Flykt från stormen

Laricha såg sig om i skogen. Det var mörkt och inget gick att se. Inte ens för hennes skarpa ögon. Med de sinnen hon ärvt utav sin fader .. var och förblev hon förundrad över hur lite hon såg i mörkret. Hon torde se så mycket mer än det. Men det gick inte nu. Intet ljus fanns att belysa hennes väg. Endast mörkret. En kylig vind grep tag om hennes mantel och kastade den i vilda lekar omkring henne. Hon fångade upp den och drog den åter tillrätta innan hon manade på hingsten hon red i trav framåt. Dess skodda hovar trummade sakta, dovt mot skogens fuktiga mullmark och mossa. Aldrig klev hingstens hovar fel, trampade på någon rot eller annat. Det skulle den aldrig göra.. Aldrig våga.
Så sakta så manade hon upp den i högre fart, de hade en lång väg framför sig. När de träder in i gläntan håller hon in hingsten och ser sig om. Så tyst och öde… Kriget hade verkligen verkat så att folk blev mer skygga. Den gamla gläntan var närmast övergiven. Barnen.. Hon vänder blicken mot stigen hon kommit från. Skulle de klara sig nu? De skulle bo bra hos Asét och Gwen.. Men skulle de komma undan kriget. Hon kunde inte veta nu. Hon hade fått bud från bergen… Hon behövdes där. Med en suck drar hon upp huvan över ansiktet och manar sedan på hingsten i galopp till stigen som leder kring sjön. Fem dagar… dem oändliga dagar skulle hon befinna sig på resande fot för att komma fram. Hon kunde ju… Nej.. Hon fick inte. Inte än. Hingsten försvann in i skogen med långa kliv i galoppen.

Vinden ven över marken med en farlig intensitet. Det var storm på väg. Men hon var snart framme. Utan missöden hade resan fortskridigt från tiden hon lämnat gläntan. Hon lär tygeländarna vina över hingsten bogar. Den fnös och ökade farten över den leriga stubbåkern. Den första åskan ljöd bakom dem och hon vända huvudet i tid för att se nya blixtrar slå ned någon stans några fjärdingsväg bakom dem. Molnen tornade upp sig över dem under tiden ett nytt mullrande dån hördes bakom den. Hingsten fnös oroligt och ökade steglängden då de kom in i skogen på andra sidan. Regnet hällde plötsligt ned. Det var som om gudarna skurit upp molnen för att hälla ut allt på en gång. Det iskalla regnet trängde in överallt, trots den tunga vadmalsmanteln hon bar. Sikten försämrandes så hon var tvungen att hålla in hingsten men fann till sitt missnöje att den råkat i sken. Hon hade inte märkt att den tagit bettet. Hingsten vräkte sig med all sin kraft fram genom skogen, orolig över blixtarna som kommer närmare för varje minut och åskans dånande muller. Med ett högt fnysande tog han ett stort språng över en omkull fallen trädstam som korsade deras väg. Laricha försökte desperat få tillbaka kontrollen över hingsten men ju hårdare hon tog i tyglarna desto hårdare gick han fram.

Blixtrarna närmade sig oroväckande fort och en utav dem slog ned bara ett tjugotal meter ifrån dem i skogen. Dånet som uppstod samtidigt med blixten skärrade hingsten än mer som skriade högt, men det drunknade hjälplöst i åskans höga dån. Hingsten zick-zackade fram mellan träden i panik. Dess ryttarinna hade ingenting att göra förutom att kura ihop sig på dess rygg och försöka låta bli att bli avsopad utav grenarna. Efter den torra sommaren räckte inte regnet för att hindra att eldslågor slog upp. Den torra skogen stod snart i brand. Ett brinnande träd föll plötsligt ned framför dem. Hingsten tvärstannade och reste sig bakbenen skrämt innan han i vild panik kastade om och satte av in i skogen igen. Det var knappt att hon lyckades hålla sig kvar när hingsten kastade runt men hinner sedan inte ducka för en gren när hingsten sätter av i panik mellan träden. Hon faller av. Marken kändes hård och tung när hon träffade den. Innan hon hinner skrika slår hon i mot en sten med huvudet. För en stund är allt endast dimma innan eldslågorna runt omkring henne mattas ut till ett töcken. Sedan blir allting mörkt då hon sjunker in i medvetslöshetens djupa davala.


((Detta är en fortsättnings novell som jag kommer fortsätta med allt eftersom men jag vill gärna höra från er om jag ska fortsätta den eller inte. Maila mig eller skriv på min Lunarsida: Laricha om ni vill att jag ska fortsätta))

Skriven av: Lina Grönstedt