Flickan i Buenaventura

Flickan i Buenaventura

Hon växte upp i den Columbianska hamnstaden Buenaventura. I den här historien som utspelar sig under några av hennes tidiga ungdomsår kallar jag henne för Margita, men hennes riktiga katolska namn är ett helt annat. Jag gör det för att hon vill ha det så, som det nu är.

Staden Buenaventura ligger på Columbias Stilla Havssida och har rykte om sig att vara farlig. På vilket sätt just den här brokiga hamnstaden skulle vara farligare än andra städer i det här landet, det visste jag inte då, men i dag vet jag. Staden har alltid varit farlig. När Margita var i tio tolvårsåldern förlorade hon och hennes bror sin far. Föräldrarna som var på väg hem från sitt arbete på konservfabriken nere i hamnen kom i vägen för en blodig uppgörelse mellan två lokala gansterband. Pappan sprang rakt in i en k pist salva och dog på fläcken. Mamman överlevde, men förlorade synen på båda ögonen av splitter från en handgranat. Hon har sedan dess levt hos de snälla nunnorna på stadens katolska fattigsjukhus.

Efter denn hemska händelsen flyttade Margita och den några år äldre brodern hem till sin moster, som själv, ogift och barnlös tog hand om de bägge syskonen. Hon gjorde det med glädje, och med en kärleksfull hand. Hon höll dem rena och snygga och för-
sökte med fast hand leda dem rätt i den stora staden. När Margitas broder var klar med sin skola fick han anställning på samma konservfabrik som föräldrarna hade arbetat. Men när hon själv, två år senare var klar med sin katolska flickskola, hade hon svårare att finna en ordentlig plats.

Mostern som var en mycket duglig kvinna förstod snart att hon måste hjälpa sin vackra, långbenta systerdotter med att finna ett ordentligt arbete. Att bara gå och släntra på gatorna som hon nu gjorde var inte bra för henne.

Därför blev hon mycket glad, när de en varm och kvalmig kväll i varsin färgrann gungstol, satt därute på den stora verandan och Margita plötsligt berättade att hon fått ett erbjudande, om ett arbete.

Men minuten efteråt,när hon fått reda på vad för slags arbete, det var fråga om, för-
byttes glädjen i ilska och besvikelse och hon blev plötsligt rasande. Flög upp från stolen på verandan, gormade och skrek och Margita som aldrig hade sett sin snälla moster så där arg och uppriven, kurade förskräckt i hop sig, i sin gnisslande gungstol.

Mostern visste nog vad ett erbjudande om ett sådant där barjobb betydde. Och vad det innebar. Efter ytterligare några upprörda varv på det ännu solvarma verandagolvet sjönk hon åter ner i gungstolen, gömde sitt bruna ansikte i händerna och böjade snyftande gunga fram och tillbaka. Men efter några minuter slutade hon att gråta och den knarrande gungstolen rörde sig allt långsammare och till slut stannade den helt stilla. Mostern höjde sitt fårade ansikte, och såg med allvar och värme i blicken, upp på den unga flickan. Hon såg på hennes vackra, välformade ansikte och på hennes långa, kolsvarta gänsande hår och på hennes skimrande varma, bruna hy. Sedan började hon med låg röst tala till henne:

' Den tiden har nu kommit, då jag måste tala med dig Margita. Tala med dig om mycket viktiga saker. Och jag vill att du skall lyssna noga på vad jag har att säga och när jag har pratat färdigt så skall du fråga mig. Fråga mig om allt som jag sagt och som du inte förstod eller har en annan uppfattning om. Du måste lova mig att göra det! Den unga flickan nickade att hon förstått och såg allvarligt på sin moster.



Margita, fortsatte mostern, du är nu 15 år och du har nyligen slutat skolan. Bland nunnorna i skolan har du levt i en trygg och säker värld och här hemma har du också kunnat leva ett skyddat liv, tillsammans med mig och din bror. Och att komma från sådana skyddade världar som du och de andra flickorna i skolan nu gör och att sedan plötsligt måste ge sig ut i det riktiga, och för er okända livet utanför skolans och hemmets skyddande murar, det är inte lätt.

I bland när jag har lagt märke till hur oskuldsfulla du och dina vänner är, hur naiva och ovetande om det verkliga livet ni är, har jag blivit rädd och ofta har jag frågat mig om skolan gör rätt. Om nunnorna, i all sin omtänksamhet om er unga flick-
or ändå inte förbereder er fel, alldeles fel, på hur livet utanför klostertskolan verkligen är. Lära för livet, heter det ju att man skall göra i skolan, men ett gatubarn, som aldrig satt sin fot i en skola vet ofta mycket mera om livet, än vad ni gör.

På det viset oförberedda, går ni ut i livet, ut på gatorna och på torgen, på arbets-
platserna, och därute blir ni ofta lurade och manipulerade och ibland också utnytt-
jade. Och om du tar det där jobbet som du nämnde Margita så kommer du också att bli utnyttjad. Kanske inte i dag eller i morgon, men inom en snar framtid kommer du också att bli tvingad av omständigheter att göra som någon säger. Du är vacker och jag har sett hur männen, både de yngre och de äldre kastar lystna blickar efter dig. De vill alla ha dig och de är beredda att betala för dig, vad du vill ha. Först stretar du emot och skrattar och slår hånfullt ifrån dig. - Jag, kommer du att säga, skulle jag göra det? Aldrig i livet! Men tiden går, fortsätter mostern och en vacker dag när du verkligen ligger risigt till och du inte ser någon annan utväg, ja, då tar du steget och säljer dig till någon av de där kåta männen.

Sedan går det fort. Lättförtjänta pengar! Plötsligt får du råd att skaffa dig en massa saker, vackra kläder och allt annat som du bara har kunnat drömma om tidigare. Skuldkänslor slår du lätt undan. Du är ju ung och livet leker.

Men, en dag upptäcker du, hur vanliga killar i din omgivning börjar att undvika dig. Hur som unga män, som du kunnat gifta dig med blir besvärade och plötsligt får brått-
om, när du träffar dem på stan. Snacket går förstår du Margita, det är alltid någon som vet.'

Mostern tystnade plötsligt och kröp i hop i gungstolen. En hund ylade någonstans, och avlägset hördes biltrafik från den stora gatan och ute i gränden nedanför verandan, där de bägge kvinnorna satt, hördes människor passera förbi, i den sena, varma kvällen.

De båda Afroamerikanska kvinnorna; den ena äldre och korpulent och med ett plågat uttryck i sitt ansikte och den andra; ung, smidig och mycket vacker såg tysta på varandra.

Plötsligt reste sig den äldre, med en djup suck upp från gungstolen och såg på sin systerdotter: ' Vi går in nu, vi måste sova! Men i morgon skall vi fortsätta att tala, om allt det här. '




Författare:

Publicerat

Dela: