Fem minuters still ro mellan dem

Solen gasade på dem där de satt ute i en öppen luftiga lummiga park. Vackert och fridfullt med syrenträd och körsbärsträd, dofter av vår. De kunde leva tillsammans och vara här. Inget som störde deras ro. Underbart att ha henne vid sida, tänkte den unga mannen. Hon var hans själsfrände, en beskyddare när det stora mörkret gjorde sin entré. Lika vilsna i denna världen. Han visste inte vad som var värst den oerhörda trötthet eller det andra. Det var inte konstigt att hade blivit dem. En lika brokig historia delade de, dagböckers papper rivs sönder; gång på gång. Försöka att gå vidare, lämna det som hållit fast dem i kedjor. Ingen annan skulle någonsin förstå dem. Utan varandra kunde de inte klara vinterfrosten tunga nätter.
Solens sken gjorde dem inte alltid lyckliga. Den vackra sommaren var mer hotfull och skrockade. Det var det som var paradoxen. Sommarn spirade naturen, växterna i all sin blom. Vissa dagar var i frid, men andra alldeles utom sig, ett flammande raseri inom henne. Vissa dagar var världens lyckligaste kvinna, då kunde hon vara bortom sitt egna jag, sin identitet. De hade vant sig av varandra, och förstod hur mycket de kunde ge och ta av varandra i dessa tider.

Hon slogs själv vilket vackert par de var där satt på en mörk beigea filt på gräset. Han i sitt mörka svarta taggiga långa hår, hon skrattade av att han likande en igelkott, lika försynt och ovanlig. Hon i sitt eld flammande långa röda håret, där han låg och skisade på henne. Hans egen flammade bägare. Ett i två, hans hand perfekt i hennes hand. Hennes hand perfekt i hans hand. Sammanlänkade av ödets lyckliga eller olyckliga omständigheter. Han mindes den stunden så tydlig för sig själv, trots att det var länge sedan nu.
Densamma akutmottagning, deras ögon inte lika glädjelysande som nu. Väggarna lika sterilt likgiltigt vita som deras känslor då. De hade hälsat på varandra.
Ett besynnerligt ställe att träffas. Men de var jämlika här. Det hon tagit initiativet. Själv var han alltför för skrämslagen, oroande sig för vad hon skulle tänka honom. Målade upp skräckscenarier. Kanske var hennes oerhört vackra utseende som både skrämt och lockat honom. Därför blev han glad, eller det är inte rätt ord, men smilade med munnen fast ögonen sa något helt annat, när hon sa:
Hej, Vad heter du?
Han blev nervös. Hade han förlorat sitt namn. Nej, så försvunnen var han inte. Till slut fick han fram ett mumlade svar.
- John, och du?
- Freja.
Trots likgiltighet stund var där, kände de en sort närvaro och samstämmighet. Den tuffa strävans väg som de båda gått på. Likande faror och ängslan som höll hårt kvar dem i förtvivlans fängelsehåla. Nu kom ljuset, hoppet på en bättre framtid och klarare nu som närmade sig de båda. Det var något förtrollat och magisk i just stunden, som om tiden stannade upp. Klockan hade saktat efter så länge, såsom den dimman lagt sig över dem. Denna dimma löstes upp, de upptäckte ögonblicket såsom det var. De ville vara kvar här tillsammans. Freja eller John sa inte särskilt så mycket, där de satt i väntrummet i den kritvita akutmottagningen. Ord var onödiga, tog uppför stor del av den tidpunkten de hade här.
Det fanns frihet och tro i denna tystnadens stund.
Klockan visade 15:55, fem minuter innan en läkare skulle komma och välkomna in John. Fem minuter var de ljuvligaste och vackrast på flera månader de känt. Rummet eller andra personer var knappast det frigörande. Dessa var mer olyckliga, än mer bekymmerande grubblande över sina livsöden. Det vackra fanns i mötet mellan dem två försjunka individer, där den ena såg in den andres olyckliga ögon. Eleganta ögon, hans azurblå som medelhavet, hennes bruna som kastanjen. Deras blickar inte fick möta de andra personerna i det vita stora rummet. Att de ville låta bli upptäcka varandra.

Fyra minuter kvar. Tiden gick långsamt som snigeln spår. De fann sig det underbara här och nu. Något speciellt i luften, ett fönster som stod på vid gavel. Freja blickade till, John som blickande tillbaka på henne. Ett kort lustspel mellan två personer aldrig skulle träffas mer. Det gällde att ta vara på tiden. Ute låg de tunga slöjmolnen högt på himmeln. Gömde den ljusblå hormoniska himmeln, såsom allas tankar och minnen bländade dem från att se klart.
Tre minuter kvar. Deras blickar flackade från varandra. John tittade på mobilen. Låtsades att hon inte fanns där. Freja pilande på sitt armband och halsband såsom han inte var där. Ett låtsasspel. Ett slags mental kurra-glömma från varandra. Spelet fortsatte. De kände väl om varandras intresse av den ena och den andra. Ingenstans att glömma sig ifrån detta ögonblick, så de satt kvar där på varsin svart fåtölj. Så passade med svart. Det klädde de andra skuggkaraktärerna tunga försorg; men inte Freja och John, de såg en stundens ljus. Den klara solen som fanns var här.
Två minuter kvar. De spanar varandra kläder. John i sin svarta kostym och tajta sönderslitna mörkblå jeans. Klädd som han var redo för sin egen begravning. Fast han såg mycket trivsam denna klädsel. Freja i mer uppiggande ljusare färger, en röd t-shirt syntes under den grå hoodtröjan och de svarta skinnbyxorna. De två hade valt de mest neutral klädsel som möjligt. Varken tjejigt eller killigt. Fast smärtan hade suddade bort lite av den identitet de hade. En möjlighet att skapa en ny, mer odefinierbar obrytbar sådan.
En minut kvar. De ville stanna kvar i detta här ögonblick, njuta av den, hålla fast det för evigt här. Tiden har alltid sin gilla gång, de visste de både två. John tänkte på henne. Freja var förstenad som en staty, skulle de träffas igen? Var fem ljuva underbara minuter endast var fem minuter? Ett missat tillfälle, ett minne att behålla. Att ta fram när verkligheten fragmenteras sönder bakom dem; i åtta bitar glasplitter, när de trodde att allt hopp är ute. Ville de verkligen att det skulle bli så, någon behövde ta chansen. Vem skulle det bli. Båda lika stumma och vilsna i sina själar.
Nu var tiden in. Timglaset hade runnit ner med all dess sand. Ur sina tankar på henne vaknade han. Hon den enda där, det vackra rödflammiga håret, tjejen med skinnbyxor och hood-tröja. Doktor Carlgren hade kommit för visa honom till sitt rum. Doktorn hälsade välkommen till den unge John, som nu såg närmast desillusionerad. Allting kändes så skört och obestämt, men så bekant. Han hade varit här förut, gått genom samma dörr. John tänkte sig hur smärtsamt det skulle bli att aldrig se den tjejen igen, Freja. Hennes namn så vidunderligt ljuvligt. Hon såg sig inte som vacker. Själv kunde han inte se det oändligt vackra i sig. Hon var solklart en division över honom. Ett visst hopp hade tänts, när de presenterade sig.
Nu var som hon låtsade att aldrig sett honom, eller så tänkte han.
Det kritvita väntrummet byttes ut mot en doktors arbetsrum. Frågorna kom duggande titt som ett dags regnoväder. Samma frågor, liknande svar. Självklart ville de väl, bry sig om honom. Han var så frustransvärd trött på de frågorna, nästa mer på det än över hur han kände sig. Där John satt och svarade på alla doktors frågor, som infanns en rädsla. Rädsla att hon inte var kvar där. John bad om ett glas vatten, och fick det. Som om han försökte släcka den brinnande gäckande oro i magen och hjärta genom att dricka. Fånigt, den skulle finnas kvar där.

Trettio minuter senare var samtalet klart. Han lämnade Doktor Carlgrens arbetsrum. Ut mot den limegröna långa korridoren. Förväntansfull och rädd på samma gång. Hon tittade upp och sken upp i samma ögonblick som honom. Stunden var inne, nu eller aldrig. Eller var det redan vara för sent. John visste det hans drag, det nästa draget på schaktbrädet. Plötslig greps av honom av panik, då det stod en annan läkare var före honom i korridoren. Trots de tunga benen sprang han allt han hade. Hans huvud snurrade allt fortare när till slut närmade sig Freja. Han hann komma först dit, men vad skulle sägas nu. Tre andetag, för att kunna formulera en möjlig vettig fras att använda. Det rusas runt, och John blev nervös när han såg hennes försiktiga smilet. Öppnade munnen för att få fram de få orden som behövdes.
- Hej igen, du är söt, här mitt nummer.
- Visst tack, du verkar fin också, svarade hon.
John förvånades den säkerhet, och ännu mer lättade över hur hon svarade. Hon log när den andra doktorn kom. Freja och John visste nu att där och då att kärlek övervann det oändliga mörkret, tillsammans skulle segra.

Författare:

Publicerat

Dela: