Flickan och stjärnan

Månen lyser vit på himlen och stjärnorna gnistrar. Djupt inne i skogen ligger en stilla och lugn stad, sovande. En mamma ligger i sängen ovetande om allting som händer utanför huset. Pappan ligger jämte henne i djupa drömmar och deras två små barn ligger i den lilla sovkammaren och sussar. Men en säng är tom. Täcket ligger slätt på sängen och hennes små tofflor står inte nedanför sängen. Dörren som mamma stängt när hon nattade barnen står på glänt. Lyktan som stod på bordet vid middagen är borta och det hänger bara fyra skjortor innanför dörren. Den lilla flickan sitter ute i trädgården, hon har klättrat upp i den gamla eken. Pappa har byggt en trädkoja i den. Han har också snickrat ihop en liten ask till sin dotter att förvara små smycken i. Den har legat i byrålådan innan, men nu står den uppe i kojan, gömd i ett mörkt hörn. Månen lyser in genom den lilla fönstergluggen. Den lilla flickan tar fram skrinet i skenet. Hennes ögon fylls av förväntan. Hon öppnar försiktigt asken och tittar ner på det lilla paket som ligger där. Hon tar försiktigt upp det och virar upp det. Inuti ligger en liten stjärna i någon slags metall. Den skimrar lätt i månljuset. Ljuset reflekteras i den lilla flickans ögon så att de glänser som diamanter. Hon tar upp stjärnan och håller den i handen. Det var igår när hon var ute och lekte i skogen som hon hittade den.

Den lilla familjen hade bestämt sig för att ta en promenad i skogen. Mamman packade ner bullar och saft i en liten näverkorg. Pappan tog med sig sitt fiskespö i fall de skulle få lust att fiska i den lilla ån om de blev hungriga. Och de tre små barnen tog varsin liten korg till att fylla med svamp och bär. Sedan gick de. Pappan låste dörren noga och lade nyckeln under dörrmattan. Det var en vacker höstdag. Solen sken på de röda löven. Bäcken var iskall som vanligt. Den lilla stigen ledde in djupare och djupare i skogen. Efter en stund kom familjen till en liten glänta. Mamman bestämde att de skulle stanna och fika och de satte sig i gläntan med solen i ansiktet. De drack och skrattade och åt bullar. Den lilla flickan ville inte sitta still längre. Hon ville springa runt och leka. Mamma sa åt henne att inte gå för långt så att hon hittade tillbaka. Den lilla flickan sprang ner till den lilla bäcken. Solen sken igenom trädkronorna och lekte i vattnet. Den lilla flickan fick syn på något lysande nere på botten. En liten skinande stjärna. Solstrålen försvann, men den fortsatte att lysa. Hon satte sig på knä vid åkanten och sträckte sig efter den. När hon tog upp den slutade den att lysa. Den blev matt, men hon gillade den. Då hörde hon mamma ropa att de skulle gå vidare. Hon stoppade stjärnan i fickan och sprang tillbaka.

Direkt när hon kom hem stoppade hon ner stjärnan i den lilla asken och ställde den uppe i kojan. Sen gick hon in igen. Mamma hade lagat mat och de åt. Men det enda den lilla flickan kunde tänka på var den lilla stjärnan. Hon äter nästan ingenting. Hon längtar efter att hålla i den igen, se den lysa. Mamma läser godnattsaga. Den handlar om en prinssessa som är kär i en ung prins, men hon kan inte få honom för kungen har redan bestämt att hon ska gifta sig med den elaka baronens son. Den lilla flickan vet hur sagan slutar. Hon vill inte lyssna mer. Kan inte mamma bara gå så hon kan smyga ut till kojan. Men mamma fortsätter läsa tills hon somnar. Och hon drömmer om stjärnan hela natten.

Nu sitter hon med stjärnan i handen. Den lyser inte. Den är helt blank. Hon tittar besviket på den och kastar in den i hörnet. Hon tar lyktan och börjar klättra ner för kojan och gå in och lägga sig igen. Hon tar en sista titt upp i trädet. Då ser hon hur det skiner i kojan. Hela träden står som i brand, det skiner. Hon släpper lyktan så att den går sönder och slutar lysa. Hon springer fram till trädet och klättrar upp. Stjärnan svävar i luften. Hon gapar och tittar förundrad på den. Hon går sakta fram och formar sina händer runt den. Hon tar tag i den och stänger inne ljuset, det slocknar. När hon öppnar handen igen är stjärnan matt. Hon sätter sig och tittar på den. Den vill inte lysa. Den är kall som stål och helt matt. Hon lockar på den. Lyft lilla stjärna! Hon ser stjärnan lyfta igen. Den svävar ovanför hennes händer. Den stannar framför hennes panna och börjar långsamt lysa samtidigt som den kommer närmare henne. Hon stirrar på den och känner den varma stjärnan mot sin panna. Den bränner sig fast, etsar sig in i pannan och blir sittande där. Hon känner på pannan och känner den svaga konturen av den. Den lyser. Hon ser varenda vrå i kojan. Det är som mitt på dagen, det finns inga skuggor. Allt är ljust och mörkret undanröjt. Hon hör en röst i huvudet. Det ekar inom henne och hon blir varm om hjärtat. Hon ser ett ansikte framför sig. Det går inte att röra, det bara finns där. Dess ögon lyser som safirer. Det talar, säger orden den lilla flickan hör i huvudet.

Den lilla flickan vaknar. Hon ligger i sin säng och allt är som det ska. Tofflorna står nedanför sängen, lyktan står släckt på samma ställe som den gjorde vid middagen, fem skjortor hänger innanför dörren och sovrumsdörren är stängd. Hon känner sig i pannan, men känner ingenting, den är helt som vanligt. Men allt var ju så verkligt, var allt det som hänt bara en dröm? Hon sätter sig upp och sätter fötterna i tofflorna. Det lilla nattlinnet fladdrar efter henne när hon springer ut i trädgården. Kojan ser ut som vanligt. Det lyser inte. Hon tittar på den och går sakta fram till den tjocka trädstammen. Hon tar tag i första steget och börjar klättra. I det mörka hörnet står den lilla asken. Hon tittar på den, och drar ut den i ljuset. Hon andas in och öppnar den. Asken är tom.
Hon springer ut i skogen. Hon springer längs den lilla slingriga stigen. Gryningsljuset börjar skära igenom träden och skogen vaknar till liv. Fåglarna börjar kvittra. Hon stannar i den lilla gläntan där den lilla familjen fikat dagen innan. Hon hör ljudet av bäcken långt borta. Hon står tyst och lyssnar. Hon hör lätta vingslag. En liten älva kommer flygande ut ur skogen. Hon flyger fram framför den lilla flickan som förskräckt backar bakåt. Den lilla älvan är inte större än flickans hand. Älvan pekar med sin lilla stav på flickans panna. Då kommer en svärm älvor från alla håll och virvlar runt henne. Den lilla flickan ramlar men blir uppfångad av älvorna. De flera tusen älvorna lyfter henne upp mot himlen. Då börjar stjärnan lysa i flickans panna, med all den kraft som finns. Långt borta hör flickan hennes pappa ropa på henne. Han får syn på henne uppe i himlen. Han ser de inte. Han ser inte älvorna som bär henne. Plötsligt försvinner hon. Han kastar sig fram mot henne men hon är borta.

Den lilla flickan vaknar. Hon ligger i en mjuk säng. Väggarna är täckta med tunga sidengardiner och runt sängen hänger rosa tunna tyger i stora sjok. Rummet är tomt på folk. Hon sätter sig upp och först nu märker hon vad hon har på sig. Hon bär ett litet nattlinne i siden. Hon drar undan tyget och går fram till fönstret. Hon tittar ut. Det är en helt annan värld än hemma. Hemma var en äng med tusentals färger fantastisk, men i likhet med det här var det blott en skugga, en grå och tråkig värld. Himlen var magiskt blå och gräset var så grönt det kunde bli. I horisonten fanns en regnbåge i tusen olika färger. Små älvor flög omkring som flugor överallt. Hon hörde en lätt knackning på dörren. En liten älva flyger in. Den flyger fram till garderoben och öppnar den. Den lilla flickan får se den vackra klänningen som hänger där. Älvan pekar på den.

Skriven av: Marcus Appelberg