[Fel. Fel. Värdelös. Naiv.]

Jag älskar Jocke!?
Jag älskade Jocke.
Mer än någon annan. Skymten av honom och Mia, tryckta tätt ihop med Jockes svarta flufflugg som skydd mot världen, gav en tvärvändning i mitt steg.
Fick mig att knuffas ned på de vassa stenarna, högt, högt ifrån de mjuka molnen som hade fått mig att flyga.
Fick mitt fånleende att plågat slätas ut och lämna en avdomnande känsla i kinderna av tomhet.
Den automatiska vridningen i kroppen fick stegets riktning att sikta ut igen, fick mig bort därifrån innan hjärnan ens hann koppla.
Mia. Jocke.
Min bästa vän. Mitt liv.
Min bästa vän?
Vi hade haft det så fint hela sommaren. Vi hade skrattat ständigt. Vi hade levt varje dag. På riktigt.
Jag, Mia, Jocke.
Mia, Jocke.
[Jag?]
Snabbt, snabbt lät jag mina skor eka mot den torra asfalten då jag tog mig hemåt. Att Mia kunde göra något så fruktansvärt, något så fruktansvärt, det hade jag inte anat.
Min ena hand sökte sig upp över ansiktet, över den fuktiga kinden, genom rufsiga håret, och med en suck lät jag armen falla ned igen.
Livet. Så värdelöst.
[Jag. Så värdelös.]
Jag behövde musik, musik, musik till mina öron, musik som kunde fylla mig inombords, tränga ut det onda, att skrika med, kvida med, skaka med, att dö med...
Jag slog upp handen till ansiktet igen, torkade bort tårarna. Nej, nej, inte rätt med sådana tankar, i mitt huvud hade de ingenting att göra. När man vill dö vill man egentligen att allt ska bli bra.
[När man är magsjuk vill man inte dö, man vill bara bli frisk. När man är deprimerad vill man inte finna meningen med livet, man vill bara bli lycklig.]
Mias röst i mitt huvud från när hon försökte trösta mig förr då jag bröt samman, [försvinn, Mia. Bort, bort!]
”Du finns inte längre för mig.”
Jag mumlade, men jag ville skrika, slå in hennes söta ansikte, uppsminkade ansikte, lyckaleende ansikte.
Hur hade jag kunnat veta, att när hon höll med om Jockes vackerhet, när hon mumlade jakande då jag suckade över hans skratt, att hon själv också längtade? Längtade efter hans uppmärksamhet, hans leende, hans röst, hans tystnad, hans ögon, hans omtanke, hans kärlek, hans kropp, hans närvaro, längtade efter honom. Jag hade trott att jag var ensam.
Tunga var stegen då jag tog mig uppför trappan till vårt lilla hus, mitt och mammas hus, då pappa var en Jävla-Idiot och drog då jag var fem. Jag låste upp dörren och gick in, men fastnade sedan i hallen, med skorna av och uppställda på skostället.
Jag visste inte längre vad jag skulle göra.
Hem, det hade varit mitt mål, min enda fokusering. Jag hade inte klarat längre tankar. Det gjorde för ont, var för komplicerat, att sätta igång huvudets funderingar. Bättre att hålla det tomt än att de skrik som vällde upp från det inre gjorde sig hörda.
[Ingen vän ingen kvar inget liv värdelös fel bort dum naiv klump ensam fel.]
”Men är du redan hemma?”
Mamma dök upp vid dörren, orosrynkan i pannan mellan ögonen. Hon sög in mig i sin blick, gjorde sedan ett snabbt beslut och gick närmare med armarna utsträckta.
”Vännen min... Vad har hänt? Varför kommer du så tidigt?”
Jag vred mig undan min mors händer, bort från min kropp, jag ville inte bli tagen på.
”Rör mig inte!”
Min röst var hes, arg, med en elakt klingande biton som fick min mamma att låta armarna falla, min mammas armar att falla, jag fick henne att backa bort från mig. Hennes ansikte nollställdes, men en kort tid mellan orosrynka och nollställdhet, så snabbt att jag skulle kunnat ha missat det, förvreds hennes uppenbarelse. Smärta. I själen. Från den enda hon hade kvar.
”Förlåt, jag menade inte...”
Det borde ha varit jag som hade sagt det, men nu var det min mor som hade mumlat orden tyst, tyst och bett om ursäkt.
”Ingenting har hänt.”
Jag ville bort från mammas skada, den skada jag orsakat genom min förvisning av hennes omtanke, och ignorerade den. Jag orkade inte det med. Inte då min själ var i upplösningstillstånd.
”Är du säker?”
Mammas röst var stark igen. Hon låtsades även hon, låtsades inte om de spänningar som fanns emellan oss. Hon orkade nog inte heller.
Jag nickade. Gick sedan den invanda vägen in i det lilla, bruna köket. Tog mig ett glas vatten. Försökte fylla huvudet med ingenting. Svårt. Mamma följde efter, stod och såg på mig då jag drack och suckade sedan.
”Du vet att jag är här om du vill prata med någon.”
”Ingenting är fel.”
Jag högg då jag talade, smulade sönder hennes pockande omtankar. De gjorde bara allt jobbigare.
”Nej... Jag förstår det.”
Jag trodde att hon hade givit upp, men tydligen inte, hon fortsatte, sjönk ned på köksstolen och försökte fånga min blick, läsa av mig, min själ.
”Ungdomstiden är ju en... svår... tid. Speciellt om man inte riktigt... passar in i den mall som samhället sätter upp. Då man inte riktigt är som alla andra, utan lite annorlunda. Som du...”
[Fel värdelös missanpassad fel.]
”Jag är inte annorlunda!”
Jag skrek, drämde ned glaset på diskbänken. Handflatan gled över ytan på glaset, lämnade fettiga märken efter sig, skapade en kort, inbillad glimt av regnbågsfärg innan ljudet flöt ut över rummet.
”Kan du inte fatta att jag är normal? Det är inget jävla fel på mig, om det är det du tror.”
[Värdelös missanpassad.]
”Men jag tänkte bara att det är jobbigt för dig nu när du...”
Jag fnös och tog mig skakandes ut ur köket, in i hallen. Det kändes som jag hade frossa. Jag var varm bakom ögonen och allt hade dämpade ljud, som om jag befann mig tusen meter under vattenytan, i det allra mörkaste havet. Jag plockade upp mina skor från stället och var tvungen att söka stöd mot väggen för att kunna dra på mig dem utan att förlora balansen.
”Vart ska du? Ska du ut igen?”
Den påträngande rösten, jag fnös bara åt henne och rättade till byxbenet.
”Ska du till Joakim igen? Eller Mia? Hon som är en så fin flicka... Om du bara försökte...”
[Värdelös värdelös värdelös.]
Händerna för öronen, blicken sänkt, jag skrek åt dig, mamma.
”Håll käften för fan! Kan du inte bara vara tyst och låta mig vara ifred!”
Dörren – PANG – bakom mig, din tysta figur kvar, säkert med de våta tårarna längs kinderna, jag orkade inte mer sorg idag.
[Låt mig bara få sova tills jag är pigg igen, tills jag orkar leva det här livet, och slipper tänka på en klocka, en tid att passa, som stör, som aldrig låter mig vila.]
Jag följde vägen stapplande, utan att veta vart jag var på väg innan jag var där, utanför Mias hus, blodet susade i öronen, jag blir tokig... Näst intill raglade uppför trappan till hennes ytterdörr, men sedan stod jag där, utan att veta nästa steg, utan att veta vad som skulle hända, väntandes.
[Förlåt mamma, du kanske menar väl, snälla, försök förstå.]
Mia slog nästan dörren på mig då hon kom ut. Hennes hand for upp till läpparna, täckte för den ljugande tungan, när hon såg mig på farstun. Så släppte hon ned handen och öppnade munnen:
”Vad gör du här?”
Jag vilade min blick tungt på henne. Inte ett ord yttrade jag, ingen anklagelse, nej, inte en förebrående stavelse. Ändå så mörknade hennes blick och hon var på väg förbi mig.
”Du tänker på Jocke? Men seriöst, skärp dig...”
Hon tog ett steg nedför trappan, fnysandes och halvt leende åt sina ord.
”Var är han?” mumlade jag fram och försökte få bort klumpen ur halsen, den som hade börjat fylla mitt bröst, täcka mina andningsvägar.
”Han kommer väl snart”, sade Mia och vinkade lite med handväskan. ”Sedan ska vi iväg och äta.”
Slagen i magen, slagen från hennes ord. Jag ville böja mig framåt, låta luften pysa ur lungorna och visa min smärta. Men jag är inte svag.
Jag svalde bara flera gånger, tungt, så Mia hörde mig och fick irritationsrynkan mellan ögonbrynen och lutade näsan svagt uppåt då hon vände sig om för att stirra på mig.
”Men ge dig någon gång då! Herregud, Jocke går inte ens efter såna som du!”
”Vaddå ’såna som jag’?”
”Du vet vad jag menar! Han... Åh, get real, för fan!”
Hennes förvridna, sura ansikte ändrades snabbt till ett leende då jag hörde den välbekanta rösten bakom mig, den som fick mig att åka tillbaka till jorden och verkligheten, men som ändå fick mig att sväva...
”Heeej, Jocke!”
Kyssen på hans kind, hans omfamning, armarna runt henne... Jocke måste ha sett min mörka blick, för han släppte Mia ur sin värme och bad henne tyst att gå i förväg. Mia verkade inte vilja lyda, men hon gick åt sidan i alla fall, lämnade mig och Jocke avsides, men inte utom hörhåll.
Jag visste inte vart jag skulle vända blicken.
”Ehh, ja...” började Jocke lite generat, men verkade sedan samla mod, för han fortsatte efter att ha strukit handen genom det svarta fluffhåret. ”Ja... Som du nog märker så är jag och Mia som... Ja, alltså, vi...”
Han sökte respons från mig, men jag såg ned i backen, försökte undkomma hans genomträngande blick.
[Fel fel värdelös fel naiv.]
”Alltså, jag ska vara ärlig... Jag tycker Mia är fantastisk. Men jag förstår om som du... Jag menar, ni är ju riktigt nära varandra, och jag förstår om du som... hatar mig nu.”
Jag tittade upp hastigt – hata Jocke? Aldrig.
Jag skakade lätt på huvudet i medhåll med mina tankar, och Jocke såg frågande på min reaktion. Han undrade nog vad skaket betydde. Generad sänkte jag blicken.
”Ehm... Ja, så, jag menar... Jag förstår om du har känt att du och Mia hade varit på väg att bli mer än vänner, jag menar...”
”Va?”
Innan jag hade hunnit stoppa mig själv så hade jag överraskat slängt ut en fråga om vad han menade, så Jocke fortsatte, något konfunderad, sitt stammande tal.
”Ja, jag menar... Om du vore kär i henne eller så...”
Jocke såg osäker ut då jag mötte hans blick, skakandes på huvudet än en gång. Hur kunde han tro någonting sådant?
Mia verkade tycka samma sak, för hennes pärlskratt ekade till.
”Jesse?! Vara kär i mig? Han är ju för fan bög!”
Jockes förvånade ansikte då jag sprang därifrån. Mias pärlskratt som klingade i öronen, som dödade mig långsamt i kör med alla röster.
[Fel värdelös missanpassad fel idiot fel värdelös.]
[Naiv.]

Författare:

Publicerat

Dela: