Flickan på gatan

Flickan på gatan

Morgon igen. En tidig sådan. Flickan skruvade lite på sig, satte foten på asfalten, kisade mot solen. Hon satte sig upp. Det skulle bli en fin dag. Hon reste sig, sträckte på sig lite och tittade sig omkring, fortfarande tomt på perrongen. Flickan gick på sina morgontrötta ben bort mot dörrarna. I trappan mötte hon en man i hennes ålder, säkert bagare med tanke på vad klockan var. Flickan kände den konstiga blicken, men hon var van nu. Hon mindes knappt tiden innan den här, innan gatan.
När flickan kom ut på gatan drog hon ett djupt andetag, det var högsommar och luften doftade av både det ena och det andra. Det luktade sommar helt enkelt. Sommar hade en speciell doft i staden, en doft som hon inte riktigt kunde beskriva. Det luktade dammig sten blandat med blommande träd, och allt annat som kunde dofta i staden.
Till Plattan skulle hon idag. Där fanns som henne. Kunde hon kalla dem vänner? Det hoppades hon. De var de ända hon hade.
Många av dem var nere i det ändlösa träsket där man drunknar i sin egen olycka. Det visste hon. Flickan hade lovat sig själv att aldrig någonsin drunkna där, i det träsket.

Flickan hade trettio kronor på fickan – så mycket pengar hade hon inte haft på länge. För pengarna ville hon köpa en varm tröja och lite mat. För Snart skulle det inte vara sommar längre. Snart skulle höstens kalla vindar söka sig igenom varenda liten del av Stockholm och ta livet av dem som inte var påklädda nog.
Flickan mindes den gamla gubben som frusit ihjäl i Kungsträdgården förra vintern.
Det var den kallaste natten på hela året och han hade inga pengar, inga kläder, stackarn hade irrat vilsen kring och till slut hade han inte hans utmattade kropp orkat mer.
Flickan ryste när hon tänkte på det. Det skulle inte få hända henne. Hon skulle kanske dö hemlös och ensam, men inte på det sättet – aldrig.

Flickan satte sig ner nära ingången till det stora varuhusets matbutik. Hon tog fram skylten där det stod: MINA BARN HAR TBC OCH KOMMER ATT DÖ OM VI UTVISAS, SNÄLLA HJÄLP MIG. Hon visste att den inte berörde folket som passerade, men hemlösa har skyltar, så enkelt var det.
Flickan drömde om att en dag lära sig spela gitarr för att på så sätt få in pengar. Pengarna skulle inte kännas lika smutsiga då. Då hade i alla fall gjort något för att förtjäna dem.

På tre timmar hade de förbipasserande skänkt tio kronor. Det var tillräckligt mycket, tyckte flickan och reste sig. På stela ben gick hon mot närmaste soppkök.
En välbehövlig sval vind svepte in på Drottninggatan och svalkade flickan. Hon låtsades kunna följa den med blicken, se hur den svepte över folket som strosade bakom henne. Den var säkert på väg mot konserthuset, tänkte hon, och log åt sin barnslighet.

Skriven av: Jokke