Flickan som log

Det här är historien om en flicka som alltid var rädd. Hon var tyst och vågade aldrig prata. Hon var rädd för att gå till skolan och prata med sina kamrater. Hon var rädd för sina lärare och för att prata på lektionerna. Hon var rädd för att läsa högt eller svara på frågor. Hon var till och med rädd för att åka till stan med sina föräldrar. Det enda hon vågade var att sitta på sitt mörka rum och undra varför livet var som det var.


Mamma - då

Ingen var gladare att börja skolan än min Anna. Då visste vi inte att det var skolan som skulle få oss att förlora allt förtroende för allmänheten.
Vi var ute två veckor innan hon började första klass, och köpte en skolväska, en pennskrin och färgpennor, skrivpapper, bänkpapper, en gul sax, ett sudd som luktade jordgubbar och en fin pennvässare som såg ut som Blyger i Snövit och de sju dvärgarna. Vi använde fint papper från Äppelvikens bokhandel för att slå in hennes nya skolböcker. Hennes klassföreståndare hette Eva – Britt och luktade som pepparkakor. Hon var alltid glad, med kortklippt brunt hår, kunde alltid dagens datum och var snäll mot barnen och trevlig mot mammorna och papporna.
Skolan hade en stor fin skolgård, där förskolan låg i ena änden med klätterställning och rutschkana där barnen alltid satt högst upp och lekte ”hajen”. Mitt på skolgården fanns en stor fin ek, med bänkar runt omkring, och varje år anordnade man skolans dag, där alla klasserna fick sälja, bröd, godis, leksaker och mycket annat och hade många tävlingar. I början var Anna med på allt det där och det var den bästa tiden i hennes liv. Fram till vårterminen i ettan. Två andra flickor började i Annas klass, som var bästa vänner och alltid var tillsammans. Flickorna bestämde sig för att ta Anna ifrån hennes bästa kompis, som blev ledsen när hon fick gå ensam. De båda nya flickorna förklarade för underbara Eva - Britt att de tog hand om Anna eftersom hon inte hade några vänner i skolan. Eva – Britt, som var mycket bekymrad, uppmuntrade dem och sa att det var så bra att de tog hand om sina klasskamrater.


Anna - då

Jag undrade varför Freja inte låtsades om mig efter att Hanna och Gayane började i vår klass. Jag försökte säga att vi kunde vara vänner alla fyra, men Freja ville aldrig lyssna. Hon kallade mig dum och jag blev ledsen, kunde inte förstå varför hon inte ville vara med mig längre. Vi som tyckte så mycket om varandra! Vi som gjorde allt tillsammans och oroade oss för killbaciller.
Freja lämnade mig och de andra flickorna i klassen tog över henne. Jag fick hålla mig till Hanna och Gayane, fastän jag inte alltid tyckte om dem. De sa dumma saker om oss i klassen, och till och med om underbara Eva – Britt. Det kunde jag inte förlåta, så jag försökte dra mig ur.
Men det fick jag aldrig. De upprätthöll en fin fasad. En lunchrast stod vi i skogsområdet på skolgården och tittade på ekorrarna som skuttade bland trädgrenarna. Då kom Maggan i Matten fram till oss och frågade vad vi gjorde. Jag ville säga till henne: det här är inte jag! Ta mig härifrån. Låt inte dem reta mig. Jag känner mig usel, men jag vet inte vad jag har gjort.
Men jag kunde aldrig säga något. Jag var rädd redan då.
Hanna och Gayane började prata med Maggan i Matten och hon blev glad för att vi kom överens, eftersom underbara Eva – Britt hade bett henne att hålla ett öga på mig. Sedan gick hon sin väg, och jag ville dö. Jag förbannade mig själv och min tystnad, förbannade mig själv för att jag inte sa stopp. Jag förbannade min rädsla. Men ändå bröt jag den aldrig.
Talar du, så får det konsekvenser.


Mamma - då

Jag undrade varför min lilla flicka drog sig undan. Jag märkte att hon led, och försökte få henne att berätta. Gång på gång sa jag att hon var trygg, och att ingen älskade henne mer än jag och hennes pappa. Men hon var ständigt tyst.
Jag talade genast med Eva – Britt, underbara Eva – Britt som Anna kallade henne. Underbara Eva – Britt medgav att Anna hade gått ensam en period när Freja började leka med de andra flickorna; Isabelle, Lisa, Clara. Men det var absolut ingenting att oroa sig för, för Hanna och Gayane hade tagit så bra hand om henne. Och barn bytte ju bästa vänner varenda vecka, så det var ingenting jag behövde oroa mig för.
Jag blev rasande. Jag frågade varför underbara Eva – Britt inte hade berättat det här för mig tidigare. Det sista jag minns av samtalet är att jag lade på luren i örat på henne. Anna var ledsen, och det ville jag veta. Jag ville inte behöva fråga om mitt barn for illa i skolan. Jag ville att jag skulle underrättas automatiskt, sådant här skulle inte krypa fram när jag frågade efter det.
Jag pratade med Anna vid sängdags, då hon alltid ville ligga och prata, och höra en godnattsaga. Men den här gången ville hon inte att jag skulle vara där. När jag tog fram sagoboken för att läsa om Mästerkatten i Stövlar och Kejsarens nya kläder släckte hon lampan och vände mig ryggen. Hon ville att jag skulle gå. Hon sa det aldrig, hon sa aldrig någonting till mig längre, men jag kände henne bättre än någon annan och visste vad hon tänkte.
Trots min ilska, min rädsla och min frustration så ville jag inte tvinga henne att erkänna något. Jag försökte låtsas att om jag bara var lugn och snäll och inte blev arg när hon stängde mig ute, så skulle hon förr eller senare anförtro sig åt mig. Jag var ju hennes mamma! Jag hade burit henne under mitt hjärta i nio månader, fött henne, tagit hand om henne, älskat henne, gett henne syskon. Nog skulle hon berätta för mig vad hon var så rädd för?
Inte sant?


Anna - då

Jag visste att mamma ville trösta mig, men jag lät henne aldrig komma nära nog för att prata med mig, eller ens krama mig. Jag blev skygg för kroppskontakt, trodde att de skulle visa sig vara elaka mot mig, precis som i skolan. Jag kunde knappt ens slappna av hemma. Jag var alltid på helspänn, väntade på att mamma eller pappa skulle lista ut vad som pågick. Jag ville inte berätta det, men ändå ville jag att de skulle veta. Och ändå inte. Jag upplevde det som ett personligt misslyckande, min mesighet. Min oförmåga att stå upp för mina rättigheter. Jag var ett barn som inte visste någonting, jag trodde fortfarande att hela världen befolkades av snälla, kärleksfulla människor och att grymhet inte fanns någon annanstans än i mitt liv. Att det var mitt eget fel att jag hade drabbats av den värsta ondska ett barn kan råka ut för. Om jag var annorlunda skulle de inte mobba mig. Då skulle jag inte vara rädd.
En onsdag blev jag ledsen när Hanna och Gayane kallade mig en svikare som inte ville vara med och leka. Hur skulle jag kunna förklara att jag inte tyckte det var roligt att trampa på myrorna i den enorma myrstacken, att det inte var roligt att se alla kryp kämpa förgäves för att komma rätt, när de lagt dem på rygg och skrattade rått åt deras sprattlande? Jag försökte smita i väg, ville inte se, ville inte höra, och de blev arga på mig. De skyndade sig att säga till underbara Eva – Britt och kuratorn, och de pratade länge med oss. Underbara Eva – Britt sa till Hanna och Gayane att de inte skulle säga till mig vad jag skulle göra så ofta, och kuratorn inflikade att jag skulle låta bli att gå i väg när vi lekte. Fortsatte jag så skulle ingen vilja vara med mig. Det var ju mitt fel, var det inte det?
På lektionen ville jag gråta, jag ville skrika, jag ville resa mig, springa ut ur klassrummet, slå sönder någonting. Jag var så frustrerad på grund av missförståndet, men jag visste att det var mitt ansvar att reda ut det, och det hade jag inte kunnat. Varför såg aldrig underbara Eva – Britt vad det var som pågick? Pepparkaksdoften hade försvunnit för länge sedan.


Mamma - då

Anna erkände. Inte för mig, utan för sin pappa. Hon kom hem från skolan och det brast plötsligt för henne. Hon gick i tvåan, hade lidit tyst i över ett år, och när hennes pappa frågade henne vad hon hade gjort i skolan brast hon ut i en strid ström av tårar. Just den dagen hade flickorna bråkat extra mycket med henne, så till den grad att hon låste in sig på toaletten och inte vågade komma ut. Eva – Britt fick gå och hämta henne, men hon vägrade fortfarande att gå in i klassrummet, där resten av klassen satt och väntade. När Eva – Britt hade gått till lärarrummet för att hämta snytpapper hade Anna försvunnit från skolan och sprungit hela vägen hem.
Min man berättade för mig om allt Anna sagt, och jag märkte att han ville kasta sig på telefonen och skrika åt någon. Vem som helst skulle gå bra, bara han inte tog ut det på Anna. Han var rasande, uppgiven och fruktansvärt orolig och hade inga krafter kvar. Nu satt han ihopsjunken på en köksstol med huvudet i händerna, och skakade av tyst gråt. Jag visste inte vad jag skulle säga, så jag kramade honom hårt samtidigt som tårarna började rinna.


Anna - då


Pappa visste. Jag erkände när jag kom hem efter att ha försvunnit från skolan, och pappa hade ringt Eva – Britt och meddelat henne om att jag var hemma. De var båda uppfångade i en tornado av känslor; ilska, sorg, frustration, det djupaste raseri – och skuldkänslor.
Vi åt en tyst middag tillsammans; jag, min syster, mamma och pappa. Det var inte mycket som blev sagt, men de båda försökte hålla god stämning. Min syster Charlotte lade inte märke till underströmmarna av spänning vid matbordet, men det gjorde jag. Jag var åtta år vid det här laget, och började förfärat inse att världen inte var en sådan rosenröd plats som jag en gång hade trott att den var.


Mamma - då

Anna pratade fortfarande inte med mig. Ville hon säga något gick hon alltid till sin pappa, och fastän jag försökte intala mig att det inte betydde något så sårade det mig. Jag visste att det viktiga var att hon talade med någon av oss, inte med vem det var, men jag hade alltid känt att min man stod Anna närmare än jag någonsin hade gjort. Det var svårt att svälja, eftersom jag älskade henne så mycket att det gjorde ont.
När jag inte låg vaken på nätterna och grubblade blev jag kallad till möte efter möte med skolledningen tillsammans med min man. Enligt skolledningen; rektorn, kuratorn och Eva – Britt, hade de begått ett misstag när de inte underrättade oss om situationen utan lät vår lilla flicka göra det själv. De gick dock inte med på vårt påstående att de hade missbrukat sitt förtroende. Anna hade skyldighet att berätta för oss eftersom det var så saker och ting gick till i det verkliga livet. Ingen skulle böna och be Anna om att få hjälpa henne i framtiden, och då måste hon kunna hjälpa sig själv.
Jag reste mig och snäste. Jag kunde inte låta bli.
Men hon var ju så rädd! envisades jag, samtidigt som mina händer skakade. Hon är bara åtta år!
Det är ovidkommande, sa rektorn och tittade vänligt på mig, på det där nedlåtande sättet. Jag var bara Annas mamma och skulle inte lägga mig i saker jag inte förstod. Arbetade jag med barn?
Nej, svarade jag. Men …
Då vet ni inte heller hur man måste handskas med barn, avbröt han. Om de inte tar itu med sina problem själva, vem ska då göra det?
Jag är mamma, sa jag stilla. Jag vet hur barn fungerar, och jag vet allt jag behöver veta om Anna. Och hon behöver mer hjälp än ni är villiga att ge henne.
Med de orden gick jag mot dörren. Resten av mötet satt jag utanför och grät, tills min man kom ut, alldeles rödögd och tom i blicken.
Tysta åkte vi hem. Det fanns inget att säga.


Anna - då

Vad sa de om mig? Jag ville veta, fastän jag inte hade velat vara där. Jag var rädd för dem, var rädd för vad de skulle säga, om de skulle säga som det var, att det var mitt fel. Om jag hade varit bättre; snällare, sötare, trevligare, duktigare i skolan, vad som helst, så skulle det aldrig ha hänt. Nog förstod jag att Hanna och Gayane innerst inne hade menat väl?
Nej, jag ville inte höra det. Åtminstone inte direkt. Men jag ville gärna veta vad som hade sagts. Jag visste bara inte hur jag skulle fråga.
När mamma och pappa kom hem var de båda trötta och ledsna. Jag slet mig ifrån mormor när de kom hem, från boken vi höll på att läsa. Det enda jag minns av den kvällen är att jag fick många kramar.


Mamma – i dag

Jag är trött, och orkar inte minnas vilket hot skolan har utgjort gentemot min Anna i nio år. Min dotter mår bra i dag, och att fortsätta vara arg skulle vara att förstöra för både henne och mig själv. En del av mig vill konfrontera dem; alla de människor som har degraderat Anna, som kallat henne cp – skadad, sagt att hon haft damp, är oambitiös och lat. Men jag gör det inte, eftersom jag vet att det skulle skada Anna mer än hjälpa henne. Det är i det förflutna, och det är också där den helvetiska historian hör hemma.
Hon är arton år, och går i S2 på Högland. Hon har varit ute och rest på egen hand, jobbat hos sin pappa i Sundsvall, och är lyckligare nu än hon har varit på många, många år. Jag känner varje dag hur mitt hjärta läks av att höra hennes glada stämma i trappan på morgonen, de ivriga stegen när hon tar balkongdörren in i stället för att gå genom ytterdörren. Jag älskar hennes entusiasm när hon pratar om allt som berör henne; kärnkraftsdebatten, feminism, som hon själv sagt att hon aldrig i livet ställer sig bakom, sina drömmar om kärleken i sitt liv, hur hon ska söka till lärarhögskolan direkt efter gymnasiet. Hon har aldrig mått så bra, och inte jag heller.


Anna – i dag

Jag virar min tjocka halsduk om mig och sticker ner hakan i det spräckliga tyget. Jag trycker ner min svarta keps över det långa mörka håret, hoppar i gympaskorna och går ner till tolvan i Alléparken iklädd min nerklottrade jeansjacka och min konstnärligt dekorerade ryggsäck. Min samling halssmycken vilar tryggt mellan mina bröst; nyckeln till min sekretär, min skåpnyckel, en bärnstenskula, en rostig kedja och en ring med en enorm glasbubbla. Solen skiner, det drar ihop sig mot höst och de eldgula löven börjar falla från träden. Plötsligt tvärstannar jag, känner efter i fickan och nickar när jag konstaterar att mitt SL – kort ligger på rätt plats, precis som i går. Så fortsätter jag min promenad ner mot det soliga torget. Samma torg där jag en gång, ivrig och glad, köpte papper till mina skolböcker, i tron att livet skulle vara enkelt.

Skriven av: Sophie