Förbjuden kärlek

Jag sitter där på marken full av färgglada blommor och känner de varma vattendropparna rinna längs mina kinder. När kommer det här vara över? När kan jag äntligen känna mig som alla andra? Det är då jag stoppar handen i min väska och tar upp den vassa gråa kniven. Jag tänker inte mer utan jag vill att det här ska vara över här och nu. Vad var det som ledde till allt detta hat?

Jag sitter i bussen och tänker på hur mycket jag hatar skolan och nästan alla där. Mitt i mina funderingar stannar bussen och jag känner hur det svider i huvudet. Jag kommer komma försent och min ursäkt är att bussen var försenad. Ärligt talat var det inte bussen utan det var jag som inte ville till skolan, men såklart tvingade mamma mig. Ikväll är det dags för niornas bal. Den jag har längtat efter under hela året.


Jag stiger av bussen och rusar in i den gula byggnaden som ska föreställa min skola men känns mer som ett fängelse. Snart är jag uppe och öppnar den tunga gråa dörren till korridoren. Som tur är har vi inte börjat än. Men det är då allt börjar snurra i huvudet. De solgula väggarna närmar sig varandra och det känns som om jag kommer bli klämd mellan de gråa skåpen. Jag försöker andas men luften når inte lungorna. Känslan jag har gömt mig ifrån under de senaste åren kommer tillbaka. Det känns som att miljontals fjärilar flyger i magen. Han står där vid skåpen med sina glittrande vackra blåa ögon, lika blå som havet. Han står där och rör sina fingrar långsamt genom sitt blonda hår och då fångas våra blickar samman. Jag vet att jag aldrig kommer få honom. Balen är ikväll och jag vet att jag inte kommer vara den tjejen han kommer gå med. Varför någonsin skulle han fråga mig? Jag som är invandrare, jag som har ett ansikte full av finnar och jag som bara pluggar och pluggar. Ingen kille skulle vilja ha mig, speciellt inte han. Han som man hör namnet på i vartenda hörn i skolan. Han kan få vilken tjej som helst. I den stunden vet jag inte vad jag ska göra utan känner hur jag stirrar ner i det steniga, hårda golvet. Det ekar i huvudet “kolla inte upp, låt inte dina känslor upptäckas”. Dagen passerar förbi och jag rusar hem för att undvika att upptäcka vem han bjudit till balen. Jag öppnar ytterdörren och rusar upp för trapporna till mitt rum. Jag trycker ner handtaget med en så stor kraft att jag nästan flyger ner på marken. Allt är på plats, den stora sängen med de rosa kuddarna och den rosa filten, alla mina vackra färgglada böcker i bokstavsordning och jag vet att jag är trygg här.

-Jasmine är du hemma? Jag har en överraskning till dig! Jag känner genast igen rösten, det är mamma. Men vad gör hon hemma? Ska hon inte vara på sjukhuset? Jag går mot dörren och drar försiktigt ner handtaget. Där står hon med sina sömniga men ändå vackra mörkbruna ögon full av glädje och det är då jag lägger märke till den stora presentlådan hon har i handen. Jag behöver inte öppna förpackningen för att veta vad det är, det är lätt att lista ut.
-Mamma vi har redan diskuterat om det här! Jag ska inte gå. Innerst inne vet jag att mamma vet varför jag inte vill gå. Hon har alltid funnits där för mig och p.g.a. all flytt vi har gjort har hon blivit min allra bästa vän som vet alla mina hemligheter trots att jag inte berättar allt. För henne räcker det med att se in i mina chokladbruna ögon och upptäcka alla mina svarta hemligheter.
-Men Jasmine snälla, det är bara en kväll och kolla... hon öppnar presentlådan med darrande händer och tar upp en ljusrosa glittrande klänning som sträcker sig ända ner till golvet. Klänningen i mina drömmar och ändå vänder jag mig om och slår igen dörren.
-Jag kommer inte gå och jag vill inte snacka mer om det här! Hör jag mig själv skrika rakt ut i luften och hur min kärleksfulla mamma går mot trapporna. Men innan hon börjar gå ner vänder hon sig om och säger:

-Jag vet inte vad som har hänt men jag vill att du ska veta en sak. Du är den vackraste, starkaste, underbaraste flickan som finns. Jag vet att det är svårt att vara en invandraretjej i en svensk skola mitt på Östermalm men om en person verkligen vill ha dig kommer personen att acceptera dig som du är. Ikväll är det din kväll. Låt ingen förstöra den. Om du ångrar dig ligger klänningen i vardagsrummet.

Sedan hör jag hur hennes steg ekar i hallen och ytterdörren öppnas och stängs. “Hon åkte väl tillbaka till sjukhuset”, tänker jag. Hur kunde jag göra så mot henne. Hon som kämpar för att rädda människors liv dag och natt och kämpar för att jag ska få en bra framtid. Hon som tog ledigt bara för att överraska mig. Det är då jag bestämmer för att prova min drömklänning. Jag tar på mig den och sminkar mig. Jag går fram till den stora spegeln i mitt rum och kollar på mig själv. “Jag är vacker, jag är snygg och jag är en invandrare”. Ja, jag är en invandrare och jag bryr mig inte om han inte vill ha mig på grund av min etnicitet eller religion. Men problemet är just att innerst inne bryr jag mig. Jag känner hur de varma vattendropparna rinner längs mina knallröda kinder och ner på min rosa klänning där de lämnar mörka fläckar efter sig. Jag vet inte vad jag gör utan jag tar tag i min handväska och drar den efter mig. Jag springer in i hallen, går ner från trapporna och slår upp bakdörren. Där står jag i trädgården full av färgglada blommor. Vinden rör mig svagt i ansiktet och med den känner jag lukten av de vackra röda rosorna. Mina ben skakar, och genast faller jag ner på marken.

Minnen av dagen har passerat förbi mina ögon och där sitter jag nu, med den vassa kniven i handen. Jag tänker på vad andra skulle tro. Gjorde hon allt det här bara för honom? Men det var mer än det. Känslan att vakna varje morgon och inte veta vart man tillhör. Jag tillhör inte mitt hemland för jag bor i Sverige men jag tillhör inte Sverige för att jag behandlas annorlunda p.g.a. det kolsvarta lockiga håret, de chokladbruna ögonen, religionen och sist för den svenska brytningen. Överallt är jag invandrare. T.o.m. i kärlek som är för alla räknas jag som invandrare. Jag kollar på den vassa kniven och vet att det kommer göra ont men jag vill få det överstökat. Jag har redan lidit för mycket. Jag känner hur kniven ligger mot min lena hud, det krävs bara en sista kraft för att få ett snitt i blodådran. Jag ska precis trycka ner kniven när jag hör steg och hur någon knackar på ytterdörren. Efter någon minut hör jag en bekant men inte helt bekant röst:

-Jasmine, det är jag. Skulle du kunna öppna dörren?
Jag känner hur det darrar i kroppen. Benen skakar kraftigt. Jag samlar så mycket kraft jag kan och reser mig upp. Jag drar handen genom håret så att det ser mindre förskräckligt ut och sedan drar jag handflatan mot ansiktet för att få bort spåren av tårarna. Jag tar steg mot ytterdörren. Där står han och när jag ser hans glittrande havsblåa ögon öppnas handflatan försiktigt och den vassa kniven faller ner på gräset. Jag tar ytterligare några steg fram och då upptäcker han mig.
-Hej, jag vet att det är försent och du kanske inte vill men jag har funderat länge på att fråga om du vill gå på balen med mig. Jag var rädd att du inte skulle känna detsamma för…jag hör inte resten av meningen utan jag vet att jag äntligen tillhör någonstans. Även om jag inte tillhör ett land vet jag att jag tillhör kärleken. Det är sant att kärlek finns för alla!

Författare:

Publicerat

Dela: