Farligt nära sanningen

Emely stod där,hon visste att han eller hon bara stod några meter ifrån henne.
Skulle hon inte springa nu skulle hon riskera att bli mördad.
Men av någon anledning kan hon inte röra sig.
Skräckslagen hör hon hur stegen närmar sig.
Hon skriker så högt hon kan,men det komemr inte hjälpa.
Emely tvingar fötterna att lyda och springer det fortaste hon nånsin gjort,trots att det värker i magen och hon har håll.
Fötterna ä skadade och kan knappt röra sig,men hon tvingar sig själv att springa.
Hon dyker in bakom en stor sten och trycker kinden mot stenen och hör hur stegen långsamt försvinner.
Hon anas ut av lättnad,var det över?
Hon skulle precis resa sig när ett par händer sträckte sig mot henne.
Hon skrek högt medan händerna pressade sig på hennes mun.
-Sen när har du blivit en sån skrik hals?,frågar Sarah Sanders ilsket.
-Var det du som följde efter mig?,frågade Emely utom sig av rädsla.
Så blv hon arg.
-Hur kan du bara sträcka händerna så där,efter vad som hänt? Fattar du inte hur rädd jag är just nu?
Sarah tittar skuldmedvetet ner i marken.
-Jag vet,förlåt. Var det nån som följde efter dig?
Emely nickade långsamt.
-Det var inte alls roligt!,snyftade hon.
Sarah nickar medlidsamt.
-Självklart inte,viskade hon. Kom,vi går hem. Du har sett nog ikväll.
Emely följde Sarah utan protester hem till sig.

För alla som vill veta... Jag heter Tamara,jag är tio år och hade skrivit massor med noveller här på novell.nu.
Det här är FÖRMODLIGEN den sista novellen jag skriver i den här sidan,tyvärr!
Hoppas jag kn komma tillbaka!
Ha det så bra!
Tamara
Sarag ringde ett telefonsamtal.
-Jag kan stanna en stund,sa hon. Är din mamma hemma?
Emely nickade,självklart!
Som hon väntat sig hade hennes mamma varit utom sig av oro.
-Var har du varit?,skrek hon förfärat när hon fick syn ¨på Emely. Du kan inte ge dig iväg så här! Tänk om det händer samma sak till dig som till josefine?
Josefine var Emelys klasskompis.
Hon hade försvunnit spårlöst för bara några dagar sen.
-Förlåt mamma,sa Emely.
De drack varm choklad och sedan sa Sarah att hon måste gå.
Emely gick och lade sig hon med,men hon drömde mardrömmar bara hela tiden.

Nästa dag i skolan så kände sig Emely konstig.
Hon var jätterädd fortfarande för att gå omkring ensam och var förfärligt trött efter att vaknat gång på gång och inte vågat somna om.
-Du ser förfärlig ut,sa en flicka vid namn Jamaica. Hur är det?
Jamaica var sjutton år och fem år äldre än Emely,som var tolv.
Jamaica hatade Josefine mer än allt annat och skulle vilja se henne död.
Men sedan Josefine försvunnit hade hon bara gråtit och oroat sig för henne.
-Tänk om hon gav sig av för att jag var elak?,hade hon frågat Emely en gång.
-Absolut inte!,hade Emely sagt. Det finns en kidnappare,det är jag säker på,det var inte ditt fel.
Emely suckade.
-Jag blev förföljd i går kväll,sa hon efter tre sekunders tvekan.
Jamaica spärrade upp ögonen.
-Va!?,skrek hon så att alla vände sig om och tittade på henne. Allvarligt? Lilla stackare! Inte undra på att du ser hemsk ut,jag hade fått mardrömmar för resten av livet.
Hon log medlidande och lade hande på axeln.
Emely kunde inte låta bli att skratta.
Jamaica! Lika glad och snäll som alltid.
Ja,utom mot Josefine förstås. Men hon hade sina anledningar.
Josefine hade förödmjukat henne samtliga gånger och en gång hade hon nästan sett till att Jamaica fallit ner för ett berg.
Men så hade hon slutat med det.
Nu ångrade sig Jamaica bittert för att hon varit elak,hon kunde inte bli kvitt känslan om att det var hennes fel,visste Emely.
Efter skolan gick Emely hem till Sarah.
-Vad hände i går kväll?,frågade hon nyfiket. Jag menar såg du hur hon såg ut?
Hon såg orolig ut.
-Hur vet du att det var en hon?,frågade Emely misstänksamt.
-Äsch,sa Sarah. Eller HAN då.
Hon såg lite nervös ut.
Emely skakade på huvudet.
Sarah log och det nervösa var bortblåst.
-Synd,sa hon enkelt och klunkade i sig det heta teet.
-Ska vi forska i det här?,frågade Emely. Jag menar,hon kan ju komma tillbaks,eller hur?
Sarah mötte Emely med blicken,hon var llvarlig.
-Men gör vi ett enda misstag kan vi riskera att det bli två till mord ikväll,sa hon.
Emely ryggade tillbaka.
-Jag gör vad som helst för Josefine,sa hon hästigt. Och dessutom,du kan väl inte veta!
Sarah smuttrade på teet som var kvar och spillde på sina bxor så hon for upp och började dansa kring rummet.
-Okej! Jag följer med!,skrek hon.
Emely kunde inte låta bli att skratta.
-Knäppgök!,sa hon och blev allvarlig igen.
-Men jag kommer till dig,klockan halv nio,viskade Sarah,med ett hemlighetsfullt leende.

Emely väntade,klockan var tjugofem över åtta på kvällen.
Hon var klädd i mjuka jeans och spring skor,en t-shirt och en jacka som mamma höll på att kasta bort.
Apelsiner och fyra bredda smörgåsar låg i hennes väska.
En vattenflska och en spegel.
Just då ringde det på dörren.
Emely tassade bort till dörren.
-Är du tokig? Jag har just fått min mamma att somna och så väcker du henn....
-Jaja,ska vi gå?,avbröt Sarah.
Emely nickade och gick efter Sarah ut.
-Lägg dig här,viskade Sarah.
De lade sig bredvid varandra.
Ingenting hände.
-Vi kan dela på oss,viskade Emely modigt.
-M-men...,stammade Sarah och drog en djup suck. Okej,men vi borde inte!
Emely gick åt vänster och Sarah åt höger.
Emely gick länge och fantiserade hur hon skulle hitta Josefine.....
Plötsligt hörde hon ett prasslande.
Hon vände sig om,men såg ingenting.
Ett högt skrik fick Emely att vända om och springa tillbaka.
Hon kastade sig fram genom ljudet.
Där stod en gestalt,under gestalten låg Sarah och höll på att kvävas!

-Släpp henne!,tjöt Emely.
Kidnapparen vacklade förvirrat åt sidan.
-Vad har du gjort emd Jossan?,fortsatte Emely att skrika. Var är hon!?
Plötslit sa en bekant röst.
-Åh,ni kommer inte hinna rädda er vän,skrattade gestalten och pekade på en suddig figur.
Det var Josefin som låg farligt nära klippan.
Gestalten var kort,144 centimeter lång,lika lång som Rebecca i Emelys klass.
Men det långa silver färgade håret då?
Det påminde mer om Catty.
Vänta lite.... rösten....? Emely kunde irriterande nog inte placera rösten.
Både Catty och Rebecca hatade Josefina kraftigt,men de skulle aldrig göra något sådant!
I alla fall inte Catty! Kunde det vara Rebecca i peruk? Rebecca var ju 144 centimeter lång!
-Tar ni ett steg närmare,sa gestalten. Så knuffar jag ner henne.
-Jag ger dig vadsomhelst,skrek Emely. Men släpp henne för fan! hon är en liten flicka än! Blott tolv år!
Gestalten skrattade.
-Ditt liv?
Emely kände sig osäker,tänk om Josefine var död?
Nej,hon rörde på sig,men tänk om Rebecca dödade henne i alla fall?
Emely tog ett steg närmare.
Gestalten hoppade rakt över henne.
Emely var svag och hon höll på att förlora medvetandet.
Men så såg hon Josefine,hon höll på att rulla ner!
Det fyllde Emely med styrka,hon kastade gestalten bort.
Hon skulle precis attackera när gestalten hoppade på henne.
I handen bar hon en kniv som glänste i silver.
-Jag vill inte skada dig,väste hon. Men måste jag så måte jag.
Emely skrek och skrek så kände hon en dolk mot sin hals.
Hon såg hur farligt nära Josefine var nära kanten.
Josefine sprattlade men fötterna var binda.
Plötsligt kände Emely hur gestalten flög av henne.
Det kom mäniskor,Emely hörde det nu.
Och Sarah,den fegisen hade kastat av gestalten.
Emely astade sig mot Josefine,men det verkade vara försent.
Josefinne föll i tomma intet.
Hon sprattlade med händer och fötter och.
Emely fick tg i hennes kalla hand och drog långsamt upp henne.
-Tack,snyftade hon och tryckta sig mot Emelys hals.
Emely ledde henne till gestalten.
-Vem är denna skadade flicka?,frågade en gubbe.
Emelys mamma kom framsrpingade,Emely undvek hennes blick.
-Vi vet inte,det är kidnapparen,sa Emely.
Långsamt gick hon fram till gestalten,hon svalde flera gånger.
Hon var säker på att det var Rebecca,för Catty kunde det inte vara!
Hennes fingrar letade sig och så drog hon upp huvan.
Sarah flämtade till och Emely var i chocktillstånd.
Flickan under huvan var Jamaica!
Hon såg hur Emeky stirrade.
-Ja glo du bara!,fräste hon. Jag skulle ha dödat henne om inte du lagt din envisa näsa i blött! Precis som i din gamla skola!
Emelys ögon tårades,ja det var den snälla,ångerfulla Jamaica det.
-Kom nu gumman,viskade hennes mamma och ledde henne bort.
För en gångs skull verkade Sarahs mamma också bry sig.
-Jag är så stolt över dig,hörde Emely Sarahs mamma Irene säga.
-Och jag är så stolt över DIG! Raring,viskade Emelys mamma.

En vecka senare satt Emely tillsammans med,Catty,Rebecca,Josefine och Sarah i Emelys soffa och kollade på nyheterna.
-Vi ville bara hjälpa Josefine,sa Emely i tv rutan. Hon är vår vän! Först trodde jag konstigt nog att det var Catty eller Rebecca...
-Det var väldigt modigt och äldelt det ni gjorde,men också väldigt farligt. Tusen tack flickor!,sa en man i tv rutan.
-Ingen orsak!,sa Emely och Sarah med en mun.
-Tack så hemskt mycket,sa Josefine ch log. Och nu hade jag dessutom fått tillbaks mina goda vänner!
Hon log mot Rebecca och Catty.
Emely och Sarah hade berättat alltsammans och nu var alla fyra,nej fem!
Bästa vänner.
-Ingen orsak!,sa Emely och Sarah med en mun,och log mot varandra

Författare:

Publicerat

Dela: