Flickans Sista Häst

Det dundrade och brummade ovanför tegelpannorna. Felicia släppte genast den löddriga tallriken i sin hand. Så plötsligt att den for i trägolvet och sprack i flera bitar. Flickan sprang genast in i det så kallade vardagsrummet som endast bestod av en gammal soffa och en öppen spis. Kvickt drog hon för dem svarta gardinerna för fönstren och sprang nerför källartrappan, ner till hennes alldeles speciella gömställe. "Här hittar de mig aldrig" fnissade hon tyst, full i fnitter. Hennes favoritlek var kurragömma. Den fick hon leka med sin pappa ibland. Detta rum var utan tvekan det bästa gömstället i hela huset. Ett grått rum med en stor, tung dörr. I rummet stod även ett stort skåp med ett lås på. Vad som fanns i skåpet visste inte Felicia.

En timme hade gått sedan flygplanen flugit förbi. Felicia antog att hon vunnit leken och öppnade försiktigt den tunga dörren. Hon tippade på tå uppför den gamla, smutsiga trappan och knuffade upp den knarrande källardörren. Felicia borstade kvickt av smutsen från sina fötter mot byxorna och travade in i köket. Med sina fingrar sköra som grässtrån plockade hon upp bitarna från porslinstallriken och lade den i en stor plasthink under diskbänken. Sen gick hon med bestämda steg mot sopborsten och sopade upp flisorna. "Gör jag bra, mamma?" frågade Felicia och tittade glatt på när flisorna föll ner i jorden utanför den vita husknuten. Precis som alltid fick inte Felicia något svar.

Sysslorna var gjorda och hon kunde göra vad hon ville. Även om hon inte hade något emot att hjälpa sin pappa med hemmet. Hon plockade fram en barkbit som hennes pappa gett henne för många år sedan. Den hade han plockat från en tall och täljt till en hund. Den hade gått sönder lite genom åren så nu var det inte mycket kvar av den annat än kroppen och några få ben. Men det var den enda lilla leksak hon hade. Om man nu kunde kalla den en leksak, ens.

Felicia skruvade på sitt huvud för att uppfatta ljudet från hallen. Hon hörde den gnisslande gamla ytterdörren öppnas och två tunga kängor traska in. Utanför ytterdörren var himlen mörkblå och skogen stod svart. Felicias mörka, långa hår svajade som en flagga i vinden när hon sprang på långa, smala ben mot sin pappa. Han omfamnade henne och lyfte snabbt upp henne i luften för att sedan bära henne mot sitt bröst. "Du är hemma!" ropade Felicia in i den smutsiga, bruna gamla jackan. Felicia tittade upp för att möta sin fars isblåa ögon. "Gjorde du disken idag, Flisan?" undrade hennes far med ett brett, varmt leende. Felicia nickade raskt. "Men jag råkade tappa en tallrik" erkände hon snabbt. Hennes mun blev till ett streck. "Det gör inget. Dem finns det fler av" skrattade han och satte ner henne på golvet.

Han tog av sig sina enorma stövlar. Dem var indränkta i smuts och lort. Med trötta men bestämda steg klev han in i köket för att sätta sig vid bordet. Den mycket gamla trästolen knarrade klagande. "Men jag har faktiskt något åt dig" sade han efter en stunds tystnad. Felicias kastanjebruna ögon lyste upp av lycka. Han knäppte försiktigt upp sin jacka för att leta i innerfickan. Han verkade ha lite problem med att få ut föremålet. Fickan var liten och objektet var relativt stort. Av hans ansiktsuttryck att döma med uppspärrade ögon, så hade han fått fatt i föremålet. "Här" sade han och räckte fram en sliten, smutsig häst av plast. Färgen var sliten på den lilla hästen som fick den att se ut som en brunskäck med all smuts. Men Felicias ögon lyste som ett par stjärnor. Hon tittade sakta upp på sin pappa som log från öra till öra. "Den är din" sade han med mjuk röst och gav en gest mot den lilla hästen i flickans ännu mindre händer. Med hästen i ena handen slängde hon sig på sin gamla pappa och kramade honom hårt innan hon rusade till diskbänken för att tvätta hästen. Hennes pappa såg glatt på medan hon noggrant tvättade hästens varje millimeter. Lerklumpar och grus föll snabbt ner i diskhon för att avslöja en vacker skimmel som en gång varit en fux. Men de lackerade ögonen var fortfarande djupt svarta och ljuset speglade sig vackert i dem.

Felicia var som förtrollad där hon satt i sängen. Hon höll stadigt i sin älskade lilla häst. Med sina bruna ögon tittade hon djupt in i hästens svarta. Felicias far kom snart in och satte sig på sängkanten och såg länge på henne i tystnad. En viss sorg speglade då och då i hans blick, men han ville aldrig tala om det. Felicia hade bara frågat en enda gång. Då hade han sagt att allt var väl. Så hon trodde hans ord. Pappan tittade först på Felicia och sedan på den lilla hästen. "Har du döpt honom än då?" frågade han och strök hästens fladdrande plastman med sitt pekfinger. "Mm" sade Felicia och klappade skimmelns mule. "Vad heter han då?" frågade pappan med ett leende. "Svarten" svarade Felicia med ett leende. Pappan fick en förvånad blick och höjde ögonbrynen. Dem tydliga rynkorna i pannan sade allt. Han förstod inte alls. "Svarten? Men han är ju vit?" undrade han med ett dovt skratt. "Det är ju det som är det roliga. Det skulle ju vara så tråkigt om han hette Vitan" skrattade Felicia och tittade upp på sin far, lyrisk av lycka. "Ja, det är ju sant" skrattade han och såg på hästen. Hästen han hittat borttappad i leran. En häst bortkommen från sin flicka. Han såg tillbaka upp på sin dotter med en falskt allvarlig blick. Han bar fortfarande en stöttande leende. "Men att ha en häst är ett stort ansvar" sade han med näsan i vädret. Felicia såg på honom. "Du måste se till att han har det bra och ta hand om honom" fortsatte han och strök hästens välbyggda rygg. "Det ska jag" sade hon bestämt och nickade. Pappan stoppade om sitt barn och sade godnatt innan han satte sig i det mörka köket för att invänta morgonens första solstrålar.

Flickan låg vaken i det mörka rummet. Utanför täcket var det bitande kallt. Frosten spred sig som kristaller på fönstren. De stack som knivar mot ytan. Felicia drog täcket över huvudet. Under täcket var hon trygg. Där låg värmen som en kram. Trygg, beskyddande och varm. Felicia höll hårt i sin häst. Följde dess konturer och former med sina smala, små fingrar. "Svarten.." mumlade hon för sig själv med sitt lilla leende.

Innan hon visste ordet av befann hon sig på en trygg hästrygg. En gungande rytm. En tjock, varm man mot hennes kind. Felicia öppnade sakta sina ögon för att se att hon befann sig ovanpå ett stort berg. Snön låg som glittrande högar av strösocker överallt och här och var stod en stolt gran. Luften var färsk som efter ett åskoväder. Felicia såg sig omkring med nyfikna ögon. Hon kände inte igen sig. Men hon visste på något vis att hon var trygg. I fjärran kunde hon skymta ändlösa, enorma ängar. Långt borta kunde hon se ett gäng fåglar. De fångade mat åt sina små.

Felicia knöt sina händer i den vita manen. Hästen stod alldeles stilla. Försiktigt strök hon hans sammetsmjuka nacke. "Svarten?" frågade hon och lutade sig försiktigt framåt för att se in i hästens ögon. Hans blanka, nattsvarta ögon sneglade försiktigt bak på henne. Vid åsynen av flickan, spetsade han sina vassa öron i glädje. Hovarna började sakta röra sig framåt och ett ljudligt fnitter bubblade upp ur flickan när takten sakta ökade. Hästen travade lugnt och stilla nerför berget. Den tog långa, mjuka, luftiga steg och bar henne som om hon vore gjord av glas. En och annan gång gav han ut ett ljudligt frust. Svarten undvek varje hål, varje sten. Hon behövde inte ens se åt ett håll för att han skulle svänga.

De hade nått slutet av berget. Felicia såg ut över dem öppna fälten. Svarten stod blickstilla. Ängarna stod som oändligt långa över landskapet. Endast långt borta i horisonten kunde man skymta en och annan trädtopp. Hon strök hans mjuka hårrem och tog mantag. I nästa sekund satte sig hästen på hasorna innan han störtade fram i en ofattbar hastighet. Felicia trodde nästan att de seglade som en örn där de for fram i galopp. Svartens lätta hovar snuddade knappt vid marken och han höll öronen spetsade rakt framåt. Hästens mörka näsborrar stod som tefat på den snövita mulen och ögonen lyste av oändlig lycka och bus. Musklerna spelade under den vita hårremmen och de långa benen rörde sig systematiskt och kvickt. Felicia kände varenda muskel spela under henne. Men hon kände sig trygg. Himlen lät dem segla på dem mjuka vindarna och grässtråna böjde sig för deras kraft. Svarten sträckte ut meter efter meter och hans man dansade ovanpå hans vita nacke. Felicias hjärta slog i hundrasextio när hon försiktigt tog stöd med sina små knän för att leta sig uppåt med sina bara fötter. Med fjärilar i magen ställde hon sig sakta upp på hästens bara rygg medan hon höll ett stadigt tag i hästens man. Ett lyckligt leende spred sig i hennes ansikte och hästen bar henne tryggt och säkert över vidderna. Felicia tjöt av lycka likt en varg. Men Svarten var inte rädd. Inte för något.

Hon vaknade sent nästa morgon med Svarten fortfarande i sin hand. Felicia blinkade några gånger innan hon försiktigt letade sig fram ur sitt lilla näste av tyg. "Pappa?" frågade hon högt mot den stängda sovrumsdörren. Hon väntade ett par minuter för att lyssna efter något form av ljud. Men inte ett knyst hördes. Försiktigt drog hon av sig täcket och steg ner på det iskalla golvet. Trippade sakta mot dörren för att titta in i hallen. Hon såg sig omkring i huset, men ingen pappa. Nyfiket kikade hon ut från fönstret i hallen och fick syn på spår från bildäck på den leriga uppfarten. Med besvikelse i bröstet vände hon om för att gå mot köket. Där stod det disk på diskbänken och mat på spisen. Försiktigt drog hon fram en köksstol och ställde den mot diskbänken. Ställde sig på den och öppnade skåpet för att ta ut en ren tallrik.

Disken var diskad och maten var uppäten. Golvet var sopat och elden i den öppna spisen var nära på att slockna. Hennes pappa satte alltid igång elden åt henne innan han for iväg. De nästan utbrända vedpinnarna låg spruckna och rött glödande bland askan. Värmen log mot hennes frusna små händer där hon satt. Med nyfiken blick beskådade hon resterna av elden. Sakta sträckte hon fram sin hand. Det blev varmare, varmare och varmare.

Felicia gick sakta fram mellan träden. Blandskogens grenar täckte himlen och löven prasslade lekfullt där hon gick. Ett och annat brandgult löv singlade sakta ner. Vinden kilade sig in under hennes slitna gamla jacka och fick henne att rysa. Hon plockade sakta men säkert dem torraste pinnarna hon lyckades finna efter morgonens dagg. Hennes fria hand bultade och smärtade en del. Den var röd och svedd. Hon stannade för ett ögonblick för att leta fram sin lilla skimmel ur vedkorgen som hon bar i sin högra hand. När hon väl funnit sin häst så ställde hon ifrån sig korgen för att beskåda hästen.

Felicia sprang så fort hennes små ben kunde bära henne under trädkronorna. "Hoppla, Svarten!" tjöt hon hejvilt och sprang på. Gnägg och frust fyllde skogens alla vrår och hon skuttade över stock och sten medan hon höll i den lilla leksaken. "Fortare, Svarten!" skrattade hon saligt och ökade takten ytterligare. Hon stannade inte förrän hon föll till marken av utmattning. Den friska, frostbitna höstluften fyllde flickans små lungor och hon tittade lyckligt upp på dem vackert färgade trädkronorna. De dolde den annars så tråkigt grå himlen och stod som vakter.

Felicias tankar och drömmar avbröts plötsligt utav ett lågt brum. Det brummade och väsnades. Uppifrån. Flickan såg sig omkring efter ett gömställe men insåg att det allra bästa var i huset. Kvickt greppade hon Svarten med sin svedande hand och skyndade tillbaka till vedkorgen som stod övergiven en halv kilometer därifrån. "Vi måste gömma oss, Svarten!" pustade flickan och höll nästan på att snubbla på sina egna stövlar där hon sprang fram genom täcket av löv.

Ett brak hördes långt borta. Felicia satt andfådd och trött i det grå rummet med Svarten i famnen. För första gången var Felicia rädd. Hon var rädd för braket. Hon visste inte vad det var. Flickan hörde pulsen slå i öronen och kölden smög sig in genom hennes blöta kläder. Hon skakade och huttrade med rosiga kinder och röd näsa.

Hon hade inte hört något på en lång stund. Men hon hade haft så bråttom hem att hon inte hunnit stoppa på mer ved i brasan. Så då hon väl vågade sig fram, så var det mörkt och kallt i huset. "Pappa?" ekade det mellan husets kalla väggar. Men han hade inte kommit hem ännu. Hennes andedräkt stod som dimma från hennes mun där hon satt och försökte få liv i elden. Men den var död och slocknad för länge sen. Felicia hämtade papper och pinnar och lade i öppna spisen. Ingenting fick liv i elden. Med hopplöshet satte hon sig vid öppna spisen med hästen i sina händer. Flickans onda hand bultade än och hon tyckte nästan att hennes lungor brann efter den långa sträckan hon fick springa. Hon stirrade sig blind på den slocknade, kalla spisen. Darrade som ett asplöv och väntade på att elden skulle ta form.

Det var mörkt, kallt och tyst när hennes pappa kom hem. Stämningen gav honom rysningar. Tyst och försiktigt fick han av sig sina stövlar för att sedan öppna dörren till sin dotters rum. "Felicia?" frågade han. Till hans stora förvåning så låg hennes rum öde och mörkt. Kölden nöp i hans näsa, öron, tår och fingrar. Han smög sig lite oroligt fram in i köket och in i vardagsrummet. "Felicia?" undrade han och såg förbryllat på sin späda lilla dotter som låg hopkrupen till en boll vid öppna spisen. Den stod kall och mörk framför flickan. En känsla av hjälplöshet och rädsla spred sig längs pappans ryggrad, greppade sig hårt i bröstet. Snabbt satte han sig ner hos henne, slet av sig sin tunga, smutsiga jacka och lade den över barnets kalla kropp. "Felicia! Vakna!" nästan skrek han åt henne och drog flickan tätt intill sig. Han skakade hennes kalla kropp, försökte gnida hennes armar varma. Sakta men säkert började Felicia att röra på sig. Hon såg sömnigt upp på sin pappas förfärade ansikte. "Mm?" undrade hon. "Kära unge, du får inte göra sådär.." flämtade han i lättnad och kramade om henne hårt. "Vad?" mumlade hon förvirrat. Snabbt drog han jackan tätare kring henne innan han gick för att hämta en till, plus hennes täcke.

De satt vid den sprakande elden, tätt ihop. Värmen spred sig långsamt genom huset. "Jag var tvungen att gömma mig" förklarade Felicia för sin pappa och pillade på bandaget på sin onda hand. "Mm. Jag förstår det. Det är okej" sade pappan lugnt och höll henne tätt intill sig. Han betraktade de dansande lågorna med glasartad blick. "Varför smällde det?" frågade Felicia efter en stunds tystnad. Han svalde hårt och sneglade fundersamt på sin dotter. Han visste mycket väl varför. Men hur ska man förklara det för sin lilla dotter? Han tittade tillbaka på elden med en suck. Pappan tvekade lite. "De-de hittade någon" svarade han ledsamt. "Så jag vann på kurragömma den här gången också?" undrade Felicia fundersamt. Ett brett och varmt leende spred sig i hans ansikte. "Ja, det gjorde du" skrattade han lågt. "Jag är bäst på kurragömma. För du känner till det bästa gömstället" flinade hon och kramade om sin pappas arm.

Svarten bar Felicia med långa, trygga steg genom skogen. Det var sommar och sol och vinden lekte med trädkronornas löv. Hästen dansade fram likt en ensam snöflinga och hoppade över stock och sten. Helt outtröttlig sprang han hela natten lång. Felicia kunde känna sig helt trygg ovanpå hans vita majestät. Hans steg var så lätta och nätta att man inte ens hörde honom där han stred fram. Felicia kände sig fri, lycklig. Hon behövde inte vara ensam.

Ännu en morgon. Sysslorna gjordes och mat åts. Ved plockades och äventyr lockade. Felicia satt på sitt rum. Hennes näsa var röd och snorig och halsen kittlade. Men förkylningen störde henne inte. På det slitna gamla träbordet stod ett vackert fotografi med guldram. Felicia såg på fotot där ett par varma, bruna ögon såg tillbaka på henne under mörka lockar. Ett litet leende spred sig över Felicias ansikte och hon såg tillbaka på Svarten som stod framför henne på bordet. Så bra hon kunde ritade hon av den ädla springaren på det gula pappret. På teckningen red hon på Svarten på en stor äng. Långt borta kunde man se skog och berg, himmel och hav.

Golvet var kallt och blekt. Slemmet kittlade ondskefullt i halsen. Felicia hade varit snabbt nog att få med sig sitt täcke ner. Med det skyddade hon sin infekterade kropp från kölden. Men febern höll henne huttrandes och skakandes. Felicia väntade tålmodigt medan flygplanen passerade. Ännu en vinst, tänkte hon förnöjt.

På nätta, kalla fötter trippade hon upp till köket igen. Hon höll hårt i den lilla plasthästen medan hon envisades med att få på sig sina stövlar. Felicia tryckte långsamt ner det iskalla dörrhandtaget och öppnade den knarrande gamla dörren. I nästa stund sprang hon vilt omkring runt huset. Byggde upp hinder med pinnar och hoppade över dem. Hon tjoade, smackade och ropade. Hejade på sin vita, ädla springare. Fort for hon fram över stock och sten, pinnar och brandröda lönnlöv.

Hon låg nedbäddad med alla täcken som hennes far kunde finna. Felicia fick sådana hostattacker att hon fick andnöd. "Varför var du ute och sprang så i kylan när du är sjuk?" frågade hennes pappa förtvivlat. "Men det är ju kul" envisades Felicia. Med trötta, bruna ögon såg hon upp på sin slitna gamla far. Han höll hennes feber varma lilla hand. "Bry dig inte om sysslorna imorgon, Flisan. Okej? Ät och drick. Se till att bli frisk igen. Jag ska försöka komma hem så fort jag kan" sade han med ömhet. De delade en varm kram innan Felicia vandrade in i drömmarnas land.

Svarten galopperade på starka, långa ben genom den djupa snön. Men kölden hann inte fatt i dem. Odödliga, oberörda. Frosten nådde dem inte. "Fortare!" skrattade Felicia med fjärilar i magen ovanpå sin bästa vän. Svarten, lojal och villig, sprang fortare och fortare på säkra hovar. Snön stod honom över knäna, men inget var för mycket för Svarten. Hans andedräkt stod som tjock dimma ur hans mörka näsborrar. Manen slog systematiskt hans vita hårrem och svansen stod som en flagga bakom honom. Felicia skrattade för full hals medan Svarten sprängde fram, nej, dansade. Hans mörka ögon oändligt busiga, men trygga.

Felicia öppnade motvilligt sina ögon. Ljuset skar i hennes blick från fönstret. Med en suck som var till hälften hostning så tog hon sig upp ur sängen. Obarmhärtiga hostattacker följde henne in i köket. Felicia greppade en skål ur ett skåp, tog fram en kastrull som stod redo i ugnen, gömd från råttorna. Kvickt fick hon fart på spisen och värmde upp soppan. Den var inte mycket, men bättre än inget. Lite potatis och morötter, salt och peppar.

Felicia åt motvilligt sin mat där hon satt i sängen. Inte ens där hon satt svettig under dem tjocka lagren täckena kände hon sig varm. Inte ens med en het skål soppa kände hon sig lite uppvärmd. Felicia satt och huttrade och snörvlade, hostade och led. Soppan tog ingen lång stund att sleva i sig, trots den lilla aptiten. Men med tillräckligt många hostattacker på följd, kom den lika snabbt upp igen. Med feber och brinnande lungor, drog sig Felicia tillbaka till sina drömmars land. Hon gömde sig från omvärlden och det kalla rummet, under täckena. Där låg hon och höll hårt i sin lilla häst. Sin vän.

Det smällde och dundrade som tusentals åskoväder. Skrik och gråt, eld och vatten. Runt husknuten hördes en kulspruta som spottade dödsdomar. Någonstans avfyrades en kanon. Samt någonstans bland alla sårade hjältar, låg en stackars far. En far med en öppen lunga. Men han levde än. För en liten stund kunde han få hoppas och be. För en liten stund kunde han få leva sin sista stund i striden för sin lilla dotter.

En brädhög. Träden stod spetsade i flis. Röken stod hög mellan träden och upp i dem brandgula topparna. Ett ensamt före detta torp. Något som varit ett hem. Något som varit en fristad. Något som varit en drömmares gnista. Samt någonstans i detta före detta, finns en liten drömmare. En som i sin infektion fått ett klart lindrigare slut. Men slutet gott allting gott, där lilla Felicia för evigt seglar, dansar med vinden på sin bästa väns trygga rygg. Över berg och dalar, oändliga ängar och genom skogar djupa som havsdunkel. För evigt en drömmare. För evigt trygg, ovanpå sin Svarten. Flickans sista dröm. Flickans sista häst.

Författare:

Publicerat

Dela: