För bra för att vara sann

Jag saknar honom. Jag vet att jag inte borde göra det egentligen för: han är ju uppenbarligen inte intresserad. Hans mage är tjock. Han verkar vara så självupptagen. Han är snart en gammal gubbe. Men det är bara det andra jag fokuserar på. Hur det känns när han håller om mig. Hur vacker han är. Hans ögon när vi älskar. Hur söt han ser ut när han ler lite och verkar intresserad. Bilden på honom som barn i hans lägenhet. Natten tillsammans. Allt jag inte vet om honom ännu. Ännu, jag kommer väl aldrig att få reda på det heller.
Så fort gick det att träffa någon, bli avvisad och förlora sig själv i ledsna tankar, uppgivenhet, ilska och de eviga frågorna ”varför”? ”Vad var det som gick snett?” Och ”vad gjorde jag för fel”? Försöker låtsas att jag inte bryr mig. Tänker på hur många underbara killar jag kommer att dejta tack vare att det inte blev något mellan oss. Fokuserar på hur bra och underbar jag är. Problemet är bara att en röst inom mig hela tiden upprepar ”men om du nu är så där underbar och bra, varför vill han inte vara med dig då”? Svaret kunde ju vara att han är för dum att inse det. Ändå så känner jag bara att det är fel på mig. Jag gjorde inget bra intryck. Jag kunde ha gjort bättre. Varför gjorde jag inte annorlunda? Samtidigt som jag känner att herregud, det kan ju inte bara ha varit jag som gjorde fel, om nu någon gjorde fel överhuvudtaget. Jag försökte bara verka intresserad. Men grabben pratade ju bara om sig själv och sitt hela tiden, måste erkänna att jag höll på att somna en stund. Nästan inga frågor till mig alls, han lyssnade knappt när jag försökte harkla fram en egen åsikt och mening. Klart det gjorde att jag inte riktigt kände så mycket som jag hoppats att jag skulle göra.
Sen när han började kyssa och ta på mig så var det ju bara för att han ville ha sex. Fan känslan jag hade den där natten när vi träffades visade ju sig stämma alldeles utmärkt. Han var för intresserad, för gullig, för mycket bra helt enkelt och det gav mig olustkänslor. Ett tag trodde jag verkligen att han bara skulle slänga ut mig morgonen därpå. I alla fall att han aldrig skulle höra av sig till mig trots att vi bytte nummer. Men han ringde. Lite för tidigt bara. Redan samma kväll. Lite för bra alltså.
I går träffades vi. Då gick det som det gick. En misslyckat dejt skulle jag vilja kalla det. Jag fick ingen kram när vi träffades först. Och han bara pratade om sig sig sig. Hemma hos honom visade han bilder från sina resor. Ibland flanerade någon blond halvnaken eller naken tjej förbi, de bilderna bläddrade han snabbt förbi. Han berättade och berättade. Och när jag inte visste att den pissande pojken hörde hemma i Bryssel tittade han på mig som om jag var ett litet barn. För han är ju så stor och mogen och livserfaren och kan och vet nästan allt medan jag knappt är född, så tror jag att han ser på saken i alla fall.
Positivt: han bytte ut köttbullarna mot svampsås för att jag är vegetarian. Han sa till mig att det var bra att jag inte åt kött. Negativt: han luktade enormt mycket fotsvett och hade en skitig tröja på sig, så mycket brydde han sig om att han skulle få träffa mig alltså. Positivt: han kysste mig, bad mig att komma och ligga bredvid honom i sängen. Negativt: han hade tänkt få sig en snabbis innan jobbet. Positivt: vi kramades en lång stund i stället, höll verkligen om varandra. Negativt: när vi skiljdes åt så var det jag som fick böja mig fram och pussa honom hejdå. Jag höll på att gå rakt in i en cyklist när jag tog ett steg ifrån honom för att säga hejdå och börja gå, och då såg han på mig sådär igen ”vilken barnunge du är som inte ens ser dig för, åh vad jag skäms över dig”. Positivt: han sa ”sköt om dig”. Negativt: han sa inte att det varit kul att träffas, att han ville ses igen, att vi skulle höra av oss.
Och där befinner jag mig nu. En hel dag har gått och han har inte ringt. Jag vet inte om jag kan förvänta mig det heller. Inget bestämdes ju. Det konstiga är bara att fast det hela kändes ganska misslyckat så vill jag i alla fall träffa honom igen. För om han bara ger mig en chans så vet jag att jag har så mycket att ge. Och jag skiter i om han luktar fotsvett och inte byter tröja för min skull.
Någonting inom mig säger bara att det här var allt. Han fick lägga in den där dödsstöten jag väntat mig redan när jag följde honom hem för ett par dagar sen, redan nu.
Jag blir bara så besviken när jag upptäcker att det där med att var ärlig och rak med sina intentioner inte ens har gått hem hos 30-åriga killar. Men, kanske beror det på att han trots allt är en väldigt liten pojke. Alldeles för liten för en så smart, fin och trevlig tjej som jag!

Skriven av: Anna