Flickan på museet

Flickan på museet

Det regnar. Visst är det då man ska gå på museer? Trängas bland människor som stirrar på tavlor som föreställer geometriska former och mulliga kvinnor i korsett. Det är nästan mer intressant att titta på besökarna än tavlorna och de historiska artefakterna. Artefakterna blir ju kvar, de förändras inte. Besökarna å andra sidan är en ständig ström av nya ansikten och intryck. De står där och tittar på tavlorna och förklarar vilka känslor fyrkanten och cirkeln väcker hos dem. Sorg, ilska, lycka. Alla ser något speciellt i tavlorna, men de glömmer att det bara är en cirkel och en fyrkant, inget mer. Det är ju ofta så på museer, folk är så måna om att låta intellektuella att de glömmer vad de faktiskt ser. De ser bara vad de vill se.

Så, från rum till rum strövar jag. Mellan tavla och byst glider jag och fångar hör fragment av de ”intellektuella” konversationer som pågår. Se där hänger Monalisa med sitt mystiska leende, omgiven av gubbar, damer, flickor och pojkar som alla bara låtsas vara ytterst intresserade, för det är ju faktiskt bara en tavla som man redan har sett flera gånger på bild.

Jag fortsätter, går i cirklar genom samma rum flera gånger om. Det är ju nya besökare varje gång. Alla är nya, förutom en. Framför Julius Caesars skulptur står en flicka. Samma flicka som stått där de senaste fem gångerna jag har passerat. Vad kan hon ha att säga om den romerska kejsaren? Är hon intellektuell på riktigt eller har hon somnat? Hon varken rör sig eller hummar filosofiskt, det kanske är så att hon är en staty själv. Något nytt koncept för att göra museet mer modernt möjligtvis, mer nyskapande. Museer får ju för sig sådant ibland, att de behöver fräscha upp stället när historiens damm börjar bli för mycket.

Diskret sluter jag upp bredvid flickan och sneglar försiktigt på henne. Hon kan beskrivas med ett ord, alldaglig. Inget speciellt med sina gråa ögon och sitt kastanjebruna hår utsläppt i ett tidlöst mode. Ingen speciell person. Vad är det då hon står och tänker på? Kan någon så alldaglig ha något extraordinärt att förmedla? Det är självfallet. Hon kanske är den störste poeten i vår tid, vem vet. Jag vill veta!
- Han var en stor man, inte sant? Försöker jag trevande. Hon vänder sig inte, tittar inte. Flickan fortsätter endast att le och svarar:
- Han var en man som andra män och människor. Om han var stor är upp till en själv att bestämma.
Hon fortsätter att studera statyn. Om röster hade toner som talade om personen i frågas vishet, bestod hennes stämma av toner så ljuva att själen vibrerade. Mer, jag vill höra mer.
- Han åstadkom mycket, får man väl ändå medge. Det är inte alla människor som var kejsare över Romarriket.
Under en stund säger hon inget. Jag börjar undra om hon överhuvudtaget har hört vad jag sagt när hon äntligen svarar.
- Sannerligen åstadkom han mycket, men han dog även som vilken annan dödlig. Inget han gjort kunde skydda honom, rädda honom, när han blev huggen i ryggen. Precis som inget heller kunde rädda Alexander den store när han dog i febern. De båda hade utfört stora ting, överträffat alla andra och ändå är alla likgiltiga inför döden. Sorgligt men rättvist, så är livet.
Vem är detta flickebarn? Vad har hon varit med om? Vad är hennes historia? Aldrig någonsin har jag träffat någon som henne. Hon är en poet, en tänkare, en person som förstår och ser.

Just som jag är på väg att ställa ännu mer frågor för att ta del av mer av hennes visdom tar hon tonen.
- De är alla ganska lika varandra, eller hur? Alla statyer. Det är nästan svårt att urskilja dem från varandra.
- Jo, men kanske är det så att alla såg likadana ut förr.
Jag tittar upp på Julius Caesars ansikte. Beslutsamhet. Det är vad hans ansikte förmedlar, beslutsamhet och styrka.

Flickan vänder sig mot mig för första gången och ser på mig. Aldrig har jag känt mig så naken. Hennes ögon skvallrar om att hon har sett allt som finns att se. Hennes leende är med ens sorgset och med en suck viskar hon.
- Den är inte ens lik honom. Det var inte så han såg ut, inte alls.
Och så vänder hon och lämnar mig där, ensam.
Det var inte så han såg ut.

Författare:

Publicerat

Dela: