För din skull

Han plockar snäckor, som han gjort varenda dag sedan Else-Marie lämnade kvar honom på jorden med den allra västa känslan. Snäckorna är vita och de blir så små i hans grova händer. En fjäder från en okänd fågel rullar fram över sanden. Det är höst nu, och kallt. När det var sommar, kunde han känna hur sandkornen var flera tusen under hans fötter. Ibland plockar han upp sand, bara för att låta den rinna mellan fingrarna. Else-Marie gjorde alltid så. Han har åldrats snabbt sen Else-Marie gick bort, rynkorna i pannan har blivit fler och djupare. Varje steg han tar är en kraftansträngning och han andas inte lika lätt som förut. Himmelen har nästan brunnit upp för ikväll, och solen är röd bakom horisonten. Det blir natt alldeles för tidig nu för tiden tycker han, för han hinner inte med allt det han vill. Han ska plocka alla snäckor på stranden, för först då kan han få träffa Else-Marie igen. Han har lovat henne det, precis innan hon tog sitt sista andetag. Nu är solen på väg ner och mannens skugga blir lång. Den når ända upp till vassen, där sanden tar slut. Han är på väg hem nu, och man kan inte längre skilja snäckor från småsten. Innan brukade det bara ta fem minuter för honom och Else-Marie att gå hem, men nu tar det nästan en kvart. Han har blivit så trött, och solbrännan som han fått efter en hel sommar på stranden börjar redan försvinna.
Trappan upp till det röda huset skulle behövas sopas, det ligger redan löv från lönnen där. Egentligen matchar löven husets färg precis, och därför låter han dem ligga kvar. Förut var det alltid han som ville bli av med löven, men de fick alltid ligga kvar. Det var Else-Maire som sa att de var så vackra på trappan, och i gräset. På dörren sitter fortfarande skylten ”Här bor Hans & Else-Marie Dahlgren” kvar. Varje gång han går in, låter han fingret följa skåran som skapar Else-Maries namn på skylten som är täckt med vackra fjärilar. I hallen doftar det kaffe, och han tror nästan att det är Else-Marie som kokat det. När han förstår att det han själv som glömt att slänga kaffesumpen från imorse, börjar han gråta. Ännu en gång glömde han den i ivern att finna alla vita snäckor. I köket hittar han koftan som en gång var Else-Maries, nu har han det för att han fortfarande vill kunna känna hennes doft. Doften av henne håller på att försvinna, men han minns hur hon luktade och han älskar det. Han vet inte om han glömmer kaffet med mening, för att få känna igen dofter han älskar.

Det ringer på dörren, och med tunga steg tar han sig ner för den smala trappan. Genom fönstret på dörren kan han se att det är kvinnan från affären som står där utanför. Det var länge sen han var i affären och det börjar bli tomt i skåpen. Han vet det.
Han öppnar medan han letar efter hennes namn i minnet.
- Hej. Jag har inte sett dig i affären på länge, så jag kommer med lite mat, sa kvinnan. Jag tog det som Else-Marie…
Där tystnar hon och man kan se sorgen i bådas ögon när Else-Maries namn nämns. Han visste hur omtyckt Else-Marie hade varit av andra.
- Tack, säger han. Vill du komma in? Jag håller på att koka kaffe just nu.
Han flyttar på sig och låter henne stiga in i huset. Hon tar av sig den bruna kappan och hänger den bredvid Else-Maries svarta jacka. Hon tar med sig påsarna med mat in i köket. Köket ser nästan likadant ut som det gjorde innan Else-Maries död, förutom att det står flera glasburkar på bordet och i fönsterkarmen. Alla är fyllda med snäckor, vita snäckor. De är det enda som talar om att det har hänt något här. Hon börjar plocka in varorna i kylskåpet.
- Vill du ha socker eller mjölk i kaffet, Sophie, frågar han henne medan han ställer ner två kaffekoppar på bordet. Han har inte sagt något förrän nu, därför att hennes namn hade glömts bort i hans minne.
- Jag tar gärna lite mjölk i det, säger Sophie och ställer fram ett nytt mjölkpaket på bordet.
De pratar, och dricker kaffe. Han glömmer bort tiden, men inte sitt löfte om att plocka alla snäckor. Han berättar om det för Sophie och hon lyssnar. Hon förstår. Han berättar om minnen och han förlorar sig i dem. Han kan skatta åt roliga minnen, han kan berätta om minnen då allt var underbart.
- Jag är ledig i helgen, vill du ha hjälp på stranden, frågar Sophie och nickar mot glasbrukarna på bordet.
Hon är på väg hem. Genom fönstret har de länge betraktat månen. Den syns bakom lönnens grenar. Han svarar inte, för han vet inte. Han låter henne gå, utan något svar och hon kväver inget.

Det har varit frost under natten. Sanden är hård, och han kan känna dess konturer genom skorna. Sanden glittrar nästan, i morgonljuset. Det är tidigt, och solen har knappt hunnit upp. Månen syns fortfarande på himmelen, bakom honom. Han plockar försiktigt upp en snäcka som är fastfrusen i småsten. Han ser på den, och andas in den kalla luften. Han kastar, och den flyger. För en sekund står tiden stilla och snäckan svävar. Långt ute träffar den vattenytan, och den sjunker sakta. Han känner hur en glädje sprider sig i hela hans kropp, och han skrattar. Han vet att han inte behöver plocka alla snäckorna, inte just nu. De finns kvar, de dagar då sorgen är som värst. Han vet och han förstår. Snäckorna måste han plocka ensam, och livet måste han leva för två. En dag är alla vita snäckor borta, och då kan ha få träffa sin Else-Marie igen. Det kan ta tid, men han har sina minnen kvar och han kan tänka tillbaka. Han kan leva sitt liv igen.

Skriven av: Betty