För att Lara vet

Ens föräldrar ska vara ens vägledare, bästa vän eller hjälte. Men även i fall ens föräldrar endast är en av sakerna ovanför så kan man skatta sig lycklig. Ibland eller ofta kan ens förälder också bete sig som en psykolog gör med sina patienter och hen kan bara sitta där och lyssna på en i timmar. Eller så kan ens förälder bete sig som en lärare gör och då kan hen lära en många nya saker. En förälder kan ta sig an många olika karaktärer och hen kan ha ett flertal olika goda och bra egenskaper.

Ens föräldrar bör också respekteras eftersom att din förälders hela liv förändrades dagen du kom och sen dess så har hen kämpat med att hålla dig trygg och säker, kämpat med att hålla dig borta från allt ont som existerar i världen vi lever i. Så varje gång din förälder går dig på nerverna eller varje gång ni säger fula ord till varandra, fråga då dig själv: ”vad skulle jag göra utan hen och hur skulle mitt liv ha sett ut om hen inte fanns vid min sida?”.

Men vad händer om ens förälder inte är ens vägledare, bästa vän eller hjälte? Vad händer när man känner att man inte kan tala öppet om hur man mår eller känner med sin förälder?
Oreda, förvirring, röra och upplösning. Listan kan bli längre. Laras lista var mycket lång och en av orden som beskrev relationen hon hade till sin far var ordet plåga.

Redan innan tioårsåldern så märkte Lara att hennes far inte var en så kärleksfull individ. Aldrig frågade han henne hur hennes dag i skolan hade varit och aldrig frågade han henne hur hon mådde. Inte heller brukade han krama om henne eller kyssa henne på pannan som så många av Laras vänners föräldrar gjorde när de hämtade upp barnen i skolan. Men Lara ryckte bara på axlarna och sade till sig själv att det här säkert är ganska vanligt, så Lara riktade istället sitt fokus på sin mor. Till skillnad från Laras far så visade hennes mor oerhört mycket kärlek och hon visade på tusentals olika sätt att hon älskade sin dotter. Lilla Lara tänkte att hennes far kanske skulle ha mer tid för henne när hon blev lite äldre och att han kanske då skulle bli snällare. Det visade sig att hon hade fel.

För när åren passerade så växte Lara upp och hon ville aldrig jämföras med hennes far. Hon tyckte att han var så svår att älska. Många gånger hade hon försökt vara den ”ideala” dottern och hon kämpade verkligen med att fånga hennes fars uppmärksamhet. Ibland kunde hon prata om vad som helst bara för att få vara i hans närhet. För att komma honom närmare. För att bli mer älskad. Saken var bara den att han inte alls verkade vara intresserad av att prata med henne och alltid hade han fullt upp med andra saker.

Lara fortsatte att kämpa och hon visste inners inne att hon älskade honom för att han var ju hennes far. Hans blod forsade genom hennes vener och hon kunde inte förneka att hon kände kärlek gentemot honom. Han hade ju också skapat henne, såsom mor hade gjort och hon skulle alltid förbli hennes fars dotter. Så hon kämpade och kämpade.

Men efter många år så förstod Lara att det inte längre fanns något att kämpa för. Hennes far skulle aldrig komma att bli hennes vägledare, bästa vän eller hjälte. Hon kände att hennes far inte älskade henne på riktigt och hon insåg mer och mer hur ont, men också manipulativt, han hade behandlat henne under hela hennes liv. Många gånger hade hennes far sårat henne och fått henne att lida mycket inombords. Hon hade nästan aldrig rätt enligt honom och i hans ögon så var det endast han som hade rätt och endast han visste vad som var rätt och fel. Hennes åsikter brydde han sig aldrig om. Många gånger hade han också hävdat att hon inte var intelligent och kapabel till att lyckas i livet.

Alla dessa onda ord och kommentarer hade långsamt, men säkert, fastnat i Laras huvud. Det var som att hennes far hade programmerat in dessa ord i hennes själ och psyke. En dag så förstod hon hur mycket ont han hade lyckats åstadkomma i hennes liv och från och med det ögonblicket så visste hon att tiden hade gått ut. Att varje bro hade fallit och att hon inte längre kunde kämpa för en individ som bara var kapabel till att vända henne ryggen om och om igen. Som inte var kapabel till att älska.

Lara var glad över att hon aldrig skulle bli som henne far och det fanns inte med på kartan att hon skulle gå i hans fotspår. Hon var så olik honom. Sårbar, kärleksfull och givmild. Hon var på många sätt en ängel och allt för många gånger hade Lara hjälpt de människor som betydde för henne när hon egentligen borde ha hjälpt sig själv. För till skillnad från sin far, så vände hon aldrig folk ryggen.

Så varje gång Lara hör att en individ inte kan vara godhjärtad om personens föräldrar inte är det, så skakar hon bara på huvudet och ler. För att Lara vet att de inte vet vad de talar om. För att Lara var där. Varje år, varje dag och vid miljontals klockslag.

För att Lara, var alltid hennes fars syndabock.

Författare:

Publicerat

Dela: