Publicerat
Kategori: Novell

Fönsterbilder

Smattret av regndroppar mot fönsterblecket väckte Siv till en ny dag. Regnet hånade henne med sitt monotona stackato; sam - ma o - ro, samma o -ro, sam - ma o - ro. Siv skakade av sig de sista sömnresterna och suckade uppgivet. Hon visste vad regnet menade. Varje vaken timme plågades hon av en odefinierbar oro, en förlamande känsla av annalkande katastrof. Natten var hennes vän, beskyddare och trogna vapendragare, det enda som kunde bemästra hennes oro och erbjuda allt som annars inte var henne förunnat. Den gjorde henne vacker, stark och fri, och under några flyktiga timmar njöt hon av livet, lät sig hänföras av vackra älskare och höjas till skyarna av beundrarskaror som dyrkade hennes andetag. Det var en ljuvlig värld som öppnade sina portar för henne varje natt. Men så fort hon slog upp sina ögon på morgonen stod där oron, grinade elakt och hälsade henne åter välkommen till sitt rike.

Hon tittade ut genom fönstret och rös. En enda glasruta, som lätt kunde krossas av en sten, men som ändå avskärmade henne från världen utanför lika effektivt som ett aldrig så stadigt fängelsegaller. Under de senaste månaderna hade hon knappt varit ute och träffat folk, än mindre roat sig. Till och med att gå ut och handla hem matvaror hade tett sig skrämmande. Sommarens ständiga regn hade lämnat strimmiga spår på fönsterrutan. Det var för väl att det hade regnat så mycket, då slapp hon det dåliga samvetet över att inte ha tvättat fönstren. Hon satt och iakttog hur regndropparna sakta gled nedför glasrutan. Plötsligt tyckte hon sig se ett ansikte urskilja sig ur smutsstrimmorna. Siv kände hur hjärtat stegrade sig. Ansiktet föreställde Peter och såg uppfordrande på henne, som för att fråga varför hon inte hade hört av sig.

Hon hade träffat honom för ett halvår sedan på en kurs i självutveckling. Redan från första dagen hade det uppstått en attraktion mellan dem, starkare än vad Siv någonsin tidigare hade upplevt. Han sökte sig allt oftare till henne och underhöll henne med sin charm och intelligens. Hon trivdes i hans sällskap och hade kommit på sig själv med att fantisera om långa heta nätter tillsammans med honom. Hon mindes hur hennes livsandar hade jublat och begärt att få spela fritt. När hon inte hörsammade deras glädje höll de henne vaken om nätterna och brände hennes underliv med glödheta spett. På dagarna höll andra krafter henne i sitt grepp. Hur gärna hon än ville ge sig hän fanns det hela tiden en viskande röst inom henne som varnade för vad som skulle hända om hon lät lättsinnet segra. Det skulle bara leda till tårar, som så många gånger förr. Hur kunde hon ens tro att någon skulle kunna se henne som hon verkligen var och ändå attraheras av henne? Nej, bäst vore det om hon slog de förhoppningarna ur hågen, en gång för alla. Till slut blev hon så plågad av slitningen mellan sin åtrå och sin inre röst att hon avslutade kursen mitt i och återvände hem.

Hon misstog sig när hon trodde att hennes känslor skulle lugna ner sig och att rösten skulle tystna. Just den rösten blev nöjd med hennes beslut och tystnade, men istället höjdes tusen andra och överröstade hennes tankar med allehanda råd. En röst anklagade henne:
– Här träffar du en man som är det bästa som hänt dig på evigheter och du springer din väg som en strykrädd hund. Du borde skämmas över din feghet!
En annan tröstade henne:
– Det är sånt som händer, ta det inte så hårt. Du gjorde rätt som insåg i tid att det inte skulle fungera.
Siv försökte lyssna till rösternas larm men hade svårt att få grepp om vad de egentligen ville att hon skulle känna. Tog hon till sig rådet av en röst höjdes genast en annan, ilsken över den förres inkompetens. Det höll på att gå helt överstyr när Peter hade ringt en kväll några veckor senare. Han hade fått hennes nummer av kursledaren och undrade varför hon hade försvunnit så plötsligt. Siv hade stammat fram någonting om att hon hade behövts på hemmaplan, det hade varit en allvarlig kris i familjen. Han beklagade det men frågade om de ändå inte kunde träffas någon dag. Siv kände en våg av glädje strömma genom kroppen och lovade att ta kontakt när det hade lugnat ner sig. Efteråt hade hon lagt sig på sängen, omkullslagen av en kraft som helt tog andan ur henne. Glädjen förbyttes i förlamning och den belägrade sig hos henne under resten av sommaren. Nu hade det gått två månader sedan han ringde och fortfarande vågade hon knappt tänka tanken på att ta kontakt med honom.

Ansiktet i fönsterrutan såg på henne med medlidande, men nu var det inte längre Peters utan hennes mormors. Sivs mormor hade varit den som hade tröstat henne när hennes mor dog i en bilolycka. Då hade Siv bara varit sju år och precis börjat i skolan. Hennes far var en hård och sträng människa och helt oförmögen till ömmare känslor. Med åren hade han mjuknat en aning, men under hennes barndom hade han varit en tyrann. Efter moderns död hade hon fått dölja sin sorg eftersom den framkallade hans dåliga humör och ofta ledde till att hon fick ömmande kinder som bevis för sin olydnad. Om det inte hade varit för hennes mormor skulle hon aldrig ha orkat med både skolan och sin fars dåliga humör. När hon dog för elva år sedan hade en del av Sivs hjärta gått förlorad. Nu blickade hon tillbaka mot sin dotterdotter genom den smutsiga fönsterrutan. Hennes milda ögon vilade på Siv, det var som om de förstod hennes oro och ville ingjuta lite mod i henne. Siv kände hur tårarna steg i ögonen och önskade att hon kunde krypa upp i sin mormors trygga famn, precis som när hon var barn. Hon förde sin hand längs fönsterrutan och kunde nästan känna värmen från hennes lena kind. När hon drog tillbaka handen hade ansiktet bytt skepnad. Istället för värme möttes hon av iskall kyla. Hennes far stirrade på henne med mörka hotfulla ögon. Hans blick var som stål, den trängde in och löpte amok i Sivs oförberedda hjärta. Där stormade han fram som ett rytande lejon och hotade med att plåga henne under resten av hennes liv om hon lämnade honom ensam med sina känslor.

Siv kände hur det svindlade för ögonen. Hon stapplade bakåt och blundade för att slippa undan hans vrede Hon kröp ihop på golvet och snyftade hejdlöst.
– Åh mamma, kom tillbaka och hjälp mig, jag klarar inte av det här ensam längre…!
Förlamningen, som hade dämt upp hennes sorg under så många år, brast och alla känslor som hade förvarats djupt i hennes inre forsade ut. Hon grät för första gången på över tio år. Hennes kropp skakade så hårt att hon var tvungen att pressa benen hårt mot golvet för att inte göra sig illa. Hon lade armarna runt huvudet och vaggade fram och tillbaka och kände sig räddare än hon någonsin tidigare hade gjort. Hennes far stod ovanför henne och piskade henne med sin sorg. Hon ville göra honom glad igen men kunde inte sluta gråta. Han röt och hotade men till slut mattades hans röst av och Siv hörde hur hans snyftningar trängde igenom hennes skräck. Hon tittade upp och såg försiktigt på sin fars bild i fönsterrutan. Han grät och hulkade så häftigt att Siv var rädd att glasrutan skulle gå sönder.

Med darrande ben reste hon sig upp och gick fram till fönstret. Hon lade sin hand mot hans förvridna ansikte och kunde känna hela hans bottenlösa smärta. Den stack som ett glödgat spett rakt igenom henne och plötsligt insåg hon att det var just det som plågade henne. Han hade inte klarat av att hantera sin sorg och istället tvingat Siv bära den åt honom. Hennes första reaktion var bitterhet. Den djäveln hade lurat henne på hennes barndomsår! Hon hade fått offra allt, sin sorg, sin glädje och sina vänner för hans skull. Allt hon mindes var att hon hela tiden hade varit tvungen att gå på tå för att han inte skulle få ett raseriutbrott som han utan undantag hade låtit gå ut över henne. Ingen av hennes vänner hade velat komma hem till henne eftersom de var rädda för honom. Till och med i skolan verkade en del av dem undvika henne. Men trots att hon försökte hålla kvar känslan av att vara kränkt ersattes den till slut av medlidande. Bilden av hans ömkliga gestalt i fönstret tog udden av hennes vrede. Han hade haft sitt eget helvete i och med sin oförmåga att sörja sin fru, det var straff nog.

Bilderna på fönsterrutan hade försvunnit och Siv såg att även regnet hade slutat att falla. Molntäcket höll på att spricka upp och snart skulle solen titta fram. Lättad av att bli kvitt de smärtsamma minnena gick hon bort till telefonen. Det var två samtal hon måste ringa. Först till sin far för att höra hur han hade det. Sedan skulle hon äntligen ta mod till sig och ringa Peter.





Skriven av: Arja Åkerberg

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren