Finna sin väg

Hon hade ingen aning om hur länge hon hade varit där eller var hon kom ifrån. Det enda hon visste var att hon var på väg någonstans. Vad hon däremot inte förstod var hur hon skulle nå sitt mål. Alltså fortsatte hon att gå och gå. Det var stekande hett och ingenstans fanns några träd som kunde ge henne lite skydd. Allting var uttorkat och bränt. Allt hon såg var den ändlösa vägen och alla de andra människorna som utsattes för samma stekande sol. Kanske de visste vägen. Hon försökte fråga en liten flicka som gick intill henne. Det verkade inte ens som flickan hörde frågan.

Hon fortsatte bara att gå som alla de andra. En del av dem verkade ha så bråttom att de sprang utefter vägen utan att bry sig om något annat än att just vara på väg någon annanstans. Hon stannade upp för att se efter den lilla flickan, men hon var försvunnen. Förhoppningsvis visste någon av de andra var hon var eller kanske vart man kunde ta vägen. Trots att hon frågade alla omkring sig så fick hon inga svar. Ingen verkade veta eller kanske ännu värre, de brydde sig inte. Plötsligt kände hon en iskyla inom sig. En liten kula av is hade börjat växa inom henne. Allt hon kunde göra var att fortsätta sin vandring mot ett okänt mål.

Efter vad som kändes som en hel evighet upptäckte hon att en del av de andra hade stannat upp. Det verkade som om de inte visste vad de skulle ta sig till. Lite längre fram såg hon en avtagsväg. Skulle hon fortsätta rakt fram eller skulle hon välja den andra vägen.? Kunde verkligen denna nya väg leda någon annanstans? Skulle hon äntligen nå sitt mål? Vilket det nu kunde vara. Efter att ha funderat en stund valde hon avtagsvägen. En del av de andra människorna hade gjort samma val. Med stora förväntningar fortsatte hon sin resa. Hon vände sig om och såg tillbaka på vägen hon just lämnat. En grupp människor stod kvar orörliga. De verkade ha förlorat allt hopp. Ett annan grupp hade bara sjunkit ner på vägen. De satt där med trötta, tomma ögon. Hon försökte tränga bort bilden av dessa olyckliga människor och fortsatte att gå.

Nästa gång hon kom till ett vägskäl valde hon en ny rikting. Kanske skulle det bli annorlunda den här gången. Den här vägen kommer nog att leda mig rätt. Trots att hon hela tiden prövade nya vägar blev det ingen förändring. Fortfarande samma väg, genom samma sterila landskap. Isen inom henne fortsatte att växa och växa. Jag orkar inte längre. Jag måste komma härifrån.

Utan att förstå riktigt varför började hon gräva i marken intill vägen. Hon grävde med bara fingrarna och slutade inte förrän hålet var tillräckligt stort för att rymma henne. Jorden kändes kall och skön mot hennes brännande hud när hon klev ner i hålet. Hon kröp ihop och höll armarna runt sig i ett försök att ge sig själv en smula tröst som hon så hett önskade men aldrig hade funnit. Hon ville bara skrika åt de förbipasserande: Hjälp mig! Inom sig förstod hon att det inte var någon idé. Att det inte skulle göra någon skillnad. Ingen av dem skulle ändå svara och framför allt inte bry sig. Isen inom henne fortsatte att växa. Jag skulle kunna stanna här för alltid. Det började kännas lite bättre. Till och med den brännande solen kändes mindre hotande inne i hålet. Trots det insåg hon efter ett tag att det var tid att fortsätta. Hennes öde fanns någon annanstans.

När hon klättrat upp ur hålet upptäckte hon något på andra sidan av vägen. En person – en ung man – satt på huk intill en grupp med män och kvinnor som bara satt där. Det var några av de som givit upp. De som inte hade styrkan att fortsätta sin resa.

-Ni kan inte stanna här för alltid. Det förstår ni väl. Snälla följ med mig. Jag ska hjälpa er.

Detta var första gången hon hade hört någon prata sen hon kom hit. Det var också första gången det var någon som brydde sig om någon eller något. Vem var han? Hon försökte komma närmare, men det var alldeles för många människor mellan dem. Han reste sig upp och vände sig om. Hans ögon. Det var någonting speciellt med dem. Hon hade aldrig sett något liknande. Hon hade hört någonstans, att om man tittade tillräckligt noga in i en persons ögon, så skulle man kunna få se en glimt av personens själ. Om det stämde, så hade han en mycket vacker själ. Hans gröna ögon verkade glöda. Denna unga man var den första person hon hade mött som inte hade kalla och döda ögon.

Djupt inne i henne började isen smälta. Den var fortfarande där, men hon hade börjat känna sig levande igen. Hon förstod att det var nödvändigt för henne att finna den grönögde. Att hon måste få reda på vem han var och hur han hade kunnat bibehålla sitt förstånd på denna skrämmande plats.

När hon på nytt gjorde ett försök att komma närmare knuffade någon till henne så att hon ramlade. Hon reste sig upp för att se vem som fått henne ur balans. Till sin förvåning såg hon att den som stött till henne var en liten man med ett paraply. Eftersom hon inte förstod vem han var eller betydelsen av paraplyt skakade hon bort tanken på den lille mannen. Istället reste hon sig upp för att se efter den grönögde unge mannen. Trots att det inte fanns något som skymde kunde hon inte upptäcka honom någonstans. Hade han hunnit så långt?

-Vart tog han vägen? skrek hon.

Hon började skaka en man som stod nära henne i ett försök att få ett svar. Hon fick ingen reaktion från honom. Han tycktes blicka ut mot en punkt långt borta i fjärran. Märkte han ens att hon var där? Han måste ju vara någonstans, tänkte hon. Jag måste hitta honom..

Beslutsamt började hon gå igen. En bit bort kunde hon se mannen som knuffat henne. Han bar ett stort rött paraply. Till sin förvåning såg hon att en stor folksamling följde honom.

-Följ mig så ska jag ge er skydd. Om ni gör som jag säger kommer solen inte att skada er.

Människorna runtomkring honom verkade nöjda även om paraplyet inte skyddade dem från den brännande solen. Denna grupp av människor var de första som verkat riktigt glada. Deras ögon verkade inte lika döda som övriga hon sett häromkring, men knappast riktigt levande heller.

Paraplymannen å andra sidan hade passionerade, nästan vilda ögon. Det såg nästan ut som om han hade funnit all världens sanningar. Kanske hade han det. Trots det hade hon ingen önskan att följa honom. Hon ville finna sin egen sanning och inte bara acceptera någon annans. Hon hade bara en enda önskan nu och det var att finna mannen med de gröna ögonen.

När hon hade gått mycket länge, så länge att hon nästan hade glömt bort den unga mannen med de vackra ögonen, tyckte hon att hon såg honom längre bort på vägen. Hon försökte att ta sig förbi folkmassan hon hade framför sig. När hon äntligen nådde fram till platsen där hon tyckt sig se honom var han inte kvar. Hade han verkligen varit där eller hade hon inbillat sig allt ihop? Kanske ville hon så gärna finna honom att hon lurade sig själv. Hur som helst visste hon att han fanns någonstans därute och en dag skulle hon få träffa honom igen.

När hon vandrat i flera timmar hörde hon någon skrika.

-Jag har hittat den! Jag visste väl att jag en dag skulle göra det.

Hon gick närmare. Vem var han? Plötsligt sprang han av vägen och ut i det karga landskapet.

-Vatten, sa han, vatten.

Han verkade så lycklig, men med ens verkade det som om all energi rann ur honom. Hans ansikte förlorade all sin färg och han sjönk ner på marken och grät tröstlöst.

Varför hade han sprungit av vägen på det sättet? Vad var det han letade efter? Hon tyckte så synd om honom att hon ville göra något för honom. Utan att tveka, och även om hon förstod att det kunde vara farligt, gick hon ut efter honom. Hon la armarna om honom och höll honom en lång stund. När hon tills slut släppte honom hade hon en fråga att ställa.

-Varför sprang du iväg på det sättet? Vad var det du såg?

Det dröjde länge innan han svarade. Ett tag verkade det som om han inte märkte att hon var där, men till slut gav han henne ett svar. Han pratade långsamt som om varje ord krävde en viljeansträngning av honom.

-Alla vet att det finns en oas någonstans därute. Med träd och vatten. Jag trodde än en gång att jag funnit den. Som vanligt visade det sig att det var en illusion. Det är alltid samma sak.

Han lät så olycklig. Hon höll fram handen och hjälpte honom upp.

-Du kommer säkert att finna den till slut. Ge inte upp. Den finns därute. Jag vet att den gör det.

Så kom det sig att de slog följe. Det kändes skönt att inte längre vara ensam och att till slut finna någon hon kunde kalla sin vän. Ibland är livet verkligen underbart, tänkte hon. Isen inom henne fortsatte att smälta.

Trots att hon trivdes började hon undra om detta verkligen var meningen med livet? I hemlighet önskade hon något mer. Hon ville veta mer om den grönögde mannen. Och nu när hon hade fått reda på det där om träden och vattnet ville hon också finna oasen. Hon ville inte berätta för sin vän att de delade samma dröm. Om allt visade sig vara en illusion ville hon inte inge honom falskt hopp.

Några gånger tyckte han att han såg någonting, men eftersom hon fanns vid hans sida kunde hon varna honom att det inte heller denna gång var den oas de så gärna ville finna. Ett fåtal gånger såg även hon en glimt av deras dröm, men som vanligt visade det sig vara en illusion. Trots detta gav hon inte upp. Någon gång skulle de finna sitt paradis.

En dag beslöt hon att nu fick det räcka. Hon hade tröttnat på att bara vänta på att något skulle hända. Livet passerade förbi henne. Nu ville hon själv skapa en förändring. Livet var alldeles för värdefullt för att bara få rinna mellan hennes fingrar. Hon lämnade den relativa säkerheten på vägen och gick rätt ut i den döda tomheten vid sidan av vägen. Hon hade gjort det en gång förut, när hon hjälpte sin vän, och hon visste att hon kunde göra det igen, nu när hon hade skaffat sig tillräcklig kraft.

Mannen tvekade. Detta var precis vad han hade drömt om under en så lång tid. Nu var han rädd. Kanske fanns där inga träd och inget fatten. Kanske var drömmen falsk?

Hon höll än en gång ut sin hand, som för att ge honom lite av sin egen styrka. Skulle han ta den? När hon nästan hade givit upp hoppet om honom tog han äntligen hennes hand. Skulle hon ha gett sig iväg utan honom? Hon var inte säker. Troligtvis. Hon hade fått nog av den där vägen. Hon behövde något annat i sitt liv.

De vandrade och vandrade utan att se någon förändring i det döda lanskapet de hade omkring sig. Trots detta vände de sig inte om en enda gång. Hade de begått ett misstag? Men trots allt var de knappast värre ute än tidigare. När de nästan hade gett upp hoppet såg de någonting i fjärran. När de kom närmare såg de vad det var. Det var oasen som de båda hade drömt om och längtat efter så länge. Det fanns andra människor där. Glada barn lekte omkring dem och ingen hade kalla, döda ögon.

Allting hade varit perfekt om det inte hade varit för en sak. Skulle hon någonsin få se den grönögde mannen igen? Plötsligt hörde hon en röst.

-Där är du ju. Jag visste väl att du skulle leda mig rätt.

Hon kände igen rösten. Den tillhörde mannen med de vackra ögonen. Hur hade han lyckats ta sig hit? Som om han hade hört hennes outtalade fråga, fortsatte han.

-Jag följde efter dig. Det är fantastiskt här, eller hur?

-Ja, det är verkligen perfekt. Livet kan inte vara bättre. Jag kommer att bli kvar här.

Hon hade funnit sin väg. Har du?

SLUT

SLUT

Skriven av: Gabriella T