Fel tid, fel plats del 1

Föreställ dig att någon tar bort allt det som betyder något för dig i ditt liv.
Att någon hotar att döda ditt barn, din fästmö, om du inte ställer upp på ett uppdrag.
Skulle du göra det?
När du kramar om din dotter och lovar att alltid ställa upp, göra vad som helst för att hon ska må bra, menar du det då?
Visst gör du det, men är du beredd att sälja ditt lands säkerhet för att skydda din familj?
Det är jag.
Mitt namn är Ivan Jemetz och det här är min berättelse.

Det hela började när jag fick mitt arbete som IT-ansvaraig på försvarsdepartementet i Stockholm, och blev insatt i hur allt fungerade.
Jag började tjäna pengar, och jag och min fästmö Elin köpte en fyra i stan och satte vår femåring Emily på dagis.
Allt gick bra i början, jag trivdes med jobbet, och Elin fick plats på Arbetsförmedlingen.
Men så dök hon upp.
Hon kallade sig Charlie Dimond, och sa sig vara elreperatör, och skulle ordna vårat luftkonditioneringssystem, vilket verkligen behövdes.
När jag skulle ta hissen till våningen under, stod hon redan där. Leende.
- Hej, sötnos, vem är du då?
- Ivan Jemetz, IT-ansvarig. Du är el-tjejen, eller hur?
Log jag med.
- Det stämmer.
Hissen hade nått sitt mål, och jag skulle stiga ur, när hon lägger en hand på min arm och ler sådär charmigt igen.
- Jag vill ge dig något.
Hon gav mig ett brunt kuvärt.
- Jaha...vad är det för något? undrade jag lite förvånat.
- Låt oss säga att det är dags att du byter bransch. Du ska få en ledtråd, sötnos, bara du kan alla koder.
Hon gick ut och var försvunnen innan jag hunnit få upp kuvärtet och se dess innehåll.
Det var en kopia på det foto jag förvarar i min plånbok.
En bild på Emily och Elin, när vi var på semester förra sommaren.
På baksidan hade någon skrivit med spritpenna:
'Hur mår tjejerna?'
Jag stapplade ut ur hissen och satte mig ner på en av stolarna i receptionen.
Tog fram mobilelefonen och ringde till Emilys dagis.
- Det är Emilys pappa. Är hon där? Leta då! Klart som fan att det är viktigt!
Jag väntade. Till sist tog någon upp luren igen.
- Jag kan inte hitta henne. Ska jag hälsa henne något när hon dyker upp?
Jag övervägde allternativen. Ringa polisen nu, eller åka dig och leta efter henne och eventuellt ringa polisen sen.
- Ja. Säg att jag kommer och hämtar henne tidigt idag.
Jag lade på och sprang ut till parkeringen. I ilfart mot dagiset utanför stan.
Jag letade länge och väl. I kuddrummet och utomhus. Överallt där hon kunde vara.
Efter en halvtimme ringde jag trots föreståndarens vilda protester polisen och anmälde flickan försvunnen.
Elin var förtvivlad.
Polisen letade natten igenom.
När morgonen kom ringde det på mobilen.
- Ivan.
- Jag har något som du saknar. Men ta det lugnt, hon mår bra. Söt litet tjej förresten.
- Ditt äckel! Vad vill du?
Sa jag lagom högt för att polisen skulle förstå att spåra samtalet.
- Tja, till och börja med vill jag träffa dig, Ivan. Ensam. Drar du med dig snuten dör ungen.
- Var?
- Jag kommer att kontakta dig igen. Oroa dig inte. Vi kommer nog överrens. Det tror iallafall ungen.
- Rör henne inte..jävla as!
- Hehe. Nej då. Så länge du gör som jag säger. Låt dom spåra samtalet du bara, dom hinner aldrig hit i tid. Ge mig vad jag bad om tidigare. Sötnos.
Samtalet bröts och först nu förstod jag vad som hänt.
Jag skulle bli tvungen att byta bransch.
Min nya titel var Ivan Jemetz, småbarnsfar och internationell spion.

Hehe...inte vidare bra skrivet, jag vet. Men vad gör man inte för att driva bort sommarlovs-tristessen?
Om nu någon bryr sig, så kommer del två snart den med.
kram på dej

Skriven av: Fanny Wikström