i ättika och diverse anda godsaker. Frans lyfte blicken mot skyn och log med sitt breda ansikte.
Denna dagen hade den gamle slottsherren bjudit dit sin syster och hennes man på middag. Ännu var det några timmar till dess, och hade han tur skulle han hitta sina tänder och även hinna med att sträcka sig en timme på sängen. Uppe på sitt rum vände han upp och ned på allt som inte var fastskruvat. Han kröp på alla fyra och sökte likt en blodhund. Men inga tänder gick att finna. Han fick väl finna sig i sitt öde, tänkte han, men han undrade hur det skulle gå på middagen utan sina tänder. Nu var det inte mycket och göra än att passa på att ta en liten lur innan det var dags att klä om inför middagen.
I andra delen av slottet hördes snarkningar. Frans hade blivit både mätt och trött av den tunga frukosten att han hade slumrat till en stund. Men han hade varit förutseende och ställt väckarklockan så han skulle hinna med middagen klockan tre.
Klockan två ringde väckarklockan och Frans slog sakta upp sina tunga ögonlock. Han borstade bort matresterna på sin kavaj och satte fart mot köket. Eftersom han viste att slotts-herren var utan sina tänder, så vad vore bättre än att servera hela sällskapet på en tomatsoppa. Sagt och gjort, än en gång åkte soppgrytan fram på spisen. Löken hackades och tomaterna skalades, alltmedan Frans ymnigt svettades.

På andra våningen stod slottsherren framför spegeln och drog sin gamla vapenrock över axlarna. Han dammade av några av sina medaljer på bröstet och sen knäppte han ihop rocken med de dubbla raderna av knappar. Han tvinnade ändarna på sina mustascher och drog sedan handen över den hårlösa skulten. Han skänkte ännu en gång en missnöjd blick mot spegeln, men sade ingenting.
Middagssällskapet hade anlänt och tagit plats vid det väldiga bordet i matsalen. Kristall-kronan skänkte ett dystert sken över matgästerna och fick deras skuggor att anta groteska skuggor på golvet. Frans hade dukat upp med tomatsoppa, korv, fläsk och bröd. Man började med soppan som Frans serverade. Slottsherren försökte vara sparsam med konversationen för att inte avslöja sin förlust av sina löständer. Han nickade mest eller skakade på huvudet för att visa att han var delaktig i samtalen.
När systern svalde en sked tomatsoppa stelnade hon plötsligt till och spärrade ut ögonen. Hon blev alldeles tyst och satte handen för strupen. Hennes ansiktsfärg övergick från blekrosa till mörkrött. Plötsligt for hon av stolen och slog i marmorgolvet med en duns. Sällskapet res-te sig snabbt upp för att komma till undsättning. Systern låg alldeles orörlig på golvet med uppspärrade ögon och munnen vid öppen. Systerns man kände på pulsen och satt sitt öra till hennes mun för att höra om hon andades.
Hon var död. Systerns man kom till att titta ned i hennes öppna mun och såg att något satt i svalget på henne. Det liknande ett par löständer. Han stack ned fingrarna i hennes hals och försökte få tag på dem. Men de satt för djupt ned i strupen för att få tag på. Eftersom hon inte själv bar löständer tittade alla på soppgrytan och sedan på Frans.
– Men jag förstår inte, stammade Frans, hur i hela friden har tänderna hamnat där?
– Det här är ju inte klokt! vrålade slottsherren och blev vild i blicken. Hur i hela friden har tänderna hamnat i tomatsoppan och hur fick hon ned dem i hasen? Det är sannerligen en gåta, det här. Men en sak är säker, dom har inte hoppat ned av sig själv. Eller hur, Frans!?
Frans var högröd i ansiktet och visste inte vad han skulle säga till sitt försvar. Han visste i alla fall att han var totalt oskyldig. Han hade definitivt inte placerat några löständer i tomat-soppan.
Alla männen samlades runt det bleka liket och tittade ned i hennes vidöppna mun under tystnad. Sedan satte de sig ned och slog var sitt glas sherry. Eftersom ett glas portvin sällan gör någon nytta, slog man upp två glas portvin. Ja man slog till och med upp tre glas av nyss nämnda dryck. Slottsherren var den första som reste på sig och bröt tystnaden
– Det här är ju mord, för böveln. Vi blir tvungna att kalla på polis för att klara ut den här soppan. Och du Frans… du får nog en hel del att förklara.
Stämningen var mycket tryckt när slottsherren lämnade rummet för att ringa till polisen.
Frans satt på en av de gustavianska stolarna och torkade sitt kallsvettiga ansikte medan blicken var riktat mot den nyss avlidne.
– Kommissarien kommer om en liten stund, sade slottsherren och tittade på sin systers man, Han tryckte ned pincenén hårt över näsroten och gav den förtvivlade Frans en mycket sträng blick. Sedan satte han sig ned, tände eld på en smal ciggar och inväntade rättmaskineri-ets början. Frans frågade om han kunde låna ett dylikt rökverk, men blev bestämt nekad.

Kommissarie Van Vresig kom anländande medelst cykel. Han tillhörde det polisdistriktet som gjort sig känd för att dyka upp inkognito, och då gäller det att kunna ta sig fram tyst och obemärkt. Han parkerade sin cykel på grusgången upp till slottet, cirka 100 meter ifrån själva byggnaden. Han steg av och började vädra likt en blodhund. Han gick sakta på grusgången och tittade intensivt ned i gruset. Ibland stannade han till och avgav ett och annat ”aha!” eller ”jaså!?”.
Till slut var han kommen ända fram till kökets ytterdörr där Frans stod på trappan för att ta emot honom.
– Kommissarie Van Vresig, förmodar jag, sade Frans och gjorde en gest att ta hand om kommissariens kappa och mössa.
Kommissarien svarade ingenting. Han gick fram till Frans och tog av sig sin kappa och sin engelska filtmössa, som var utrustad med skärm både fram och bak samt med öronlappar.
Frans tog snabbt ett steg baklänges och tryckte händerna lätt för sin uppspärrade mun.
Kommissarien släppte sin huvudbonad och sin rock framför fötterna på Frans som stod som förstenad. Sedan bockade han sig ner och lossnade lite på sina hårt snörade skor.
– Jag tänker först ta mig en snabb titt i slottet, sedan kan du visa mig platsen för mordet, sade kommissarien med en röst som var hård som granit och kall som is.

När kommissarien var klar med sin snabba undersökning anlände han till matsalen och stannade upp i dörrvalvet, betraktade sedan de närvarande med en blick som kunde få en rov-fågel att blygsamt generas. Hans skarpt skurna drag såg ut att vara utmejslade av ett rakblad. Munnen var tätt sammanbiten och bestod endast av ett tunt streck. Mellan de obarmhärtigt, stirrande ögonen reste sig en väldig örnnäsa, vars näsrot var tunn och vass likt en knivsegg. Kinderna var ihåliga och kindknotorna var tydligt markerade i det kammargrå ansiktet. Det blygsamma hårfästet och den höga pannan skänkte ansiktet ett visst uttryck av intelligens.

– Jag har fått en viss information om vad som förekommit i slottet, sade kommissarien, och en del ytterliggare information har jag själv skaffat mig, i och omkring slottet. Jag vill i alla fall att var och en skall berätta för mig, vad ni gjort timmarna innan och fram till det förmoda-de mordet. Kommissarien svept med blicken 180 grader och tittade Frans mitt i ögonen och bad honom börja.
Frans torkade ännu en gång svetten ur pannan, virrade runt med blicken en stund innan han osäkert började:
– Ja, jag har inte mycket att berätta. Någon timme innan olyckan skedde så tillredde jag tomatsoppa i köket. När sedan gästerna kom så serverade jag dem.
– Och i går kväll, vad gjorde ni då? avbröt kommissarien.
– Jag lade mig tidigt, svarade Frans med mycket darr i rösten.
– Lögn! röt kommissarien. Är det inte sant att ni och den sköna fröken Elinor, som är tim-anställd städerska på slottet, var ute och festade på värdshuset ”Tre skinkor”.
Frans började svettas alltmer och undrade hur kommissarien kunde veta detta. Men han vågade inte neka för han visste inte vad konsekvensen kunde bli. Slottsherren spärrade upp ögonen och gav honom en sträng blick.
– Och är det inte vidare sant att ni igår tappade era löständer, så olyckligt att de gick mitt av? Ni försökte visserligen limma ihop dem men de skulle ej hinna torka till kvällens lustighe-ter. Jag fann nämligen en liten skärva av ett par löständer här utanför på grusgången, och när jag gick igenom köket märkte jag en liten doft av Karlssons klister. Har jag inte rätt, betjänt!
– Ja, jag erkänner, svarade Frans och såg skamsen ut.
– Är det inte vidare sant att för att kunna spela världsvan herreman för städerskan, så säger det sig själv att det hade varit ett alltför osäkert äventyr utan några tänder i munnen. Ni löste ert problem, slugt och listigt, genom att smyga upp till den sovande slottsherren och så kallat låna dennes löständer som låg i ett vattenglas på nattduksborden. Detta skamliga värv gjorde att ni senare på kvällen kunde frossa i furstliga rätter, nedsköljda med ljuvliga viner tillsam-mans med den sköna städerskan.
Frans stod mållös. Han viste varken in eller ut. Hur i hela friden kunde kommissarien veta allt det här? Även detta tilltag kände Frans att det var lika bra att erkänna. Hade han nekat kunde kommissarien bara fråga den lösmynta städerskan så skulle hon förmodligen ha gett samma version.
Slottsherren gapade över det fräcka tilltaget. Hade han haft ett svärd i handen så hade han inte tvekat att använda det, försökte han övertyga med ett väldigt gestikulerande.
Kommissarien log belåtet. Han tittade på sitt sällskap likt han hade väntat sig applåder.
– Men hur kunde ni veta att vi var på ”Tre skinkor”, frågade Frans och såg ut som han hade ätit upp en hel påse med frågetecken.
– Ha! Utropade kommissarien. Jag behövde bara följa era fotavtryck från ”Tre skinkor” och tillbaka till slottet. Att det var dina avtryck såg jag när jag för en stund sedan, böjde mig ner för att låtsas lätta på mina skosnören. Jag såg då att det fattade en bit gummi på din vänst-ra klack.
En sådant defekt fanns också på fotavtrycken. Jag såg också att sidan om dina avtryck fanns även avtryck från ett par högklackade skor, ja då förstod jag att ni hade haft kvinnligt sällskap.
Och eftersom städerskan är det enda kvinnofolk inom en radie av tio mil, så var det inte svårt att förstå vem det kunde vara som gjort er sällskap.
Slottsherren och systerns man kunde inte annat än att storögt, förvånas av den mycket im-ponerande slutledningsförmågan som kommissarien visade prov på.
– Nåväl, sade kommissarien. Nu har turen kommit till slottsherren själv. Vill ni vara vänlig att redogöra för era förehavanden.
Slottsherren tog ett steg framåt och skänkte de andra en stolt blick innan han började:
– Jag hade känningar av min reumatism igår kväll och gick därför tidigt till sängs. Idag sov jag lite längre än jag brukar. Emellertid, efter jag stigit upp skulle jag sätta in mina löständer inför den annalkande frukosten. Jag älskar nämligen att gnaga revbensspjäll, så därför är det viktigt med mina löständer. Men när jag skulle ta upp mina löständer ur glaset så upptäckte jag att tänderna var borta. Glaset var alldeles tomt. Jag letade igenom hela rummet men utan något resultat. Jag kallade till och med på Frans, förklarade situationen för honom och bad honom därefter att servera mig en tallrik soppa till frukost.
– Ha! Ni ljuger, min bäste slottsherre. Ni sov nämligen inte igår kväll när er betjänt kom in i ert rum för att låna era tänder. Tvärtom, ni hade fullt upp med den ljuva städerskan som låg bredvid er i sängen.
Det gick ett sus genom rummet. Nu var det Frans tur att ge den gamle slottsherren en för-vånad men samtidigt skarp blick.
– Ni viste också att Frans tidigare på dagen hade tappat sin löständer så illa att de gått mitt av. Detta hade skett eftersom han tagit några djärv hopp i glädjeyra, därför att han skulle ut och supera med städerskan senare på kvällen. Städerskan berättade det säkert för er och ni två har antagligen skrattat gått åt eländet. Det var då ni fick den listiga planen att i god tid gömma era egna löständer och istället lägga dit er, sedan länge, avlidne moster Ingeborgs löständer i vattenglaset.
– Inte kan ni väl mena att jag skulle…
– Tyst! röt kommissarien till slottsherren som just skulle börja att urskulda sig. Glöm inte att jag har tagit mig en titt i slottet. Jag fann den tomma bronsasken där er mosters löständer normalt förvaras. Den låg i ebenholtsskänken som står placerad i vapenrummet. Det fanns också en liten inskription på asken där det stod: ”Moster Ingeborgs garnityr.” Ni anade med all säkerhet att Frans ej skulle finna annat råd än att lånad era löständer, hellre det än att spoli-era en träff tillsammans med den fagra städerskan och en ljuvlig afton på ”Tre skinkor”.
– Men? Hur? Mumlade den nu generade slottsherren, som vid detta laget hade fått en fin mörkrosa färg över hela ansiktet. Hur kan ni dra dessa slutsatser ur så dunkla bevis?
– Enkelt, svarade kommissarien utan att skänka slottsherren en blick. Som jag nyss berättat så fan jag ett avtryck och en skärva från ett par löständer på grusgången utanför, vilket vittnar om att ett par löständer fallit till marken. Alldeles i närheten fanns också avtryck som liknar när någon tar lustiga skutt. När jag sedan kände klisterlukten i köket, behövde jag bara lägga ihop två och två för att förstå vad som skett. Att Frans inte lade tillbaka löständerna i ert vat-tenglas när han kom hem sent på natten, beror på den milda grad av dryckenskap han var be-satt i när han anlände slottet. Han såg det som säkrare att stoppa ner dem i sin blomstervas på sitt rum. Tids nog skulle han få tillfälle att stoppa tillbaka dem i sin herres glas. Men, av för-ståeliga skäl, sov Frans länge denna morgon, och han därför ej i tid att återlämna löständerna innan ni hade vaknat. Dessvärre när Frans senare vaknade upptäckte han att löständerna var borta. Vasen var alldeles tom.
Alla stod med halvöppna munnar och häpnade över denna övermänskliga klipskhet, som var fullständig förkrossande, och omöjliggjorde varenda ansats till en liten nödlögn.
Frans hade fått en fin färg av rodnad. Han kände sig i högsta grad generad att han flera gånger under föregående kväll hade skänkt innerligt, heta leenden mot Elinor, fast med den avlidne mosterns garnityr i sin egen mun. Han mins att han hade sett dem en gång för många år sedan, och hur han hade förvånats över att de var så ruskigt gula och slitna. Men det hade ju varit omöjligt att se detta i slottsherrens mörka sovrum när han lånade dem
Frans kände att benen ville vika och tvingades att sätta sig. Han kände sig som en idiot i sällskapet och bara önskade att få komma därifrån.
Kommissarien vände sig till Frans och bad om ett glas sherry. Han ursäktade sig med att han blivit lite torr i strupen. Med darrande ben ombesörjde Frans denna önskan så fort han kunde. Han överräckte ett fyllt glas, som inte behövde skämmas för sig, med begärda dryck.
Kommissarien tog först en liten klunk och smackade sedan med läpparna. Därefter tömde han hela innehållet i ett svep, och torkade därefter av munvinklarna med tummen och pekfing-ret
– Jag tror vi är färdiga med Frans och slottsherren, för tillfället, sade kommissarien i en stram ton och sträckte på sig. Hans högt placerade blick riktades nu mot den nyss blivande änkemannen.
– Och ni, min gode Walter, vad har ni att säga till ert försvar?
Änkemannen som hade suttit en lång stund med händerna för sitt ansiktet, tittade nu upp med en med ett ansiktsuttryck som gjorde honom tjugo år äldre än när han kom.
– Ja, jag vet inte mer än att vi lämnade vårt hus för någon timme sedan, tog en droska och kom hit. Därefter satte vi oss till bords och tio minuter efter så var min fru död. Vilket grymt öde som drabbat mig! Därefter klämde han fram en tår ur ena ögonvrån.
Kommissarien brast i skratt så att alla de andra chockades av hans synnerligen olämpligt valda tidpunkt för skratt. Dock tog sig slottsherren mod till sig och frågade:
– Vadan denna munterhet, om jag får fråga?
– Ni har en sak gemensamt - ni är alla lika usla lögnare. Kommissarien riktade nu en dyster blick mot systerns man. Jag skall först ta fem minuters paus. Jag skall ut på trappen och röka en cigarill, när jag sedan kommer tillbaka skall jag tala om vem det är som har bragt slottsher-rens syster om livet. Alla tittade nervöst på varandra. En av dem var en kallblodig mördare. Men vem kunde vara så hjärtlös. Man väntade under en tryckt tystnad tills kommissarien kom tillbaka.
– Änkeman eller skall jag kanske säga mördare? föreslog kommissarien och gnuggade sina handflator mot varandra.
– Pass på vad ni säger! utropade Walter med ett mycket upprört ansikte.
– Tig!! skrek kommissarien tillbaka. Tror du inte jag vet att ni under en längre tid har kas-tat era falska garn efter den sköna städerskan.
Slottsherren och betjänten tittade först mycket förvånat på varandra, sedan kastade de hat-fulla blickar på systerns man.
– Jag tror mig även kunna bevisa att den sköna Elinor har lovat er, att så fort ni gjort er av med er hustru skulle hon villkorslöst kasta sig i eran famn.
– Vad är det ni påstår! Jag skulle väl aldrig…
Kommissarien tog upp ett brev från sin kavajficka. Det var skrivit av den nu anklagade och var skickat till städerskan.
– Jag hittade det här brevet i städerskans arbetsrock, när jag för en stund sedan var nere i hennes omklädningsrum. Låt mig läsa upp ett utvalt stycke ur brevet:
– ”Kära Elinor! Jag våndas som en törstande i en öken. Skillnaden är att jag ej törstar efter vatten, utan jag törstar efter dig och dina fuktiga kyssar. Jag har tagit i beaktande det ultima-tum du givit mig angående att förkorta min hustrus liv. Eftersom jag kommit fram till att jag ej kan leva utan dig, så håller jag på att planera för hennes hädanfärd. Jag har redan uttänkt en listig plan. Oh! Elinor. Snart skola våra kroppar åter nötas mot varann. Säg, älskar du mig ännu? Din Walter.”
Kommissarien lät brevet falla ned på bordet framför sällskapet. Han riktade blicken mot Wal-ter och väntade på en kommentar.
– Vid Guds heliga moder! Var har ni fått tag på det brevet? utropade Walter med en gal-nings uttryck i ansiktet. Ni kan i alla fall inte bevisa att det är jag som skrivit brevet eller att jag skulle ha bragt min hustru om livet.
– Att det är er handstil är nog inte svårt kontrollera, sade kommissarien, men medan jag var ute och rökte passade jag på att ringa till mina kolleger och bad dem ta reda på allt de kunde om er, och det visade sig bla att du har varit trollkonstnärslärling en gång i din ungdom. Stämmer inte det?
– Jo, det kan väl hända, vad det nu har med saken att göra, svarade Walter trotsigt.
Kommissarien log och tittade på Walter likt han hade köpt hans själ. Sedan tog han upp en liten snusdosa i silver. I denna fanns en miniatyrsilversked som han tog upp snuset med och placerade den därefter under näsan. Sedan drog han in snuset i vänstra näsborren med en mycket kraftig inåtandning, åtföljd av två rungande nysningar. Proceduren upprepas sedan med den andra näsborren. Kommissarien torkade sina rinnande ögon och återgick sedan till förhöret:
– Med hjälp av din fingerfärdighet lurade du alla att tro att din fru hade svalt löständerna tillsammans med en munfull tomatsoppa. I själva verket var det du som tryckte ner ett par löständer i halsen på henne när du låtsades att du såg något i hennes strupe. Därför dog hon snabbt av kvävningsdöden. Vilket för övrigt den mörkblå tungan bär vittne om.
Slottsherren kliade sin höga panna och undrade hur allting egentligen hängde ihop. Betjän-ten fick också finna sig i den skara som inte riktigt förstod. Walter, var han verkligen en mör-dare? och Elinor, hade hon verkligen varit tillsammans med alla, och på en och samma gång? Sannerligen en skandal det här. Slottsherren och hans betjänt kände sig lika dumma. De beslöt emellertid att låta udda vara jämt, och lovade tyst varann att aldrig dra upp den här incidenten för varandra i framtiden.
– Kommissarien gick bort till den döda kvinnan och kikade ned i halsen på henne. Sedan tog han upp en tång ur sin ficka, körde ned den i halsen på henne och drog upp de nedtryckta löständerna.
– Det är ju moster Ingeborgs löständer, ropade slottsherren och ett rus av lycka spred sig över hans gamla ansikte. Han hade för en stund trott att hennes löständer var borta för gott. Men hur i all värden har nu hennes tänder hamnat i min systers hals?
– Skall du eller jag berätta? frågade kommissarien Walter.
– Ja, jag skall berätta, sade Walter och såg missmodig ut. När vi anlände bad jag om ursäkt och sade jag behövde gå på toaletten. Istället sprang jag ned till städerskans omklädningsrum. Jag trodde jag kunde finna henne där och i så fall berätta att nu skulle det inte dröja länge in-nan vi var fria från min hustru. Tyvärr hade visst städerskan gått för dagen eftersom hennes skyddsrock hängde på kroken. Men när jag skulle gå tillbaka fick jag se en glimt in i betjän-tens rum eftersom hans dörr stod halvöppen. Jag såg en vas stående på ett bord och i denna låg ett par löständer. Jag skrattade först men senare slogs jag av en alldeles utmärkt idé. Jag gick in i rummet och stoppade löständerna i fickan. Ja, resten vet ni ju själva.
Kommissarien log nöjt. Han slog ihop händerna tre gånger och in kom två mycket väl-byggda polisassistenter. De hade stått utanför ytterdörren och bara inväntat signalen från kommissarien. Walter fick sitt handfängsel och snart var han på väg till ortens tukthus.
– Ha! ha! skrattade både slottsherren och betjänten. Ja någon skön städerska lär han väl aldrig mera få se, den uslingen, sade slottsherren och såg nöjd ut.
Kommissarien drog upp rockärmen på sin bonjour och tittade på klockan.
– Herregud, utropade han, nu måste jag iväg. Jag har nämligen en träff om en halvtimme med den sköna Elinor på ”Tre skinkor”.

Författare:

Publicerat

Dela: