För att överleva

Moln täckte himlen denna kyliga oktobernatt.
Året är 1944 och ett av Hitlers tåg, fullastat med judiska fångar är på väg till ett koncentrationsläger i Polen.
Fångarna är tätt sammanpackade i lastvagnarna.
Den tyske officeren Fritz Möller går genom tåget och öppnar ett fönster för att titta ut.
Då han ser upp mot himlen upptäcker han istället för stjärnor ett ryskt jakt och bombplan som på låg höjd flyger emot dem.
I samma stund exploderar vagnarna och det börjar brinna.
Fritz kastas ut genom fönstret och tumlar medvetslös bort ifrån det brinnande tåget.
Regnet slår mot marken och inne i lastvagnarna skriker fångarna.
De som forstfarande är vid liv.
Då kom fler explosioner en träffade ännu en av vagnarna.
Alla vagnar välter, och efter några ögonblick har alla skrik tystnat.
Det enda som rörde sig var det moln av eld och rök som steg mot himlen.

När morgonen grydde låg röken tätt över området. Förödelsen var total.
Unga döda män låg utspridda på marken, många saknade armar eller ben. Deras ansikten var förvridna i ett sista panikartat skrik.
Då den skarpa solen träffade mina ögon vaknade jag.
Som genom ett under hade jag, Isac Diamant överlevt. Då jag försiktigt satte mig upp och såg mig omkring mindes jag föregående natt.
Efter att ha försäkrat mig om att jag var oskadd började jag gå runt det som fanns kvar av vagnarna i hopp om ett livstecken.
Men jag fann snart att alla var döda.
Vad jag nu skulle ta mig till viste jag inte.
Jag var mil från närmaste stad eller by, och som jude skulle jag ändå inte kunna gå mot någon stad.
Utom mig av förtvivlan men tacksam över att vara vid liv satte jag mig ner för att fundera över situationen.
Jag såg ner på min underarm.
Där stod mitt fångnummer, i gråblott för evigt tatuerat.
Nej, jag måste västerut.
Där avbröts mina tankar av att någon klagade på tyska ett femtiotal meter ifrån mig.
Jag blev genast vaksam, och började sakta gå mot ljudet.
Hade någon mer överlevt?
Jag såg snart att det var en tysk officer.
Han var så illa skadad att jag tvivlade på att han kunde höra mig.
Han låg stilla med slutna ögon, men jag såg att han andades.
Försiktigt tog jag mig närmare.
Jag såg att han hade en pistol i ett axelhölster. Han skulle kunna skjuta mig.
Han hörde mig tydligen komma, för han öppnade ögonen och såg på mig.
Han såg att jag var en av fångarna, men försökte inte ta fram pistolen.
Så satt vi i åtskilliga minuter.
Väntade ut varandra för att se vem som skulle ta första steget och göra något.
Han märkte att jag stirrade på pistolen.
Efter några minuter såg han ut att bli svagare, och ytterligare några minuter senare hade han svimmat.
Jag vågade mig fram till honom nu.
Jag satte mig på knä och såg det djupa köttsår som fortfarande blödde på vänster armen.
Jag visste att han skulle dö om han förlorade för mycket blod.
Jag tog därför av mig min skjorta och rev sönder den i strimlor.
Med dom förband jag hans sår så gott jag kunde, dessutom hittade jag vatten i en närligande bäck och baddade hans panna. Jag satte mig sedan på avstånd för att vänta på att han skulle vakna till.
Han vaknade inte igen förrän sent den kvällen.
Han satte sig mödosamt upp och såg att såret var omlindat.
Sen såg han på mig. Jag satt ett tjugotal meter bort vid en eld av bråte och kvistar som jag hittat. Eftersom att det var oktober så var det kallt, och jag frös.
Han började leta i fickorna och hittade en liten konjakflaska.
Han tog några klunkar. Sen tittade han på mig.
Han vinkade åt mig att komma närmare. Jag tog ett steg. Han tog ett.
Så höll det på tills vi var på en armlängds avstånd från varandra.
Då gav han mig flaskan. Jag tittade hela tiden på pistolen. Men efter ett tag drack också jag.
Han pekade på de omlindade såret och såg frågande på mig.
Jag nickade. Detta verkade göra intryck på honom. En jude, någon som i deras ögon inte ens var människa hade hjälpt honom. Nu hade inte jag någon skjorta längre, och frös oerhört.
Natten var kall, och vi satt vid varsin sida om elden.
Den natten sov ingen av oss.

När solen steg nästa morgon hörde vi hur kanoner dundrade på avstånd. Militärfordon kom allt närmare, och ryska plan siktas på avstånd.
Vi inser snabbt att vi måst fly väster ut. Undan ryssarna.
Vi måste västerut båda två.
Och det är lättare att överleva om man är två.
Den dagen var vädret dåligt. Det regnade och var molnigt och det var svårt att ta ut kursen. Men vi flydde bort från ljudet.
Jag hade hjälpt honom, och han hade inte skjutit mig.
Men vi höll oss på några meters avstånd från varandra ändå. Ingen av oss ville vara för nära den andre.
Vi gick i tre dagar. Terrängen var plack, och påminde närmast om en grusöken. På vissa ställen såg vi byar och hus, men vi undvek att visa oss. På nätterna besökte vi osedda gårdarna och tog med oss de kycklingar och ägg vi kunde hitta.
Den första dagen gick bra, då mötte vi inte någon. Men den andra dagen såg vi ryska jaktplan på väg till Berlin. Och på den andra dagens afton kom en rysk trupp. Vi gömde oss i den omgivande skogen, och lyckades senare ta oss vidare osedda.
Men det var inte lätt. Vi var hungriga och törstiga. Och sov dåligt, ständigt redo att fly igen.
Vi visste inte vart vi var påväg, men vi viste att vi måste västerut båda två för att överleva.
Den tredje dagen började Fritz sår att bli infekterat.
Under natten blev det hela värre, och jag fruktade att han skulle dö. Det låter kanske underligt, men under dessa omständigheter hade en märklig ömsesidig respekt växt fram.
Den natten tog vi oss till tågstationen. Vi var tvungna att snabbt ta oss längre västerut och bestämde oss för att ta en stor risk. Den natten rymde vi ut ur staden under ett tåg. Vi lade oss under tåget och höll oss fast tills det senare stannade knappt två mil ifrån Travemude. Det var svårt att hålla sig kvar under tåget. Flera gånger var jag rädd att tappa taget och falla, men vi lyckades hålla ut tills tåget stannade och vi kunde osedda ta oss vidare.
Vi hjälpte varandra. Och vi hade börjat lita på varandra också. Han hade gett mig sin uniformsjaka som skydd för kylan, eftersom att jag lindat om hans sår med min skjorta på så sätt räddat honom till livet.
För att skaffa mat sköt han småvilt, såsom harar och fåglar. Det gick bra det första två dagarna, men sen tog Fritz skott slut, och pistolen var nu obrukbar. Jag var tacksam över att han delade maten med mig. Det hade jag inte väntat mig.
Det gjorde att jag litade ännu mer på honom. Han hade skjutit djur som han delat med mig, istället för att döda mig när vi först träffades.
Den fjärde och sista vandringsdagen nådde vi Travemude. Det var först då en plan tog form.
Ett svenskt lastfartyg hade kommit med kol ifrån Sverige. Nu hade det lämnat lasten och skulle återvända hem i gryningen.
Om vi kunde ta oss ombord och komma till Sverige så skulle vi överleva.
Sverige var neutralt i kriget. Där skulle de inte skada någon av oss.
Det svåra skulle bli att ta sig ombord.
Redan när vi kommit in i staden hade det uppstått problem. Vi hade fått lov att gå omvägar och gömma oss ideligen för att inte bli upptäckta.
Men nu låg vi relativt säkra, gömda i en övergiven sjöbod i väntan på ett tillfälle att ta oss ombord.
Tillfället kom alldeles innan fartyget skulle lägga ut.
Besättningen var upptagen med alla förberedelser att de inte märkte när vi smög ombord.
Vi hade bestämt oss för att gömma oss i en av livbåtarna som satt fastspända längs sidan på fartyget.
För första gången på länge sov vi båda hela natten igenom, och när måsarna började skrika nästa morgon var vi inte längre i Tyskland. Vi hade klarat oss. Vi var i Sverige.
När vi gått i land slogs jag av tanken att nu är allt över. Vi är i ett nytt land. Vi klarade oss båda två.
Nu kanske du tror att det tar slut här.
Men det gör det inte.
När jag skriver det här, så är jag närmare 80 år. Det är nu längesen allt det här utspelade sig.
Men det gäller att inte glömma.
Att glömma är som att låta det hända igen.
Jag fann en vän för livet i Fritz Möller. Trots att han från början var en tysk officer som alla andra, vars uppgift var att utrota judar, har ändrat sig. Vi upplevde så mycket tillsammans.
Han märkte att jag som är jude är precis lika mycket människa som någon annan.
Tillsammans överlevde vi krigstiden, och än i dag kan man se oss tillsammans. Vi träffas då och då. Inte ofta, men det händer.
Så här i efterhand har vi på skoj gett varandra smeknamnen Fredag och Robinson, efter romanen, eftersom att vårat äventyr har så mycket gemensamt med romanen..
Vänliga hälsningar Isac 'Fredag' Diamant.

Skriven av: Singoalla