Förändring

Jag vänder på huvudet och tittar på dig. Du halvligger i soffan. Teven är på, det är fotboll. Jag kan inte koncentrera mig på boken, du är betydligt intressantare. Du spänner dig när det ser ut att bli mål och stönar sen irriterat när det inte blir som du vill. Jag känner att jag ler, för att sen bli allvarlig. Det är lustigt, du har blivit så viktig för mig, på så kort tid. Vi är i din lägenhet. Min ligger långt bort, det känns alltid som att det tar en evighet att komma hit, till dig. När du mötte mig på tågstationen höll jag andan. Jag tycks alltid få svårt att andas när jag ser dig. Du stod där, nonchalant och självsäker som alltid, med tummarna slappt fastsatta i de slitna jeansen. Du såg dig inte omkring, ständigt ointresserad av personerna runtom dig. Och när du fick syn på mig, log du det där leendet som jag avgudar. Leendet som får mig att smälta. Alla timmar på väg och räls glömdes genast bort när du log mot mig och begravde dina händer i mitt hår. Jag älskar när du gör så, det sänder rysningar i hela min kropp. Jag, som i början var så blyg tillsammans med dig, känner nu din kropp lika väl som min egen. Jag vet vad du tycker om, likväl som du vet vad jag tycker om. Du tog min ryggsäck, men först efter att du greppat min hand och gett mig en kyss. Du log och sa att jag smakade frukt. Hur kommer det sig att du alltid lyckas säga de rätta sakerna? Att du alltid vet vad jag vill och behöver höra? Jag hade aldrig trott, aldrig ens vågat hoppas på, att jag någonsin skulle träffa någon som du. Att jag någon gång skulle finna en person som gjorde mig hel, fick mig att må bra och tycka om mig själv.
Jag rycker till när du säger mitt namn. Du har vänt på blicken och upptäckt att jag tittar på dig. När du undrar varför, ler jag bara. Fortfarande är jag lite blyg. Lustigt, det finns fortfarande saker som jag inte vågar säga dig, saker som gör mig generad. Min rädsla för att bli bortgjord sitter så djupt. Du gör en rörelse med huvudet, vill att jag ska göra dig sällskap i soffan. Boken lämnas på bordet och jag sätter mig tillrätta hos dig, känner hur du lägger armen om mig och din andedräkt mot min hals. Jag sluter nästan ögonen, blir härligt slapp i kroppen. Och i den stunden erkänner jag för mig själv att jag vill att detta ska vara för evigt.

Men inget varar för evigt.
Plötsligt en helg tvekar du inför att jag ska komma. Jag får svårt att andas och jag kramar telefonluren. Du ändrar dig och säger att jag ska komma ändå, för vi behöver prata.
Den här gången ser du varken nonchalant eller självsäker ut, snarare besvärad. Du tar inte min hand, ger mig ingen kyss eller tar min väska. Inte heller begraver du dina händer i mitt hår. Istället står du där, tyst, viker undan med blicken och säger ett svagt hej. Hela mitt inre skriker att det här är slutet, du vill inte ha mig längre. Du är för bra för mig.
Så får jag veta hur det ligger till.
Vi är i din lägenhet när du berättar att det inte fungerar, att du känner att jag är distanserad, att jag inte är ärlig mot dig eller säger vad jag tänker. Jag summerar allt du säger och det enda jag hör är att jag är kall. Det är inte vad du säger, men det är vad jag hör. Orden sårar mig, de känns som slag, som knivhugg och tårarna bränner. Du kräver en förklaring. Jag tittar på dig och det enda som snurrar i huvudet på mig är... Jag är sådan här, låter mig styras av rädsla och fruktan inför att bli sårad eller såra. Och allt jag säger är förlåt, sen lämnar jag din lägenhet.

Tiden går, ändå tycks den stå stilla. Jag lider, det känns som att tårarna ständigt är nära och tyst förbannar jag drömmarna som fick mig att tro på "för evigt". Det finns inget sådant, varför kan jag aldrig lära mig det? Jag saknar dig, det gör ont. Jag tänker på dig flera gånger om dagen och samtidigt som en del av mig innerligt önskar att vi skulle bli tillsammans igen, protesterar en annan del och säger bestämt nej. Men det gör ont, så ont. Jag saknar hur du brukade le mot mig, kyssa mig, ditt självförtroende. För det var något du hade gott om. Du visste alltid vad du gjorde, ville och skulle göra. Jag beundrade så din säkerhet. Kanske var det så att jag använde dig som livboj, som ett bevis på att även jag dög.
Förståelsen, insikten slår mig med en otrolig kraft och jag förstår vad jag har gjort.
Inte konstigt att du lämnade mig. Min rädsla och osäkerhet fick dig att tvivla, du blev själv osäker och till slut dränkte jag dig, drog ner dig till min nivå. Plötsligt skäms jag, skammen sköljer över mig och jag inser hur fel jag har haft. Och med det tar jag steget mot förändring.

Förändring. Vilket lustigt ord.
Jag gör vad jag kan för att förstå mig själv. Jag inser att jag förstått mig själv alldeles perfekt även innan, men att jag vägrat göra något, vägrat inse hur min personlighet påverkade människorna runtom mig. Ensam kämpar jag med demoner, med rädslor och fruktan. Ensam lär jag mig att acceptera mina negativa sidor, men även att vara stolt över det jag är bra på.
Plötsligt, en dag, ser jag mig i spegeln och upptäcker en annan person. Jag är fortfarande jag, men något är annorlunda. Säkerheten har kommit till mig, tagit mig i sin famn och för första gången har jag accepterat den, välkomnar den med värme och glädje.
När jag sedan träffar dig, förstår jag att det här är mitt eldprov. Endast om jag klarar mötet med dig, kommer jag att kunna gå vidare.

Du är där med någon. Jag ser på hennes sätt att se på dig, att röra vid dig, att hon är mer än en vän. Många runtom vet hur det ligger till. Min kompis mumlar rodnande att hon inte har bjudit dig, att hon inte visste att du skulle komma. Jag förnekar inte att det är svårt, det gör ont inom mig, men smärtan håller mig uppe, gör att jag samlar mig och försöker slappna av.
Det är något som brister inom mig när våra blickar möts, men jag vägrar ge efter för det. Jag känner ju dig så väl, vet precis hur du är, vem du är. Jag önskar att jag varit lika modig och låtit dig lära känna mig, så som du lät mig lära känna dig. Jag vänder bort blicken och festen fortsätter. Först när jag kommer ut från toaletten, möts vi på riktigt och jag ser hur du tar ett djupt andetag. Jag säger hej, går förbi dig och vet redan innan det sker, att du kommer att hejda mig. Du säger mitt namn, får mig att stanna och jag vänder mig om, möter din blick. Jag säger plötsligt förlåt och du tittar frågande på mig. Och jag säger att jag förstår varför du gjorde slut, att jag inte insåg, men att jag nu vet och inte klandrar dig.
Jag fortsätter med att säga alla de saker som jag förut inte hade mod att säga dig och avslutar med att jag ville att du skulle veta det.
Det är då du tar tag i mig, förvånar mig med att begrava dina händer i mitt hår och kyssa mig. Jag känner hur tårarna rinner nerför mina kinder. Du säger att du under så lång tid försökte locka ut mig i solljuset, men att inget lyckades, att du mådde dåligt av att se mig må dåligt, hur du kände dig värdelös och obetydlig när du inte kunde göra mig glad.
Jag kysser dig, känner hur du darrar och inser att du har saknat mig lika mycket som jag har saknat dig. Jag kramar dig krampaktigt och vill inte släppa taget. Tårarna fortsätter att rinna och jag snyftar till.
Och min förändring var fullbordad.

Jag är samma person som innan. Ändå är jag annorlunda. Jag tittar upp från mobilen och ser dig. Bland allt folk, lyser du igenom. Du sätter färg på min värld. Du har återigen din härliga nonchalans och självsäkerhet. Våra blickar möts och du kommer fram till mig, lägger båda armarna om mig och håller mig nära dig. Ditt leende får mig att le. Jag är inte längre rädd för att säga vad jag känner och jag berättar för dig att varje gång jag ser dig stå där, väntande på mig, får jag svårt att andas, att jag blir knäsvag av blotta åsynen.
Jag ser ditt leende, känner att du gillar komplimangen. Och du säger att det alltid tycks stråla om mig. Du frågar om jag inte märker hur folk ser efter mig. Jag svarar nej. Du ler och säger att jag har ett slags skimmer, att jag alltid har haft det, men att det är starkare nu. Du har alltid sett det och med det vetat att jag är speciell. Att jag är unik. Och du begraver fingrarna i mitt hår, jag känner hur jag blir matt och härligt avslappnad, hur dina fingrar sänder vibrerande stötar genom min kropp. Du kysser mig, jag lutar mig mot dig och lägger armarna om din hals. Du ler, tar min väska, lägger armen om min midja och håller mig nära. Och drömmarna om ett "för evigt" kommer tillbaka, den här gången starkare än innan, men den här gången låter jag det vara. Inget analyserande. Jag låter min hand leta sig innanför din tröja och jag känner hur du reagerar, hur jag själv reagerar på din varma hud.
Jag ger dig ett retsamt leende och vi försvinner i mängden. Försvinner, men ändå sticker vi ut.

Skriven av: caijoz