Flickan som jag kände en gång

En gång kände jag en flicka. Hon var bara sju år gammal. Jag mötte henne första gången på skolgården.

Den här dagen satt hon ensam på en gunga, men den hade slutat att gunga. Hon var ensam för att dom andra barnen hade sagt till henne att hon inte fick vara med i deras lekar. Du skulle ha sett hennes ögon. Dom var fyllda med tårar, men hon grät inte. Hon höll dom kvar inuti sej själv. Hon stängde in alla tårar. Om hon bara visste då att en dag skulle hennes tårar bara flöda, tänkte jag för mej själv. Hon vågade inte gråta, för hon trodde att om hon grät så skulle dom andra barnen skratta åt henne.

När hon satt där på gungan, så undrade hon vad dom andra barnen tyckte om henne. Tyckte dom kanske att hon var tjock, för smal eller rentav hade dålig andedräkt. Vad var det egentligen dom tyckte när dom tänkte på henne. Hon satt där och undrade. ”Vad är det för fel på mej” Hon ville verkligen vara som dom andra barnen. Ibland hände det att barnen kom till henne och frågade varför hon satt ensam på gungan, men hon svarade inte. Hon var ofta tyst. När flickan frågade dom andra barnen om hon fick leka med dom så kunde de ibland gå med på att hon fick vara med och leka, men andra gånger fick hon helt enkelt leka för sej själv. Ibland kände hon sej ensam.

Dom gångerna hon fick vara med och leka så var hon tvungen att följa deras regler. Men då så fick hon bara vara något dumt som ett får, medan dom andra flickorna lekte prinsessor. Flickorna bestämde vad hela gruppen skulle leka. Dom frågade aldrig flickan vad hon ville leka. Dom respekterade inte henne. Problemet var att flickan inte förstod att hennes så kallade kamrater i själva verket inte var hennes kamrater.

Hennes lärare ringde i klockan. Rasten var över. Alla barnen slutade plötsligt att leka. Dom skyndade sej in till klassrummet, alla barnen utom flickan. Hon hade inte bråttom, men då fick hon en irriterande blick från hennes lärare. Flickan steg av gungan och sprang in till skolan. Tillsammans med hennes lärarinna gick dom igenom ett hav av skor. Hon tog av sej sina skor på hennes bestämda plats och gick lugnt och tyst in till klassrummet, utan att säga ett knyst. Hon var den flickan som jag kände en gång.

Skriven av: Lisa K